Tant möter tant.

Jag har en kompis som har många liknade intressen som jag, tantintressen brukar vi kalla dem. Vi kommer oerhört bra överens och gör ofta saker tillsammans. Både hon och jag brukar säga att vilken tur att vi träffades så att man kan få lite sällskap ute i skogen, på loppisarna letandes mandelkvarnar, på biblioteket och vid pysselbordet. Vi har haft barna på samma förskola sedan 2007 men har lärt känna varandra ordentligt under de två senaste åren. Trots att vi kännt varandra i över två år så har vi aldrig hängt på krogen, på dansgolvet eller någon annanstans i svängen. Däremot har vi åkt på semester med varandra och respektive till Åland, vi har spelkvällar med hederliga bordspel, vi tar med oss kaffetermosen i skogen, vi pysslar och tycker att det där med broderi är ju rätt så käckt. Tant möter tant på nåt vis.

Funderar lite över det där begreppet tant. För mig är det ett rätt så possitivt ord. En tant för mig är på nåt sätt en ganska rejäl person med rejält klös i, med tydliga åsikter, ett varmt hjärta, kanske lite bakåtsträvande i en del sammanhang, naturligtvis med intresse för bakning och en expert på fläckar och ohyra på blommorna.  Men då jag googlar runt på det inser jag att många förknippar tanten med något negativt.  Tex:

Tanter tar aldrig några risker. Tanter ger upp och hulkar och piper att det där kan väl inte lilla jag. Tanten sladdrar och moraliserar samtidigt. Tanten är förfärligt lagom. Tanten tvångsstädar och deklarerar aldrig själva.Tanter tänker alltid på hur de tar sig ut då de vet aldrig om de träffar någon på bussen som de känner.

Hör ni så trist det låter.  Är detta verkligen vad man förknippar med ordet tant. Nä, jag vidhåller att tanten är nåt positivt. Sussana Arwin heter en konstnär som fick ett uppdrag att utföra en tant i helfigur i brons (tror den står på Campus i Växsjö). Sussana tror att vi är på jakt efter de inre tantkvaliteterna (balans, trygghet och stabilitet) när vi rotar efter mormorsprylar i secondhandbutiken. Hon menar på att det är viktigt att ta med dessa kvaliteter då vi gör upp med den äldre kvinnorollen. En tant, hon står i kappa och basker och med väskan på armen. Totalt ostajlad. Helt och hållet sig själv. Hon har förmåga både att trösta och att läsa lusen av folk. Ni hör, betydligt mer possitiva tongångar. Att vara tant handlar inte om att gilla pelagonier, baka skorpor  och tycka att Allers och Hemmets journal är rätt så hemtrevliga tidningar (dem har ju så många bra recept). Det handlar om nåt annat, det handlar om något genuint och nåt att värna om.  Att hitta sin inre tant kanske är nåt att sträva efter.

Så nästan fredag då Trädgårdsfredag börjar 21:30 ska jag stolt plocka fram mina karameller och aco-kolor och bänka mig i TV-soffan och säga: Nu börjar mitt favvoprogram och nu ska tanten njuta i en halvtimme av trädgårdstips och den manlige tv-kocken med den skånska brytningen :).

 

Hellre en heldag i skogen än en helkväll på krogen

Ja, faktiskt. Jag har mycket hellre en heldag i skogen än en helkväll på krogen. Tråkigt, ja kanske för en del människor men inte för mig. Jag trivs så himla bra i skogen och nu finns det så mycket godsaker där ute att det inte går att låta bli att gå ut. Idag har jag varit med min kompis i skogen hela dagen. Vi har hittat blåbär, lingon, kantareller och rödgul trumpetsvamp. För mig är det avkoppling att gå i skogen, ren lycka att hitta bär och svamp och jag finner en stor njutning nu på kvällen i att ha lingon och blåbärssylt kokandes på spisen och vetskapen att i kylskåpet ligger det  en hel papperspåse med blandad svamp  som ska bli till middag och svampsoppa imorgon.

