1,2,3,4…..8,9…12 böcker får det bli.

Vilka bokfynd jag gjort i dag. Tog en tur till biblioteket med en god vän  (god vän och böcker…två flugor i en smäll, det är effektivt och det gillar jag). Att vara på bibblan är lite som att vara i en godispåse. Det finns mycket av sånt som dom flesta gillar, lätt att äta, lätt att tugga utan större ansträngning, så finns det dom där sega kolorna som man får jobba lite för att nå det göttaste i mitten, en och annan pralin som bara blir bättre och bättre för att man tillslut lärt sig uppskatta smaken av mörk härlig choklad eller en riktig salting som är så salt att håret krullar sig på en och som bara måste sträckätas för att det helt enkelt inte går att låta bli och ibland får man upp en riktig suring från påsen som man ratar direkt.  Ur godispåsen idag valde jag 4 barnböcker, 2 pysselböcker, Maria Jungstedt senaste, en bok med det spännande namnet Radhusdisco som tydligen skall handla om den tiden jag är uppväxt i, Nicholas roman En dag samt lite annat smått och gott.

Visst är biblioteken i sverige en härlig plats att vara på  och jag betalar mer än gärna skatt för att ha den lyxen att få låna böcker, filmer, eller läsa tidningar. Det är en fantastisk plats att ta sina barn till. Storasyster lånar alltid hem mängder med böcker medans lilla syster gillar alla pussel som finns i barnhörnan.

Så nu väntar jag på att mina kära döttrar ska somna så att jag ostört får sätta mig för att välja ut vilken godisbit jag ska ta ikväll och bara för att virra till det lite extra har jag kvällen till ära även lyxat till det med en riktig godispåse

Förästen, sa jag att det även finns nybryggt kaffe och kanelbullar på mitt bibliotek…..

 

Syrenens tid är nu

Åh, vad jag njuter av denna tid. Den bästa på hela året, syrenens tid. Dess doft sprider sig överallt och inget  väcker mer minnen hos mig än den doft jag nu känner var jag än går. Minnen om skolavslutningar, min barndomsträdgård, min mormors stora syren uppe i ångermanland eller vägen till lärarhögskolan i malmö som var kantad av syrener med nästan bedövande doft. Denna tid är så fylld av förväntningar och förhoppningar inför sommaren och vad som komma skall. I år har jag dock bestämt mig för att strunta i kraven som också följer med denna tid. Det kan inte finnas nåt som är viktigare än att få njuta av varje dag. Just nu går jag varje kväll eller morgon och spanar in mina odlingar av basilika, solrosor, sallad, pumpor och sommarblommor. Att det dessutom ser ut att bli mängder av vinbär, smultron och blåbär i trädgården gör ju inte att njutningen blir mindre direkt.

Döttrarna mina har fått sina första myggbett för i år och deras ben börjar bli lite solbrända och är fulla av skrap, bulor och ett och annat blåmärke. Sommarben brukar vi i familjen säga och visst är det också nåt att längta till. Och precis som i pippis sommarvisa börjar dom även få ett prickigt sommarskin. 

Så snälla ni, ut med er och njut av allt det fina du har runt om dig. Ut och dofta på försommaren, för det är nu syrenens tid är här. Om bara ett par veckor är den förbi. Åh, välkommen du fina och härliga sommar.

 

Vi i obekväma tidernas träsk.

Efter en katastrofstart på dagen ( allt pga av en diklofenakjävel) så ordnade denna söndag upp sig till en riktig skön och härlig softar söndag.  Vilken lyx det är för oss SJ-fruar att få tillbringa en söndageftermiddag hos en annan familj för att leka och äta. Att bli hembjuden på lek och mat och framför allt vuxet sällskap på en helg är en stor lyx. Dom sociala reglerna verkar ju annars mest bestå i att det bara är familjeumgänge med andra familjer som gäller på helgerna. Det är inte så roligt alla gånger att sitta själv med barnen. Visst, tjejerna är stora nog för att vi ska kunna göra skojiga saker själva men det är inte riktigt samma sak. Familjen vi var hos, där är pappan ”månskensbonde” så fast han är hemma så är hon och barnen ändå ensamma rätt så mycket. Ibland är det så skönt att hitta någon som förstår en, hur trist det kan vara med alla dessa obekväma arbetstider, spelar ingen roll om dom tillbringas på ett tåg eller en traktor eller för all del på ett sjukhus dom helger jag jobbar, lika  förbannat trist är det.

