Energiprincipen

Tänk, ibland blir det bara pannkaka av allting. Usch, jag hatar den där känsla då energi och förhoppningar kraschlandar. Bom, krasch, boom. Var fasen tar den där energin vägen? Kraschlandningen tar ju bara ett par sekunder. Från hundra till noll. Var är den nu, jag bara undrar, var är den nu? Tycker mig minnas någon sorts regel från fysiklektionerna  om att energi alltid bevaras och kan bara överföras från en energiform till en annan dvs aldrig skapas eller förintas. Tror att det är den så kallde energiprincipen. Började förra veckan med en hög energinivå, jag kände att jag hade koll, att jag orkade med det jag tagit på mig men som sagt, vad hände? Ha, det slår mig just, kanske är det därför jag kännt mig så otroligt varm de senaste dagarna. Min energi till diverse projekt och människor blev till förhöjd kroppstemperatur istället. Att jag sen har åkt på en riktig bonnförkylning med feber tror jag inte alls har med min alstrande värme att göra 🙂 

Ibland märker man inte energitappet så drastiskt utan det är mer en smygande känsla och man hinner övertala sig själv att snart så, snart lossnar det och det flyter på igen. Det är lättare att hantera och det bästa jag kan göra då är helt enkelt att sova. Med en natts sömn i kroppen så börjar jag oftast dagen efter med en känsla av att ta nya tag och börja dagen på noll och sedan bara arbeta sig uppåt. Men ändå, jag undar vad det  är som gör att sånt som kändes eller lät så bra för nån vecka sedan bara tappas bort och att det är så svårt att hitta den känsla igen. Är det verkligen bara en inställningsfråga från min sida? Är det bara jag som kan dränera mig själv på energi beroende på hur jag väljer att se/tänka på saken? Eller finns det nåt mer? Personkemi finns visst, det har jag själv upplevt så många gånger. Vissa människor som man möter känner man i hela kroppen att här hände det något, min energi blev dubbelt så stor i mötet. Då jag jobbat en del med teater tidigare så vet jag att ibland händer det något magiskt då man får spela en scen med en person som man har den där berömda personkemin med. Man gör varandra bättre än vad man egentligen är helt enkelt eller rättare sagt man tar fram det där extra hos den andra.

Det kan vara tvätom om också. Vissa människor får en att falla ner till marken som en sten direkt, platt och hårt fall och man undrar vad som hände. Hur kunde den här dagen gå så fel? Vilka dem människorna är har man nog klart för sig och man försöker väl bara undvika dem så gått det går. Det luriga är att ibland befinner man sig i en situation som bara långsamt, långsamt pyser ur energi, likt en heliumballong som man köpt på marknaden och som står där på ungarnas rum dag efter dag, vecka efter vecka. Det märks knappt att den sjunker ihop förrän det är för sent att göra något åt det. Och så står man där med en ihopsjunken rosa gummibjörn, och i de alla flesta fallen köper man en ny gummibjörn, kanske i en annan färg om man är klok. Men ändå, man köper en ny och hoppas att det ska gå bättre nästa gång.

Fast jag känner nog att jag börjar lära mig lite. Jag har börjat lyssna på mina varningsflaggor, lite mer än vad jag gjort tidigare i alla fall. Så, så fasen heller att jag köper en heliumfylld gummibjörn nästa marknad. Då ska jag köpa en vanliga hederlig ballong. För tappar den energi, då smäller den i alla fall högt och ljudligt då energin sticker iväg och jag behöver inte undra varför jag är så jäkla trött.

 

Ögonblicklig kärlek

Igår blev jag och storasyster kära. Vi skulle bara in lite snabbt till handelsträdgården för att köpa lite fina uteblommor. Så såg vi, i bilen brevid, det sötaste jag sett. En liten hund som satt och tittade på oss. Så söt, så fin. Båda jag och storasyster stannde upp och stod och tittade på den helt ljuvliga varelsen. Den la huvudet på sne och bara tittade tillbaka. Inte ett skall, inte ett ljud, bara tittade.

Då vi gick därifrån började jag i mitt huvud tänka, på riktigt, för första gången på länge, om det är praktiskt möjligt för oss att ha en hund. Just nu har vi marsvin och jag tycker lillasyster är lite för liten ännu och jag vill se hur lillassysters märkliga prickar som dyker upp mellan varven tar vägen men om ett par år, kanske. Kanske är det möjligt för oss att ha en liten hund. En stor hund får vi inte plats med i vårt lilla radhus men en liten, ja kanske.