Undrar om inte min känsla för skogen ligger i mina gener. I min släkt på mammas sida har vi skogsarbetare och inga fiskare. Skogen och inte kusten är min grej bakåt i tiden. Bland annat min morfar jobbade i skogen och det var från skogen dem fick sitt älgkött och sina bär som vi barnbarn åt av i mängder på sommrarna. Då jag tänker på min morfar som inte lever längre tänker jag på en björkbacke, näver och kaffe kokande i en Domus burk eller om det var nåt annat märke över en öppen eld. och då jag tänker på min mormor tänker jag på gigantiska berg av hallon, blåbär och hjortron.

Så ja, skogen finns i mig och jag finns i skogen. På vägen hem såg jag så många fina stugor vid utkanten längs med skogarna och det sög till i den där ”jag längtar ut på landet-tarmen”. Att ha skogen precis bakom sig, att få höra aspens sus, och att bara behöva gå utanför dörren och ta ett djup andetag och känna den här härliga höstlukten, en sorts blandning av fukt, svamp och mossa. Det känns i hela kroppen: det här är det jag vill, det är så här jag vill bo, och det är så här jag vill leva. Och en dag tror jag att vi kommer att göra det också.

 

 

Vänner

Vissa människor tycker man mer om än andra. Så är det bara. Och ikväll hade jag och min man möjlighet att samla några av dem och ha en kräftskiva tillsammans. Det är en mycket härlig känsla att umgås med människor och få en känsla att man duger precis som man är, att inte behöva  göra sig till. När jag tänker efter har man har nog många olika sortes vänner. Ibland har man vänner på jobbet som är mer än arbetskamrater men man umgås inte privat. Eller så har man vänner som man delar ett intresse med eller vänner som man vet att man alltid har roligt med andra men kanske inga djupare diskussioner och det ibland räcker det. Andra umgås man med för att barnen gör det, man är grannar osv. Men så är det några som man får allt i, både skratt, djupare samtal och ett utbyte av. Man får dela deras intressen som man själv inte har, lära sig nåt nytt, bara vara och man får känslan och vetskapen att dem finns där för en om det skulle hända något. Jag har några sådana vänner och ikväll vara fyra av dem här. Kräftor, räkor, pajer och cupcakes stod på bordet. Storasyster och hennes kompis var på disco och kom lagom tills det var lördagsgodis och filmvisning. Därefter lekte alla tre mamma, pappa, barn medans vi vuxna satt ute på altanen och såg mörkret komma och vi tände alla våra lyktor på altanen . Myspys på hög nivå och jag vet att jag behöver sådana här tillfällen. Behöver dem så väl för att orka med resten av vardagen som ofta består av bara barnen och mig. Vi satt ute i den ljumma sensommarkvällen ända tills myggen började dyka upp och barnen blev trötta. En riktigt härlig kväll att minnas och plocka fram i höst.

 

Så var det det här med skatten…..

Förra veckan kom storasyster hem och sa:

Mamma, vi betalar för mycket skatt tycker jag.

Mamma ser ut som ett frågetecken: Skatt?! Vet du vad det är?

Storasyster: Nä, men vi betalar i alla fall för mycket och det gillar inte jag. Det har W sagt.

Mamma tänker så att det knakar. Bara hålla med, för att slippa förklara det här med skattesystemet för en mycket vetgirig 6-åring. Nä, det går inte. Kan inte låta henne tro att jag håller med om en sådan sak. Där går min gräns.

Mamma: Det tycker inte jag och pappa. Alla som jobbar ger pengar till statsministern ( det vet hon på ett ungefär var det är, hon poängterade vid valet att jag och pappa minsann inte hade nån större chans att bli vald till statsminister för vi bestämde minsann inga bra saker). Det kallar vi att betala skatt och så bestämmer han vad vi ska göra med pengarna, tex bygga sjukhus och skolor. Och det tycker jag och pappa är bra.

Storasyster: Jaha, då har W fel då.

Nån dag senare får jag och maken tillbaka pengar från skatten och vi pratar om vad vi ska göra med tillskottet till kassan. På morgonen därefter då vi ska iväg till fritids brister hon ut:

Himla bra det där med skatt. Man får visst tillbaka pengarna också.

Så var det med hennes första lektion i samhällsekonomi.