Jaja, det är väl bara att gilla läget och egentligen ska jag väl inte klaga då vi det här året har haft fler helger tillsammans än vi någonsin haft. Men kanske är det just därför, jag har helt enkelt blivit bortskämd och insett hur bekvämt livet kan vara om man bara håller sig borta från ob-träsket. En sak är dock säkert, vilka arbetstider jag än får i framtiden så kommer mitt hjärta alltid vara hos alla maker/makar ute på tågen/sjukhusen/ålerdomshemmen/brandsstationerna och åkrarna och var ni än befinner er då era egna famlijer äter söndagsmiddag hemma. Utan er/oss skulle  sverige stanna på helgerna.

 

Att få tänka

Hemkommen från ett underbart men blåsigt Åland. Två dagars total avkoppling, dukade bord, bubbelpoolsbad, bokläsande vid en öppen spis, härliga vänner och lite nya planer inför hösten. Att få koppla av på det här sättet gör också att jag hinner tänka. Något som annars känns som en bristvara i vardagens ekorrhjul.  Att få tänka igenom sitt liv med jämna mellanrum är ett måste för mig. Behöver inte vara några dramatiska  tankar som ska leda till stora förändringar utan mer en sorts avstämning med mig själv. Gör jag det jag vill, är jag på rätt spår, behöver jag ändra på nåt, påminna mig om vad jag tycker är viktigt i livet osv.

Efter en sådan här minisemester är jag fulltankad av energi och känner att jag nog ska orka dom här sista veckorna fram till den riktiga sommarsemestern.Tänk vad två dagars avbrott från vardagen kan göra skillnad.

 

Och så lite lyx mellan varven

Är snart på väg till Åland för en liten minisemester bland klipporna. Meningen var att vi skulle till Rom men ödet ville Åland och jag tror att det blir minst lika bra. Huvudsaken är att få vi får koppla bort vardagen och njuta av lite lyx. Kan behövas nu då sommar-semestern är nära men ändå känns så långt borta…..

 

Ja jisses vad dom satt…

Idag fick jag dyrt erfara vad som händer då jag ignorerar min trädgård. Hårt och brutalt slår den tillbaka och låter mig betala priset för min försummelse. Rabatterna snudd på igenväxta och hälften av alla nya skott som frösått sig hade döden dött då ingen brytt sig om att vattna på dom i den soliga och mycket varma rabatten på framsidan. Myror i hundratals, kanske tusentals, som irrade runt runt överallt. Gräsmattan var helt invaderad av maskrosor av modell STORA som var helt omöjliga att rubba. Efter första hjälpen på några aklejor,daggkåpor och Linnes döttrar lyckades jag rädda några av dom och efter en rejäl påfyllning av bra jord i rabatterna såg min trädgård lite mer omhuldad ut. Maskrosorna har jag dock överlämnat till min make då inget verkade bita på dom och hur mycket jag än försökte slita upp dom satt som gjutna i gräsmattan.

Annars kan jag stolt meddela att mina blåbärsbuskar överlevde vintern och att en kryddträdgård börjar ta sin form.

 

En ovanligt ovanlig dag.

Idag har jag haft en sån där härlig men ovanlig dag. Härlig för jag har hunnit med att vara i trädgården, hunnit pyssla med barnen, och dessutom en tur på stan med min äldsta dotter där vi hann med både skoinköp, klädinköp och ett besök på cafe. Även maken min fick egen tid med den yngsta dottern. Dom var dock mer sociala och var över till några bekanta för lek och fika. Som bonus ovan på det har jag även hunnit med att rensa lite papper och fixat lite med semesterbudgeten. Ovanlig, för att det är allt för få sådana här dagar utan en massa måsten. I vår familjen (vi båda arbetar skift) var den dessutom ovanligt ovanlig då den innehöll egentid med varje barn. En toppen dag att njuta av med andra ord och alldeles perfekt att inleda min tre dagars semester på.

 

Sjuksköterska – med licens att agera.

Jag är en lösningsorienterad person.När någon berättar om ett problem vill jag gärna hitta lösningar, ge råd och tips. En bra egenskap på många sätt men ibland glömmer jag bort att den perfekta lösningen på ett problem oftast bara kan lösas av den som äger problemet. Min lösning kanske inte fungerar i deras verklighet.  Då jag ser ett problem reagerar jag och agerar direkt på det. Detta ger ibland för lite utrymme till reflektion och jag missar säkert en del mer kreativa lösningar.Min man skriver säkert under på detta inlägg. Han påpekar ofta för mig att : du måste ge mig tid och tänka, jag tänker inte lika snabbt som du osv. osv. 