Tvyär vet jag inte var det var för sort och rent intellektuellt vet jag ju att man inte kan köpa en familjehund utan att läsa på och faktisikt se vad som passar oss som famlij. Men jag kunde i alla fall inte låta bli att googla runt på småhundar och jag är nu rätt så säker på att det var en Tibetansk Spaniel vi blev så ögonblickligen kära i, stora syster och jag. Och faktiskt, det jag läste om den verkar den ju vara som klippt och skuren för oss. Kostnad för inköp? Mellan 10000- 15000 tusen  kronor. Det kan väl inte ha varit en tillfällighet att det var ungefärt så mycket vi fick tillbaka på skatteåterbäringen igår? Eller hur? 🙂

 

Rosetten

Jag minns första gången jag lärde mig att knyta en rosett. Jag var fem år och jag och pappa skulle gå på bio och se Kalle Anka. Kjol hade jag kvällen till ära och en virkad kofta som jag än i dag minns exakt hur den såg ut. Naturvit med gröna och gula inslag och ett virkat band runt midjan. Den här kvällen lyckades jag bandet själv, med en rosett, precis som det skulle vara. Minns hur otroligt glad jag blev och känslan av stolthet, för det är inte helt lätt finmotorisk att knyta en rosett. Och igår var det storasysters tur. Hon har tränat förut på detta men alltid gett upp. Men så igår, slog hon till. På sin pappas skosnören knöt hon en alldeles perfekt liten rosett, om och om igen. På kvällen sedan skrev hon själv i sin ”dagbok” vad hon lärt sig och jag antar att hennes minne om sin första rosett för alltid kommer att vara förknippad med ett par gröna basketskor i storlek 43.

 

Lägesrapport

Nu är vardagen i full gång här. Storasyster trivs på fritids och det har gått riktigt bra för henne. Det är inte helt lätt att vara sex år och det krävs både uppfinningsrikedom och fantasi för att hjälpa henne igenom alla känslostormar som hon har just nu. Därför blir jag så glad då jag kommer hem och i brevlådan ligger det ett paket till henne som en vän till mig skickat. I paketet ligger en fin anteckningsbok med min dotters namn på som hon har skrivit några fina ord i. Meningen är att storasyster ska kunna använda den att rita, måla eller skriva i då hon är glad, arg eller ledsen som en sorts tidig dagbok. Blir glad ändå in i hjärtat då mina vänner visar att dem bryr sig om och tycker om mina barn. Vi har ingen stor familj eller släkt så det betyder oerhört mycket för mig.

Lillasyster absolut stormtrivs på sitt nya dagis. Där hon gått tidigare har hon inte haft någon tjej i samma ålder och hon har verkligen saknat det. Både igår och idag har hon hängt med sina nya vänner och hon har varit överlycklig i snickarrummet, borrat och hamrat. Frågade henne om hon längtade tillbaka till sitt gamla dagis men nä, knappast. En stor sten har lämnat mig då jag nu inte behöver höra henne nästan dagligen fråga var hennes kompisar är någonstans som hon gjorde hela våren. Nu njuter hon!!!

På jobbet är det som vanligt. Inget nytt än så länge. I september ska jag gå en team-utbildning via högskolan där jag bor som skrädarsytt kursen just för oss som jobbar på KUA. Som gamal teatermänniska fascinerar gruppdynamik och grupp-processer mig. Det händer något i grupper som bara kan bildas i just den gruppen pga av dynamiken i den. Ser verkligen fram emot den och det ska bli spännade.

På radhusgatan har det skett lite förändrinagr. En barnfamilj flyttade in för nån månad sen och vilket skillnad det gjort. Att barnen bara kan gå ut och ha en kompis på gatan att fördriva tiden ett par timmar med. Hur stor skillnad som helst. Snart kommer dessutom en annan barnfamilj hit på gatan (nu blir vi i alla fall 3 stycken familjer med barn i liknande ålder) och det ser vi alla fram emot.

Ska nog bli bra det här!

 

Terminstart och nyårsafton

Terminstarten ger mig lite samma känsla som nyårsafton, fast utan festen, champangen och fyrverkeriet då. Men samma sorts känsla infinner sig, nämligen känsla att få starta om, starta nytt eller starta igen.Jag gillar det där med symolvärden. Det är inte samma sak att börja nya saker på en vanlig, trist grå onsdag eftermiddag. Ligger liksom ingen spänning i luften alls. Nyårsdagen, terminstarter, måndag ligger på så sätt bra till hos mig. Jag gillar verkligen att få börja om, för det är nog så jag ser det. Jag börjar inte igen utan jag börjar nästan alltid om eller på nytt. Nya mål och utmaningar kommer ständigt och jag gillar det. Att justera, dra ifrån eller lägga till.  Att bara starta igen känns som att bara fortsätta i samma spår. Att starta om ger mig en chans att göra samma sak men med den skillanden att jag har reflekterat över vad som var bra och vad jag kan göra annorlunda. Att starta något nytt får mig att känna att jag tar chansen att göra nåt jag vill eller behöver. Jag vill inte känna att jag låter ännu ett halvår gå utan att jag gör medvetna val om saker. Vad vill jag behålla, vad vill jag ta bort och vad behöver jag för nya saker. Dessutom är jag nog en ganska nostalgisk person så jag behöver få tänka och fundera på saker som hänt och packetera in i mina minnen som en del av mig. Till allt detta hör även att rensa och sortera ut. Allt från att rensa barnens gaderober inför hösten till att rensa favoriterna i datorn, rensa bland mailen eller ta bort alla gamla sms på mobilen jag inte rensat på länge, närmare bestämt nyårsdagen. Vrickat, ja kanske men högst mänskligt tror jag.