 

Bombay dreams och plommon

Sämsta idag: Mask i alla plommon jag smakat idag. Vad fasen är det med mig och maskar. Jag vill inte ha dem i min frukt….Och jag som trodde på mitt träd. En vända till handelsträdgården imorgon för att höra om jag ska ge upp eller ge det ett år till.

Bästa idag: Idag var jag på ett Bollywoodinspirerat pass där jag brukar träna. Har aldrig provat detta tidigare men så kul det var. Härlig musik och många nya rörelser jag aldrig gjort tidigare. Ett stort plus var att axeln höll. Det var första passet sedan i mars som inte handen kändes bortdomnad efteråt. En stor, stor seger!!!

Så Bombay, here I come…see you soon again.

Förresten.. En sak till var det bästa idag. Jag och min härliga jobbarkompis M har börjat planera vilket slott som står på tur för oss att besöka den här hösten. Jag känner ingen som svär som hon men heller ingen som skrattar så hjärtligt som hon. Förra hösten tog vi Tullgarn i Södermanland så vi får se vad det blir i år. Roligt kommer vi att ha vilket vi än väljer. Det vet jag!!

 

Usch!!!

 Idag har mycket gått fel känns det som. Missförstod visst informationen ang förskoleklass. På inskrivningsamtalet sa ”fröken” att inga föräldrar fick vara med i klassrummet så jag lämnde min stora tjej utanför, precis som dem sagt att vi skulle göra. Men tydligen var det med en massa föräldrar på uppropet och jag känner mig genast som världens sämsta mamma. Hur fasen ska man veta att det inte ska vara som dem säger!! Inte hann jag träffa henne efter fritids heller efter som det faktiskt finns jobb där man jobbar på kvällarna och man bara hinner med att ta hand om andras nära och kära men inte hinner hem för att se hur storasystrar har det efter sin första dag i förskoleklass. Nä, fasen vad tråkigt det känns!!! 

Känns inte som att jag har nåt flyt just nu. Hemma i radhuset går den ena efter den andra saken sönder. Köksbelysningen över diskbänken pajar ihop, tvättmaskinen stinker, det regnar in på vår inglasade altan och en massa jobbiga val måste hinna med att göras. Som att jag vill lägga ner min tid på att kolla runt på alla dessa el-avtal, bolån och skitfonder som bara går utför. Men elhandels djungel lär jag väl bekanta mig inom två dagar annars blir det en riktigt dyr vinter.

Jag hittar inte riktigt min plats i vissa sammanhang och jag vet inte riktigt om jag ska lägga nån energi på det om/eller hur jag ska ändra på det. Fånigt kanske, men usch, jag har en känsla i kroppen jag inte alls gillar. Försöker skaka av mig obehaget och tankarna men det fungerar inte så bra.

Dessutom är jag rätt så orolig över en sak men jag får ge mig tills tåls ett par veckor angående det.

Nä, jag tror att jag går och gör det enda rätta. Går och sover.

 

Diamonds are a girls best friend.

Sagt av 6-åriga och stentokiga storasyster: Mamma, då du får lite pengar över kan du inte köpa en smaragd åt mig eller i alla fall en liten diamant. Snälla….Jag har en jättefin ask att lägga den i.

Ja, vad svarar man :). Den dagen mamma blir rik av att jobba åt landstinget skall jag köpa ett helt diamant halsband åt dig, antikslipade och allt.

 

Ett plommon till sist

Idag kom så den dagen jag väntat på i fem år. Det plommonträd jag i princip gett upp allt hopp om (se inlägget  https://malvamaria.wordpress.com/2011/06/09/antligen/ ) gav idag äntligen frukt. Tre stora härliga Viktoriaplommon, precis så goda som jag mindes dem. Storasyster och jag åt med andakt medans lillasyster totalvägrade att ens smaka på dem. Så gott,så värt att vänta på och så inte förtjänat min tanke att skickas på skräphögen. Och det bästa är att trädgrenarna dingnar av snart mogna plommon som bara behöver nån vecka på sig att bli klara för att ätas. Tänk vilken lyx att få plocka ett plommon varje gång man kommer hem från en hektisk arbetsdag och vilken lycka att för storasyster få ta med sig ett plommon varje dag till förskoleklassens fruktstund. Som sagt, min radhusplätt är min stund och min ro på jorden.