Idag kom svaret på varför jag är som jag är. Bara så där, mitt under en föreläsning i samtalsmetodik på handledningskursen. Jag tillhör nämligen Vårdfolket. Vårdfolket är stöpta i mallen att reagera och agera. Vi måste snabbt bilda oss en bild av problemet/situationen och fatta ett beslut, ofta under tidpress och sällan tid att reflektera varken innan eller efter. Vi ska ge råd och gärna det enda rätta rådet. Detta har jag tränat dagligen i 8 års tid så till den milda grad att det blivit en del av min personlighet, på gott och ont. Man brukar ju säga: sådan matte sådan hund och numera skriver jag även under på: sådant jobb sådan person och trots risken för avsaknad av kreativa lösningar så är jag nog stolt att tillhöra Vårdfolket med licens att agera.

För vad skulle du välja, sjuksköterskan med de rätta och snabba lösningarna  eller hon med de kreativa lösningar på ditt problem . Väljer du revaxör och fetvadd  eller vill du vara den som går hem med ett öronljus i örat i ett försök att få bort dina vaxproppar. Jag vet vem jag skulle välja.

 

Plötsligt så händer det……

Min sexåring har en ganska tuff och turbulent tid just nu. Att vara sex år innebär att man inte har kvar världens bästa självförtoende längre. Allt det man kunnat tidigare räknas på nåt sätt inte längre och nya krav ställs.  Ibland är det inte ens föräldrarna krav, utan kompisarnas krav eller krav dom själva ställer på sig. Min sexåring har länge velat spela fotboll och idag var det dax. Hon tvekade och velade i det sista om hon skulle våga börja. Med tårar i ögonen stod hon och tittade på de andra barnen som vågade. Mitt mamma hjärta knöt sig men tillslut bestämde jag mig för att hon själv skulle komma fram till hur hon skulle göra. Liknade situation uppstod för ett år sedan i samband med en annan aktivitet. Det enda hon tog med sig av det trots att jag sa att det inte gör något, var känslan av att hon misslyckats. Denna känsla har hon tyvärr behållit och avstått att pröva på saker hon velat göra men inte vågat.

Men…. plötsligt så händer det, det som jag aldrig trodde. Hon tar modet till sig och springer ut!!  Hon springer som en kalv på grönbetet, pratar med dom andra barnen och kör järnet. Kommer alldeles svettig efteråt  med lyckliga ögon och äntligen så nöjd med sig själv.

Och vips,knuten i mitt mamma hjärta är upplöst och jag är så lycklig för hennes skull och den känslan kan jag leva länge på. Den bästa av känslor. Finns inget som slår det.

 

Ordet nej, hur kan det vara så svårt att säga?

Idag har jag för första gången någonsin sagt nej till en person jag aldrig tidigare sagt nej till.Har i princip aldrig sagt ett nej i likande situationer som den idag. Eller nej och nej, jag sa verkligen inte ett tydligt ja, inte ens ett tvekande ja utan faktiskt, ett sorts nej. Inte särskilt svårt var det heller och jag undrar varför jag inte gjort det tidigare. Hur kommer det sig att ordet nej är så laddat och svårt att säga. Är det rädslan att bli betraktad som besvärlig, att bli obekväm, att känna att man inte ställer upp tillräckligt eller är man bara ovan att tänka på hur mycket man själv orkar med. 

Då jag var liten fanns det nån slagdänga  på svensktoppen med texten ”säg inte nej säg kanske, kanske, kanske”. Jag tror att det har varit min tatik hittills i livet, att dölja mina nej i ett kanske.  Lite mjukare, lite mindre laddat men f-n så mycket mer förvirrande och stressande.

 Min 4-årings favoritlåt just nu har en refräng som börjar med  ”nej, tyvär, nej, tyvär”.  Och det tycker jag visar på insikt och ger mig hopp om framtiden.

Ps För att få mina nej lite mjukare (annars vågar jag ju inte säga dom) så lägger jag nog till ett tyvär på slutet och, likt min dotter lägger huvudet på sne.

 För då kan väl ingen bli arg 🙂