Det är banne mig kärlek det

Min man är ingen romantsik man, överhuvudtaget faktsikt. Ibland stör det mig men för det mesta inte.  Min bild av romantik är inte den där stora buketten med rosor, parfym eller vad det nu kan vara. Det min man gjorde idag är precis vad jag anser vara romantik. Han hade letat upp en skrivarkurs på österlen, med inriktning dramaturgi, under en av mina semesterveckor, förmodligen får jag dricka ett glas rödvin på kvällarna också och diskutera  Strindberg och de klassiska ryssarna (ni som läst tidigare inlägg vet vad jag menar). Allt rätt och så romantsikt gjort. Tyvär kan jag inte åka av olika anledningar som helt är mina egna och mitt egna val. Men det är inte det viktiga, skrivarkursen finns säkert kvar nästa sommar. Det viktiga var att det var så förbaskat fint gjort. Tack!!

Det finns två till saker jag särskilt minns från våra numera 14 år tillsammans som jag alltid tänkt att det där var riktigt romantiskt gjort. Det ena var då vi nästan precis hade träfftas. Ni som känner mig vet att läppsyl och jag hör ihop, likaså sockerfria tuggummin. Gissa om jag blev rörd då han, enbart till mig, köpt en stor glasburk med säkert 15 läppsyl i och lika många förpackningar tuggummin. Så att jag liksom alltid skulle ha. Den andra saken jag minns, även det många år sedan och långt innan vi fick barn, är då jag varit på en 4 veckors lång resa i Kina. Innan B hade åkt iväg på jobb hade han köpt en burk av våra katters favoritmat som dom fick extremt sällan bara för att han visste hur mycket jag hade saknat dom och så att våra katter skulle förlåta mig för att jag varit borta så länge. Romantik helt i min stil. Det visar att man har tänkt till och förstått vad den andre tycker om eller värdesätter och det tycker jag banne mig är kärlek det.

 

Trädgården och livet själv i bilder

   

Ibland är man g, när som helst blommar man ut och det rejält. Vänta bara så får ni se, snart så, ska bara samla lite kraft först….

 

 

 

 

 

 

 

Ibland är man i sitt rätta element och omgivning och man kan blomma ut och vara precis den man är. En del dagar stämmer allt och då överträffar vi oss själva.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Alla har vi perioder då vi bara inte orkar mera, då vi gjort vårt. Andra runt om oss får ta över för en stund i väntan på att vi ska komma tillbaka en annan gång.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ibland är vi små, så små men vi räknas ändå och vi kommer att växa med rätt näring och omvårdnad.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vissa av oss kämpar mer än andra och mot större motstånd men rätt som det är går vi igenom muren och tar plats igen.

 

Måste få klaga lite, bara lite

I cirka ett halvår har jag haft stora problem med min högra axeln och det hela blir bara värre.  Har varit hindrad både från att träna och sova ordentligt pga av värk. Imorse då jag vaknade gjorde det så ont att jag nästan tappade andan då jag skulle börja röra på den. På nåt sätt hade jag lyckats lägga mig på höger sida, nåt jag inte kunnat göra de sista sex månaderna och det tog i alla fall en halvtimme innan jag kunde ta upp handen så pass att jag kunde äta frukost. Nu då jag varit igång ett par timmar är det bara i själva axeln det gör ont och det är jag ju van vid. Börjar dock bli less på att jag aldrig kan sträcka armen uppåt och trots sjukgymnastik blir det inte bättre. Så imorgon ska jag äntligen iväg på röntgen och sen börjar den stora utmaningen, nämligen att få ta del av röntgensvaret. Då jag själv jobbar i vården vet jag att det alltid blir problem då saker och ting skall följas upp. Alla  som jobbar arbetar för fullt med dagens patienter och att få en telefontid för uppföljning är snudd på en omöjlighet. Min familjeläkare vill att jag ska ringa om en vecka då svaret beräknas ha kommit. Men för att komma dit måste sjuksköterskorna i bokningen hitta en ledig tid. Den tidigaste tiden är om fyra veckor då det inte är akut.

Då jag själv jobbar på en ortopedisk avdelning känns det lite lockande att själv gå in i röntgenprogrammet och läsa svaret,något som jag faktiskt inte får enligt datalagen.

Jaja, det ska nog bli bra till sist. Ville bara få klaga lite, pyttelite.

Till sist ett litet tips på en riktigt bra dokumentärserie som går i repris just nu, Kvartersdoktorn på svt2 kl 21:30 ikväll. Så fin, så bra, så mänsklig och ett föredömme på alla sätt. Önskar verkligen att vården såg ut så på fler ställen samtidigt som jag hoppas att dessa doktorer inte gör allt detta på bekostnad av sin egen fritid och rätten till att ha rast på jobbet. Det verkar nästan som en dröm om dom har lycktas med det.

