Krama mig nu!!

Nu efter 6 dagar börjar det kännas väldigt tomt här hemma. Saknar mina tjejer massor. Jag inser att jag som förälder åt en 4- och en 6-åring är väldigt bortskämd med kramar. Undrar hur många kramar jag är van att få varje dag. 5,10 kanske 15 och så allt gånger två då. Det blir en del kramar det på 6 dagar!! Och nu saknar jag varje lite kram från dem. Jag saknar deras funderingar och deras frågar. Jag saknar deras nattsagor och jag saknar snusandet från deras sängar. Jag saknar att se lillasyster då hon pussar på sitt marsvin och säger Plicken, jag älskal dig. Jag saknar att se glädjen hos storasyster då hon berättar om förskoleklassen eller då hon hittat ännu en av alla speciella och magiska stenar som bara hon kan hitta. Men nu är det inte så långt kvar och  två dagar går fort. I väntan på att mina älskade tjejer ska komma hem så ska jag njuta av att inte behöva laga mat (fil och ägg går utmärkt att leva på en vecka), njuta av att inte ha behövt tvätta en enda maskin, inte kört diskmaskinen en endast gång, inte titta åt dammsugaren. Och i väntan på alla mina kramar jag har till godo skall jag imorgon slänga mig på sofffan då jag kommer hem från jobb med godisskålen strategiskt placerad och läsa en bra bok. Och jag ska bara längta och vänta till lördagmorgonen då nattåget kommer in till stationen fullastad med kramar åt mig.

 

Hjulen på bussen snurrar runt, runt, runt,runt, runt, runt,runt,runt, hela långa dagen.

Just nu går saker och ting i 180, både på jobbet och privat. Hjulen på ”min buss” snurrar runt fortare och fortare. Familjen är kvar hos farmor ett par dagar till och jag försöker utnyttja tiden jag har ”över” till att hinna kapp med studierna. Funderar mycket på vad jag skulle kunna ta bort eller skära ner på för att få mer tid över till vardagen då jag upplever att det är i det dagliga livet jag har minst tid. Vad är nödvändigt och vad är det inte? Mina ”Friskis och Svettistimmar ” har redan fått gett vika för skogen, svamp och bär plockningen och 1 mils långa prommenader. Jag måste få komma ut i friska luften, det är viktigare än att göra hoppsasteg och armhävningar i grupp. Tv-tittandet har jag nästan helt slutat med, vi har avbeställt de få extra kanalerna vi haft. Mitt pysslande…hm..där kan jag säkert spara in tid men samtidigt är ju det nåt som jag gärna gör tillsammans med min stora tjej. Att städa, ja där försöker jag hitta en balans mellan att inte låta städet ta alltför mycket tid men samtidigt hålla mina allergiattacker mot damm-kvalstrena i skick. Det låter lätt att säga att det får väl vara lite dammråtter i hörnen, gästerna kommer ju för att träffa oss och inte titta efter hur städat det är. Beundrar dem som klarar av det, jag är inte helt där ännu. Är faktiskt rätt så säker på att jag inte kommer att klara av det heller i alla fall inte fullt ut och inte utan att smygstäda lite. Jag skulle kunna satsa pengar på att jag blir en sådandär som städar innan hemtjänsten gör sitt veckobesök så att ”det ska se lite prydligt ut då flickorna kommer”. Tvätta måste man men stykningen efteråt har jag prioriterat bort för längesedan. Vi har inget jättehus att underhålla men lite tid tar det även att sköta ett radhus. Ibland känns det lockande med en hyresrätt men då mister jag ju min trädgård och det vill jag ju inte.

Nä, jag får nog göra som jag brukar. Ta en sak i taget, andas, och om bussen rullare fortare än jag vill får jag väl kliva av nån timme och ta mig till skogen, sitta på en stubbe och hoppa på bussen vid nästa hållplats istället. Tänker att det är en himla tur att stopp-knappen finns och jag är väl medveten om att det bara är jag som kan avgöra då det är dax att trycka på den, vare sig det är på jobbet eller i privatlivet.

 

 

Veckans projekt.

 Det är ju alltid kul att påbörja nåt nytt projekt så varför inte börja sina ambitioner på en måndag. Det är så mycket saker man vill hinna och ibland tror jag bara att man måste bestämma sig för att idag startar jag. Veckans projekt kan vara vad som helst, påbörja den där boken man så länge velat, göra i ordning pappershögarna med viktiga papper som bara växer och växer, klippa klorna på marsvinen som bor i köket, boka resan eller vad man nu har på sin att göra lista. Mitt projekt för den här veckan borde vara att höststäda i trädgården och bland annat beskära mitt plommonträd men det tänker jag endast se som bonus om jag hinner med. Trädgården kommer den här veckan få ge vika för min påbörjade pappersask med Alice i Underlandet-tema. På den asken kan inget bli för mycket utan jag ska ge utlopp för mina dekoratörsdrömmar och mätta mitt behov av överdekoration. Ska bli kul, och kul måste man få ha ibland.

