Rullstolar och rullatorer på byn i helgen

I helgen har jag sett något härligt i min by. Både i går och idag har jag varit ute på min vanliga 1 mils runda och det är många gånger jag upplever att det är rätt så dött på byn. Men i helgen har jag sett ovanligt många åldringar som antingen varit ute själv med rullatorn eller så har en åldring puttat på en annan åldrings rullstol. På ett ställe mötte jag rullator-ligan, fyra i bredd gick dem där vägen fram, ivrigt samtalande med varandra. Min första tanke var att nu har nedskärningarna i vården gått lite väl långt då en åldring ska dra en annan åldring i rullstol för att båda ska få en chans att komma ut. Min andra tanke var mer positiv och löd: Tack gode gud för sommarvikarierna i vården. Vikarier som med nya ögon ser och tror på sina vårdtagare. Har ambitioner och vill att det ska gå att få ut mer av slutklämen av livet än att bara sitta på andra våningen på ett ålderdomshem och dricka kaffe då personalen har tid att brygga nåt. Sommarvikarier som fortfarande tror att en åldring kan hjälpa en annan. Att bara för att man är gammal betyder det inte att man inte klarar av att gå en promenad på egen hand eller tillsammans med en som har oturen att ha ben som inte bär. Jag har själv i många år varit just sommarvikarie på olika former av boenden och jag vet så väl att det kan vara något av en chock. Inte chocken av att se ålderdom och dess konsekvenser utan chocken av synen på vårdtagarna. Jag minns än idag att jag fick skäll av en ”inventarie” till arbetskollega då jag målade naglarna på de två tanter som var mina ”ansvarspensionärer”. Så där fick man minsann inte hålla på och göra sig till. Det framställer ju oss i dålig dager och dessutom  fick jag ju veta, var hakklapparna inte vikta i tid, dvs typ 3 timmar innan de skulle användas.

Ja, jag vet ju förstås inte hur det låg till den här helgen. Det kanske inte alls handlar om sommarvikariernas ”nya ögon”. Men jag vet i alla fall att det värmde mig i hjärtat att se dessa människor och jag hoppas så att det inte var en engångs företeelse.

 

Insikter och guldkorn

Tänk vad ett par veckors semester och ledighet kan göra. Från början skulle vi ha farit och flängt runt men av olika anledningar blev det ju inte så. Att ha ett par veckors tid att bara vara. Ofta hör man utrycket att ta tillvara på guldkornen i livet. Låter lätt men i vardagens ekorrhjul tappas känslan  och medvetenheten för guldkornen bort. Tiden är en faktor som jag, trots allt tror är viktig för att åter komma till insikt om vad som menas med dessa gyllene korn. När allt går i ett och återigen, i ett i turbofart, hur ska jag kunna reflektera. Hur ska jag kunna känna en känsla för det jag gör eller få en känsla för dom jag möter när det känns som att allt görs i stress och utan större medvetenhet, hur ska jag kunna veta om det är nåt jag behöver ha i mitt liv eller om det är nåt jag klarar mig utan.

Nu har jag med min familj haft tre veckor av obokade dagar, redo att fyllas med det vi hade lust med. Och vad upptäckte jag? Mycket jag vetat men också mycket nytt och nya tankar. En av de första dagarna var vi i skogen och plockade bär. Det slog mig hur bra jag mår i skogen och direkt kom undran, varför gör jag inte detta oftare då jag mår så bra av det. Jag har mer och mer insett att jag gillar att jobba med händerna. Jag har återupplivat mitt pyssel. Det är ett sätt att koppla av och jag tror att det är något jag ska prioritera då jag är inne i jobblunken. Att rensa sin skalle från stress och funderingar är viktigt då man som jag jobbar med människor. att pyssla är också nåt som jag gillar att göra tillsammans med mina döttrar. Redan nu har jag insett hur många av mina vänner runt mig som pysslar med olika saker. Senast idag var jag och fikade med en arbetskamrat och vi började prata pyssel. Och vips, såklart vi på jobbet som gillar att pyssla ska bilda en syjunta/pysseljunta för att vidare inspireras och få nya ideer.

Under semestern har vi också prioriterat att umgås med våra vänner och där inser jag verkligen vilka guldkornen är i mitt liv. Kan det vara annat än sina vänner som man mår så bra av att umgås med. Vänner jag fått i olika sammanhang som jag vet betyder mycket för mig men som i vardagens gråa dimma sällan hinner umgås med utan att vara stressad över nåt som ska göras före eller efter. För någon vecka sedan satt jag och min familj i ett soldattorp (förlåt M om jag benämner det fel :)) någonstan i sverige. Middagen var uppäten, våra barn var ute och plockade körsbär, vi vuxna lyssnande och tittade på musikvideos från våran uppväxt, skrattade och sjöng. En kväll att minnas i vinter och en insikt om att stress inte får komma emellan relationer, att mina vänner är mina guldkorn i mitt liv.