 

Ett moln av självförtroende

Idag, då jag var på väg genom stora entren på sjukhuset, mötte jag 3 ungdomar, kanske runt 16-18 år. En tjej och två killar som skulle samma väg som jag så jag hade möjlighet att betrakta dom ett tag. Alla tre utstrålade självförtroende. Den ena kille spexade runt och visade tom med lite danssteg och de andra två skrattade högt. Ingen av dessa tre personer tittade en enda gång på människorna dom mötte men varenda en tittade på dom och jag är rätt säker på att dessa tre tonåringar visste det och njöt av uppmärksamheten. Självförtroendet lös genom dom. Vissa dagar då man mest känner sig som Häxan Surtant hade det varit lätt att bli irriterad. Idag kände jag det ganska befriande att se detta moln av självförtroende gå förbi och började småskratta för mig själv.

På vägen hem i blilen lyssnade jag på en dokumentär om en man med asperger. Han beskrev nåt som var precis tvärtom. En rädsla att vara bland folk. Han hade aldrig helt lyckats övervinna sin skräck och han berättade hur han inne på sitt rum skapat Tapetstaden. Där var han trygg och i den tyckte han det var roligt att träffa människor som han själv hittat på. Han hade två inramade bitar av Tapetstaden som Viktoria och Daniel skulle få. Ett riktigt intressant program som stod i skarp kontrast till de tre självförtroendeboostade tonåringarna jag såg på sjukhuset bara en halvtimme tidigare på dagen.

Tänk vad detta med självförtroende har betydelse. Vissa har för mycket (om man nu kan ha det) och andra har för lite. Jag som har en sexåring hemma vet hur knepigt det här är. Vissa dagar pyser förtroendet över på sex-åringars vis och vissa dagar är det obefintligt. Svängarna upp och ner, lik en berg och dalbana, är ibland oerhört jobbiga att hantera för både henne och mig och ibland önskar jag att det fanns ett ”självförtroendepiller” att ge.

Idag möttes jag dock av en sexåring som stolt deklarerade att ”Mamma, du har fött en upptäckare”. Det tyder på en stor portion av självförtroende för att göra det yrkesvalet. Och jag hoppas så att hon om 10-12 år gör en dansande entre in i vuxenvärlden med samma självklarhet och självförtroende som jag såg idag i korridoren på sjukhuset.

 

Konsten att vara glad för det man har.

Varför att gräset alltid grönare på andra sidan staketet? Kanske för att man ser det från ett annat perspektiv. När man står mitt på sitt eget gräs ser man ju både maskroser och mossa men vinklar man blicken lite från sidan till grannen luras ögat och det ser grönare ut. Att se sitt eget gräs eller liv från den synvinkeln är svårare och det gäller att aktiv tänka på att byta perspektiv ibland, även på sitt eget gräs. 

Idag då jag tittade på text-tv kunde man återigen läsa om en bilolycka som kostat en ung människa livet. En ung person vars liv bara börjat. En familj vars liv slagits i spillror på bara ett ögonblick. Man vet aldrig när ens liv kommer att förändras, och man vet aldrig om det är en positiv eller negativ förändring eller rent av en katastrof vars förändringar du måste lära dig att leva med, på nåt sätt, vare sig du vill eller inte.

Då jag själv jobbar ivården vet jag hur snabbt sådana förändringar kan komma. Man skulle ju kunna tro att jag därför har lättare att leva i nuet. Men så är det inte. Jag har heller inte löst gåtan för hur jag ska alltid ska vara glad och tacksam för det jag har. Däremot har jag lätt för att stanna upp och tänka då jag läser om sådana saker och inse hur bra jag har det och hur tacksam jag är för det jag har. Att få njuta av mina barn varje dag, att vi är till synes friska och att jag faktiskt kan njuta av det jag har. Att mitt gräs faktiskt duger, trots maskroser och mossa. Att jag inte vet vad som döljer sig bakom grannes perfekta gräsmatta, vilka sorger och bekymmer som finns hos dom.

Jag har den gräsmatta jag har, jag vill inte ha ett perfekt golfbanegräs. Jag vill bara ha mitt!

 

Mitt älskade morgonkaffe

Om du skulle få frågan, vad vill du inte vara utan, vad skulle du svara då?

Förutom de självklara svaren som familj och vänner, skulle jag svara mitt morgonkaffe. Denna älskade svarta varma dryck som jag blandar med nästan hälften mjölk som jag har ett fysiskt behov av. Känns fel i hela kroppen om jag mot förmodan får börja min morgon utan den. Vilken mugg jag dricker ur är också viktigt. Den måste kunna hålla kaffet varmt trots att jag har mjölk i, att den ska vara stor är en självklarhet. Skön att dricka ur är ett måste, ni som känner mig vet att jag väljer mina muggar på känsla och att jag dessutom har nån knepig ”samla på olika muggar gen”. Tre favoritmuggar har jag på morgonen, en blå handdrejad som vi fick i bröllopspresent för 8 år sedan, min lila muminmugg med Hermulen på eller så den från Rörstrands utan öra. Gärna ensam vid köksbordet tillsammans med morgontidningen då resten av familjen sover. På hösten och vintern, ett ljus tänt på bordet och på sommaren ersätter jag ljuset med en bukett av nåt från trädgården.