Jag vill gärna uttala mina mål högt eller i skrift (tänker dock inte göra det är i bloggen, inte ännu i alla fall). Inbillar mig att målen på så sätt för en större betydelse för mig. Det behöver inte vara några som helst högtflyende mål utan oftast är dem mer symboliska även där och mest handlar dem nog att få mig att tänka i nya banor.

Så imorgon är det terminstart för oss. Storasyster börjar på fritids och lillasyster börjar börjar på en ny förskola. Vi har tagit en del nya beslut här hemma under sommaren och jag ser fram emot att få se hur hösten utvecklar sig. Och blir det inte som jag tänkt mig är det ju nyårsafton om mindre är fem månader och då måste jag dessuom köpa en ny kalender, fylld med blanka och oskriva blad. Och det ni…finns det en större symbolik än en ny härlig kalender då det gäller att få börja på nytt.

Så vad gör ni inför hösten? Startar du om, igen eller på nytt?

 

Nu är det slut på att tycka illa om vardagen.

Upp tidigt på morgonen och tidigt i säng, pannkakor, blodpudding och spagetti med köttfärssås, packande av dagisväskor, släpandet av regnstövlar fram och tillbaka, schematrixande på hög nivå, vem ska jobba kväll, vem ska byta tur, fotbollträning, rutiner rutiner men också kompislek, mysiga stunder i badhuset och fredgasmys på rätt dag. Kort sagt vardagen. Försöker intala mig att det är helt ok att börja jobba igen efter semestern. Det går så där…. 

Fast jag vet att vardagen inte är så hemsk utan tvärtom helt ok egentligen. Att få ha en vardag med min älskade familj, med min make och våra fina barn. Bättre gåva finns inte. Jag vet att om/när något händer har man oftast bara en önskan, att få tillbaka sin vardag. Jag följer en blogg där en mamma, svårt sjuk i cancer, skriver trots att hon vet att hon inte har långt kvar om alla fina stunder hon har med sitt barn. Att följa den bloggen bekräftar något jag innerst inne vet men som är så lätt att glömma bort. Nämligen att vardagen har blivit något att vara rädd om, inte att vara rädd för. Att vardagen är något att sträva för.  Det är i vardagen jag vill må bra. Det är där jag vill känna att, kom du bara Mr Vardag, mögla till mina tomater, släpa in grustag i hallen, färga min vittvätt rosa, strö hårda legobitar på golvet, gör du det, gör det bara, jag gillar dig ändå och jag gör vad som helst för att du ska stanna hos oss. För med dig hos oss får jag krama mina döttrar varje kväll, jag får se dem växa och hitta sina egna vägar i livet, jag får se dem cykla på gatan och jag får se dem poppa till Éric Sade med grannbarnen inne på sitt rum. Jag får umgås med nära och kära mellan arbetspassen, jag får gilla mitt jobb och mina arbetskamrater och jag får skapa mina egna avbrott i vardagen men har lov att återkomma dit så snart jag vill. Om jag får välja mellan Miss Glitter och Glamour eller Mr Vardag resten av livet väljer jag Mr Vardag, tveklöst.

Vem väljer du?

 

Snart dax igen då!

Om bara ett par dagar står jag där igen, letandes över tangetbordet för att minnas de rätta siffrorna för att kunna stämpla in mig. Stämpla in mig på jobbet och officiellt avsluta semestern och delvis en bit av sommaren. Ja, jag vet att det kan vara minst en månad till av sommar men då jag väl kommit igång med jobb och barnen kommit igång med sitt är det hösten jag längtar efter. Då får sommaren gärna vara slut för min del.

Men än så länge är det sommar och semester i 4 dagar till. Barnen är hos sin mormor och morfar tills i morgon. Då har dem varit borta i tre nätter från oss och det är det längsta vi någonsin haft dem borta. Och det är absolut första gången jag och maken är själva hemma, utan barn och utan att nån av oss jobbar, och det är en mycket märklig känsla. Skön tystnad och mycket saknad. Vi sysselsätter oss så gott vi kan med att måla, skriva hemtenta, rensa, gräva i trädgården,olja altanen, gå på bio och umgås med vänner. Igår hade vi en helkväll precis i min smak med våra goa vänner som bor i samma by som oss. Brädspel (naturligtvis frågespel, jag är en riktig vinnarskalle i dem sammanhangen), kladdkaka, godisskål, samtal och härliga skratt (som alltid då vi umgås med dem) och igår kväll slog vi till med lite vin också. Sådana kvällar är mina guldkorn i tillvaron och jag ser fram emot fler under hösten.