 

Inte ens Per Moberg….

Hej då, vi ses på en stund sa jag till min man.

Hej då, jag följer med …. ut i skogen en stund sa min kompis till sin man.

6,5 timmar senare kom vi hem (en stund är väldigt relativ, visste ni det) och i korgen fanns det mängder av kantareller, både gula och trattisar och en och annan av vad vi tror är blek taggsvamp (eller blekfisar som vi valde att kalla dem). Jag får alltid god hjälp av mina barn att rensa min svamp men det finns ju gränser även för deras tålamod. Till slut bad jag min man, som faktiskt mer än gärna äter mina kantarellsmörgåsar,såser och annat att hjälpa mig. Det tog inte ens en minut innan han börjar mumla nåt om högtryckstvätt.

Vad sa du? Högtryckstvätt??!

Han svarar: Ja, finns det inte en sådan där man kan rengöra svamp med tryck? Så där som Moberg gör?

Äh, nej?! Nä, det tror jag inte.

Med ens såg jag min man stå där med svampen i en hink på altanen, högtryckstvätten i högsta hugg gå loss på mina kantareller och totalt mosa sönder allt för att han sedan då han kommit till sans blicka ner i hinken och inse att nä, det blir nog inga kantarellsmörgåsar på detta vis.  Ja, jisses vilken ide och vilken syn. Inte ens Per Moberg skulle komma på det tror jag. För honom verkar gränsen för högtryckstvätt gå vid potatis. Maken har länge tjatat om att en högtryckstvätt minsann är nåt vi behöver. Kanske är det mig han tänker på, att jag inte ska behöva sitta där och rensa all svamp. Men nä, jag tror i alla fall att högtryckstvätt är nåt vi kan avvara för att använda den ytan på i vårt minimala föråd till nått bättre.

Fast nu då jag tänker på det, ett sådant där härligt och manligt förkläde i läder som Moberg har, det kan han ju i alla fall få.  Det går ju dessutom att bara vika ihop och lägga i byrålådan då det inte används. Tänk att ha en man, förlåt förkläde i byrålådan.

 

Slutet på dagen.

En dag kan vara dålig eller bra. En morgon kan vara skitjobbig eller ha ett riktigt bra flyt. En eftermiddag med bokläsning för tjejerna medan middagen puttrar på spisen kan kännas som en gåva medans vissa eftermiddagar efter dagishämting, innan middag och med blodsockret i fotknölarna kan vara en total katastrof. Det accepterar jag, så är det. Men jag vill få avsluta min dag på ett bra och rofyllt sätt. Det är viktigt för mig. Det blir kanske inte alltid så och de gånger som kvällen varit rörig och jobbig så somnar jag med en dålig magkänsla inför nästa dag. Men kvällar där saker och ting fungerar är de bästa. Som ikväll till exempel… Inget slår känslan jag får då min sexåring vid nattningen frågar om jag inte kan ligga brevid henne och prata en stund. Släppa måsten och annat bara för att höra henne förklara hur hon ser på saker och ting. Det är stora tankar sexåringar har om världen och sin plats i den. Förkyld som jag är ”slapp” jag att berätta mina påhittade historier om skogsmusen i Hasselbacksskogen som jag oturligt nog lyckades döpa till Klas Klättermus och nu tycker hon namnet är så bra så jag kan inte byta. Vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur detta så att hon inte växer upp i tron att det är jag som skrivit Klas Klättemus, the real one menar jag :). Ikväll ville hon prata om alla nya upplevelser på fritids och sina nya kompisar och så. Maken min nattade fyraåringen och det är en lyx att få natta ett barn var istället för att ha båda själv på kvällarna. Så ikväll flög lillasyster med Pappa Flygplan genom huset och uppför trappan med skrattet bubblande, så glad att pappa hann hem för att natta att hon faktiskt glömde att ge mig en godnatt puss. Och det med är en go känsla, att få smyga in i deras rum och stjäla åt sig den där pussen ändå. En sovvarm kind, mitt på kudden, mitt ibland Nallen, Sälen, Skrållan och Hunden, lyssna på snusandet och se hur gott dem sover. Vilket sätt av få avsluta sin dag på, eller hur.