Just så startar jag dagen idag. Ensam vid köksbordet, blåa muggen är fylld och lavendeln på bordet doftar underbart.

 

Glad midsommar på er alla

En klar nackdel med att vara sjuksköterska är att man alltför ofta inte får fira högtider med sin familj. Idag jobbar både jag och maken och jag är så innerligt glad att mina barn har sin mormor och morfar. Idag blir det dom som får dansa runt midsommarstången  på Koängen med våra fina sommarflickor.

Ta hand om varandra och kör försiktigt i trafiken. Jag vill helst slippa se er på mitt jobb idag 🙂

 

Klart att fröknarna ska ha sitt

Idag hade tjejerna midsommarfirande på sin förskola och lite avslutning då ingen av dom ska tillbaka dit i höst. Storasyster börjar förskoleklass och lillasyster börjar på en ny förskola. Och det är klart fröknarna ska ha en uppskattning, särskilt som dom dansade runt midsommarstången i ösregn idag.

 

10-minutersregeln

Det är mycket nu. Vad ska jag välja bort och vad ska jag lägga till? Vad vill jag göra helst göra, vad måste jag göra? Finns det måsten som inte går att förhandla bort? Är det mina måsten eller är det någon annans måsten jag gör? Vad klarar jag mig utan och vad behöver jag i mitt liv?

Går det att skapa sig mer tid? Ja, kanske ändå. Tiden är konstant men även realitiv som bekant. En timme känns olika lång beroende på vad man fyller den med. Men trots det, en timme är en timme, så är det bara. Men om man istället fokuserar på var tiden tar vägen. Vad fyller jag den med? På tio minuter hinner man faktiskt rätt mycket om man bara är fokuserad på vad minutrarna ska fyllas med. Att sitta och surfa runt på datorn är ju en sådan där effektiv tidstjuv :).

Då jag är stressad och har mycket och göra brukar jag påminna mig om att de där 10 minutrarna jag har till övers mellan varven också är tid som räknas. 10 minuter framför en TV är ju ingenting men på 10 minuters effektivt plockande i huset (brukar behövas i småbarnshushåll) hinner du faktiskt rensa upp både på över och undervåningen. 10 minuter på crosstrainern så har du gjort 1/3 av din vardagsmotion. 10 minuters powernapp kan göra underverk. På 10 minuter har du hunnit gjort en veckomatsedel som spar en massa tid senare i veckan. Det tar 10 minuter att dammsuga ett radhus och det tar 10 minuter att göra ett lass pannkakor på morgonen så att du har till middagen efter storasysters fotbollsträning. Välj 10 minuterssagor att läsa för dina barn då ni kommer hem från dagis. Tillräckligt mycket tid för att barnen ska hinna varva ner något och dagisstressen skall rinna av men tillräckligt lite av din tid för att inte kvällsplaneringen skall gå i stöpet. Pröva själv. Ställ äggklockan på 10 minuter och prova att göra något så ser du hur lång tid 10 minuter faktiskt är.

Jag tror att det är Bodil Jönsson som i sin bok 10 tankar om tid skriver att det ända vi har gott om är tid. Så sant och tänkvärt. Det går 144 stycken 10-minuters-pass på ett dygn.

Vad fyller du dina 10 minutrar med? Och för vem och varför gör du det?

 

Smultron-paradis

En sak som jag älskar med trädgården är hur fort det händer något i den. Har jag varit bortrest ett par dagar så är det en vända i trädgården jag vill göra först. Före post, före tidningar, före upp-packning och annat tråkigt. Likadan var jag som barn. Om vi varit borta på sommaren var det alltid vinbärsbuskarna och smultronen som fick besök först.

Mina barn älskar smultron. Dom behöver inte vara mogna, inte ens halvröda och om det knipper behöver smultrona inte vara röda överhuvudtaget. Gång på gång har jag försökt förklara att ibland måste man ha tålamod för att om ett par dagar få smaka på ett mycket godare smultron. Men med en mamma som alltid vill genomföra sina ideer direkt då hon får dom, så fungerar det givetvis inte att säga så till mina egna barn. Följdaktligen äter mina barn mest sura och hårda smultron. Nu har vi precis varit bortresta i fyra dagar och våra smultron har fått mogna ifred. Konsekvenserna blev stora. Vilken syn som mötte oss på vår baksida. Under ormhasseln bredde sig ett hav av röda smultron ut. Storasyster och lillasyster satt där och plockade och plockade och åt och åt. Röda och solvarma smultron.

Hur var det med vinbärsbusken? Jo,den hade förstås bara halvröda vinbär. Som om det gjorde nåt?