Insikten om att allt är inte guld som glimmar har också slagit mig. Saker jag trott varit viktiga har visat sig inte vara av nåt värde alls. Vissa gånger kan en sådan upptäckt göra mig ledsen men inte den här gången. Det får mig bara än tydligare att se var jag ska lägga min energi och min tid. Min höst ska bli en höst där jag ska fortsätta att hålla mig nära mina fina guldkorn, vare sig det är mina intressen, vänner, jobb eller platser. Slipa och underhålla kornen genom att se dem och att ge dem tid. Jag har insett att tid får jag inte, tid måste jag ta. Och tar jag tid någonstans blir det mindre någon annanstans och vet ni, det känns helt ok.

 

Bloggtorka

Sorry för min totala bloggtorka men jag har fullt upp med att bara vara just nu. Vill njuta av sommaren, mina barns sommarlov och vara ute trädgården istället för att sitta vid datorn. Så på återseende om ett par dagar.

 

Ett tänt ljus

Ikväll tänder vi som så många andra, ett ljus och tänker på de ungdomar som precis börjat sitt liv men fick ett liv som blev så kort, alltför kort. Vi tänder ett ljus för de ungdomar som överlevt och nu måste lära sig att leva med sina minnen av det ohyggliga. Ett ljus för alla mammor, pappor och syskon som just nu måste gå igenom sin värsta mardröm.

 

Tankarna går till Norge ikväll.

Ikväll är jag så tacksam för mina två älskade döttrar. Att jag fick läsa Anders bakar för 100:e gången innan vi bäddade om dem och sa god nattt. Tacksam för att jag kan när som helst gå in och titta på dem, höra snusande och mumlandet i sömnen och känna doften av deras nytvättade hår. Det känns fruktansvärt då jag tänker på vad som hänt i Norge. Att det finns föräldrar ikväll som desperat försöker nå sina barns mobiler, signaler som aldrig avbryts med att barnet i fråga svarar. En panik som måste vara outhärdlig. Det skär så i hjärtat. Att vara tacksam för det jag har, för mina döttrar, känns som det ända jag kan göra för dom.

Ikväll Norge, tänker vi på er.

 

Tomtar och troll, finns dom?

Jag har ända sedan jag var liten fascinerats av sagor och naturväsen. Bauer och Beskow är givetvis några av favoriterna. Och hur skulle dom inte kunna vara det? Jag älskar än idag trollskogar med mossa över stenar och stubar. Kompakta skogar där doften av fukt, löv och svamp är tydlig, där blåbärsriset växer som en blå matta, finare än vilken röd matta som helst, kunglig eller inte. Där träd som blåst omkull får ligga kvar och invänta sitt öde. Där daggkåporna blir fulla av morgondagg. Där det finns en tjärn som är svart och som träden speglar sig i och där älvorna natuligtvis måste finnas. Där tomtebobarnen gömmer sig då det kommer en storfotad människa och där familj kantarell lyser som solar mot den gröna mossan runt om.

 

Min hemlighetsfulla skog

Min skog, min barndomsskog och mina minnen. Då jag växte upp tillbringade jag mycket tid i skogen. Oftast tillsammans med vänner, ibland själv. Det var inte långt att gå för att komma till den skogen som vi kallade Hasselbacksskogen. Det är en skog där det växer fridlysta växter, en skog med tydliga spår från inlandsisen och där man kan känna historiens vingslag genom att ströva runt på gamla gravkullar. Ibland bodde det får där och då gick vi upp i skogen M och jag, med fickorna fulla av knäckebröd, och vi drömde om vår kommande framtid som bonde och bondmora. Ja, det blev aldrig vi och inte blev jag bondmora heller.  Oftast var jag där med C som precis som jag hade en livlig fantasi och det mesta i skogen förvandlades till nåt annat och fick vara scenografi i våra lekar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Visst kan man förstå att två 9-åringar förstod att detta var kung arthurs och riddarnas mytomspunna bord eller åtminstone en jättes middagsbord med stolar runt om.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En av mina favorit böcker då jag var liten var Den hemlighetsfulla trädgården. Det var genom den boken som jag kom att älska engelska romantiska trädgårdar fyllda av gömställen och där träden kan viska hemligheter. Och visst innehöll även vår skog massor av sådana ställen. Här en vildkaprifol som tyvär har slutat blomma men som jag minns hade en bedövande doft.