Natuligtvis har jag även pysslat en del. Det är lite märkligt det där med mitt pysslande. Det verkar som om att då jag är inne i en pysselperiod så läser jag inget och tvärtom. Antar att det har att göra med min rastlöshet. I perioder som tankar far och flyger har jag ett större behov av att läsa. Jag tycker att det borde vara tvärtom men det är det inte. Min rastlöshet sitter nog mest i huvudet och inte så mycket i benen (mina barn står för den delen med baken full av myror). Att då sätta sig med en bra bok och på så sätt inte kunna flyga iväg alltför mycket med mina funderingar är ett bra sätt för mig att koppla av.  Inspirationen till att pyssla blockeras nog lätt av distraherande och ibland röriga tankar. Men som sagt vår semester har varit en av de mest avkopplande på länge på många sätt och därför är jag inne i ett riktig pysselstim. Igår gjorde vi betongpyssel som jag ser fram emot att dekorera trädgården med då hösten kommer. Sen har jag nog kommit på det perfekta papperspysslet för mig, att göra bokmärken. Jag älskar böcker och jag älskar att ge bort böcker. Tänk då att i boken få stoppa in ett egengjort bokmärke som visar ”tonen/känslan” som finns i boken. För mig, verkligen det perfekta pysslet!!

 

Nåt att leva efter

Så sant, så sant….Känns extra aktuellt med tanke på allt som hänt i vårt grannland men även nåt att tänka på i sitt eget liv.

Indianerna sa: I allas liv pågår en fruktansvärd kamp-en kamp mellan två vargar. Den ena vargen är rädsla, ilska, negativitet, arrogans och bitterhet. Den andra är glädje, ödmjukhet, positivitet, tillit, generositet, sanning, mildhet och medkänsla.

Ett av barnen frågade sin farfar, vilken varg vinner? Den gamla såg honom i ögonen och sa, ”den du matar!”.

 

Mer loppis åt folket

Jag är en sådan där person som gillar att hänga på loppisar. Jag gillar helt enkelt gamla saker och jag är helt för tanken på återvinning. Däremot jagar jag aldrig drömmen om det stora fyndet. Att hitta något unikt och dyrt för en billig peng. Sån tur har inte jag. Vad jag däremot brukar hitta så är det saker som jag tycker om. En kopp, ett skåp, en bok eller en pajform. Mycket gör jag om och gör till mitt. En del saker får vara som det är. Mitt senaste loppisfynd är ett stort vitrinskåp i furu som numera är ett stort, vitt härligt köksskåp. Imorgon skall jag byta ut alla fula träknoppar mot fina vita och blåa porslinknoppar. Ska bara klara av att skriva en hemtenta först som jag har hängande över mig och som jag ej vill ha sällskap av till hösten. Men sen så är belöningen att få måla skåpet en sista gång och skruva fast mina fina knoppar. Därefter får det minsann bli en till tur till loppisen då jag har ett stort behov av mönstrade tallrikar till mitt betongprojekt.

Min stora tjej gillar också att hänge sig åt loppisarnas aldrig sinade utbud. Då och då kan hon till och med fråga om vi inte skall gå in på vår lokala loppis. Sist vi var på en lopphandel inne i stan hittade hon denna målning i planschform och inramad, orginalet hade hon sett nåt år tidigare på skokloster och kände igen den direkt.

Naturligvis skulle hon ha den och vi fick kånka runt på den ett par timmar då vi gjorde våra ärenden. Men vad gör man inte för sina barn och det gäller ju att underhålla deras intressen då dom har så god smak att gilla samma skaker som jag :). Numera pryder tavlan en av våra väggar inne på toaletten och den har blivit ännu ett loppis fynd som fått en plats i vårt radhus, i vår familj och som skapar nya minnen åt våra barn från deras barndom. Minnen som bland annat handlar om otaliga tandborstningar av en 4 och 6 åring, ståendes på toalocket för att nå upp till tavlan, ivrigt letande för att se om det går att hitta nya grönsaker. Jag ler fortfarande varje gång jag ska in på toaletten och möts av denna gigantiska grönsaksman som upptar mer än halva väggen på vår pyttelilla toalett och jag tänker på min 6 årings stora lycka då hon gjorde sitt livs fynd, hittills i alla fall.

Underbara loppis och underbara barn.