I

 

 

 

 

 

 

 

 

Ingången till vår Hasselskog, ingången till den Hemlighetsfulla trädgården, ingången till Ylva-Li och hennes allra käraste syster eller ingången till Narnia. Välj själv.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ibland användes skogen till motion och åtskilliga kilometrar har jag och min vän I sprungit tillsammans fina sommarkvällar. Min vän I, som tyvär inte finns bland oss längre, kommer du ihåg alla körsbär vi plockade . Du och jag kom ofta hem med blåbär och smultron som vi la på sockerkaksskivor och en klick glass över. Kära I, du är en del av mig för att du är en del av min barndom. Med dig dog även många av våra fina minnen vi har från hela vår uppväxt och som inte någon annan känner till.

Tack fina C, I och M för mina minnen från vår fina hasselbacksskog. Den står där än.

 

Lite skit rensar magen

Härom dagen skrev jag ett nostalgiskt inlägg om min barndomsskog och dess körsbärsträd som jag återigen tänkte besöka nu då vi åkt till mina föräldrar ett par dagar. Sagt och gjort, upp i skogen och leta reda på träden. Jag mindes exakt var dom stod och grenarna var fyllda av härliga körsbär/klarbär eller vad det nu egentligen är. Massor, många, och precis lagom klara och det gick lätt att få ihop 1,5 liter och den dagen åt  vi körsbär till efterrätt, särkilt många åt jag och storasyster. Idag gick jag och storasyster återigen upp i skogen. Vi plockade och plockade, vi åt och åt. Efter middagen i kväll vill vi koka körsbärssylt. För att göra det måste vi börja med att ta ur alla kärnor och det var då, vi såg det. Från varannat körsbär  kom det en vit liten larv då vi tryckte ur kärnan, ibland två. Det gick inte att på nåt sätt se  att körsbäret hade en inneboende i sig. Skalet var helt intakt och det såg helt perfekt ut. Ju mer jag satt och rensade körsbären och såg dessa larver började jag känna mig lätt illamående. Tänkte på alla vi åt igår och hur många larver jag har som kryper runt i magen på mig. Jag tänkte att här gäller det att hålla masken 🙂 inför barnen och fortsätta glatt att rensa så att vi skulle få någon sylt. Storasyster var inte det minsta brydd och hade hon fått bestämt hade mormor nu haft larvburkar uppradade i köket som husdjur.

Och jodå, sylt fick vi och kvällsmaten bestod av yogurt med nykokad körsbärssylt. Tjejerna åt med god aptit av den nu garanterat larvfria sylten. Mamman vid bordet däremot tog endast en sked och sen gick det bara inte mer.

Det var slutet på min relation med körsbärsträden i Hasselbacksskogen. Men om jag får en längtan tillbaka så har jag ju två syltar burkar att trösta mig med.

 

En påhälsning av hösten

Vaknar till en rejält regnig och blåsig morgon, snuvig och lite ont i halsen. Då jag tittar ut från övervåningen ser det precis ut som höst, det känns som höst, det luktar höst. Men så ser jag körsbärträdet hos grannen mitt emot. Stort är det och det dignar av klarröda körsbär och grenarna hänger ut mot vägen utanför. Beviset för att det är sommar ett tag till. Tack och lov!

Annars gillar jag hösten. Kanske är det den årstid jag tycker bäst om och denna höst är det mycket som blir annorlunda. En hel del vet vi om (förskoleklass, nytt dagis, nya aktiviteter, nya mål) och vissa saker har vi inte löst än men vi hoppas och tror på det bästa. Hösten ger mig samma känsla som nyårsdagen. Känslan av att det går att börja om, inget är försent. Det är bara att ta nya tag och göra upp en plan för det man vill åstadkomma. Det andas löften om hösten.

Men som sagt, än växer det klarröda körsbär på träden, än går det att ta av sina rabarber och än går det att göra smultronstrån. Men ikväll är det jag som tänder levande ljus inomhus då jag kryper upp i soffan med en bok under min favoritfilt.

 

Körsbär, solvarma kramar och vattenflätor

Nä, nu orkar jag inte med mer sjukstuga här hemma.  Storasyster är pigg som en mört och fylld med överskottsenergi. Lillasyster däremot är fortfarande lite tagen av sin ”troligen inte vattkopper utan bara hög feber och virusprickar” sjukdom. Idag var hon så trött att hon somnade i mitt knä, mitt på dagen med huvudet på bordet, nåt som aldrig händer annars. Vi behöver ett avbrott och imorgon åker vi till mina föräldrar för att få lite miljö-ombyte. Gå upp i skogen och se om det växer körsbär ännu ett år på dom träd jag brukade plocka av då jag var liten. Vid fint väder och förhoppningsvis icke febrig lillasyster kunna bada lite i en insjö. Att se barnen njuta av vattnet och få vattenflätor i håret. Att få solvarma kramar av sina älskade flickor. Att få se sina barn brunbrända och endast klia på myggbett och inte vattkoppor och mystiska virusprickar.

Det och endast det är vad jag behöver just nu.