Annars då… Tja, jag höll på att krocka med en älg imorse och var så nära att jag tror jag såg hela tandraden på älgen. Kan max har varit 2 meter från skogens drottning och hennes älgkalvar.  I övrigt så saknar jag mina barn i massor men jag hör hur glada dem låter i telefonen och jag vet att maken och tjejerna har det jättebra uppe hos farmor. Och en vecka går ju fort och jag har ju dessutom en ask att dekorera:)

 

Naiv optimist?

Vaknade igår morse av att lillasyster ropade och ja, modet sjönk inför den stundande resan ikväll, då jag hör ett ynkligt ” jag kräktes”.  Framme vid hennes säng var det inte full så illa som jag befarat. Upp och bädda rent, bädda soffan och på med bollibompa så att lillasyster kunde ta igen sig. Nån timme senare kommer storasyster upp, glad i hågen, tar en smörgås och kort därefter kommer första: Aj, min mage. Hon rusar till toaletten och hon hinner knappt in innan allt kommer. Dock inte från samma ände som lillasyster och det gör ju det hela lite lättare att hantera inför den kommande resan till farmor. I vanliga fall skulle  jag vid det här laget lägga ner allt men den här gången skall dem iväg. Vägrar låta Norrlandsresan bli inställd en tredje gång pga av sjukdomar. Så den naiva optimisten vinner över mitt vanliga jag och jag börjar packa väskorna med båda barnen liggandes på soffan, drickandes coca cola.

Och hur det gick? Jo, maken och tjejerna kom iväg med nattåget. ”Akutväskan” packad med våtservetter, påsar, handsprit, alvedon och dryck och den var i princip oanvänd då dem kom fram. Och nu framme vid farmor hade lillasyster inte tid att prata i telefonen och storasyster berättade upphetsat om älgfamiljen dem sett i skogen. Själv får jag roa mig bäst det går den här veckan i ett väldigt tyst och tomt hus.

 

Härliga sexåringar

Kunde bara inte låta bli att le i tvättstugan idag, trots maskinen som gick med nedkräkta kläder i. Då lillasyster kräktes över hallgolvet idag så åkte naturligvis golvmoppen fram och i väntan på att kunna slänga in den i tvättmaskinen för en 90 graders kurusellrunda indränkt i klorin så hade jag ställt upp den mot vasken. Ni som bor i trånga radhus precis som vi, vet att tvättstugorna mest brukar likna en gaderob där en sak på golvet gör att man inte kommer fram längre. Så ikväll skulle min sexåring in i tvättstugan och slänga sina kläder i tvättkorgen och så stod stativet till moppen i vägen och hon utbröt i en mycket glad, för att inte säga överlycklig röst: Men mamma sån TUR jag har, jag får gå under den och leka att jag är i en grotta. Jag tänker att det var länge sedan jag blev glad åt något så lite.

Senare på kvällen vid kvällssmörgåsen så berättar hon för mig om sin nya robot hon skall bygga som ska heta Robot Hjärnlös för det ska inte ha någon hjärna alls. Som hon skrattade då hon berättade för mig att den roboten minsann var riktigt knäpp. Om man inte har en hjärna kanske man äter med knäna och tar maten genom näsan. Så knäpp kan man bli mamma om man inte har någon hjärna. Då vi skulle borsta tänderna bad jag henne vara tyst fler än en gång så att tänderna skulle ha en chans mot tandtrollen. Men till sist sa jag väl till en gång för mycket och hon tittade argt på mig och sa: Men mamma, jag hör, jag är väl inte Robot Öronlös heller. Och mamma, ja jag hade väldigt svårt att hålla mig för skratt 🙂

 

Att vända en pissig dag med ett paket i brevlådan.

Igår var ingen höjdar-dag. Oflyt på jobbet, känslan av att nåt inte var som det skulle, stressa hem till ett annat möte som inte det heller kändes helt ok. Gick och la mig med en dundrande huvudvärk som höll mig vaken halva natten. Vaknade trots allt relativt pigg och tog nya dag. Två timmar efter att jag lämnat lillasyster ringer dagis och säger att L klagar över ont i magen, vill inte gå ut och dem känner inte igen henne. Anmäler VAB och åker och hämtar henne. Hinner hämta hem henne och in i hallen innan lillasyster tar sig för magen och kräks över hela hallgolvet. Dagen spenderas med att tvätta, skura, serva med saft och sällskapa med sjuklingen framför Spöket Laban i soffan. Annorlunda var dock att hon ville se den på finska den här gången. 

Det som gjorde den här dagen till en rent sagt pissig dag var inte magsjukan i sig utan mer taimingen av den. Om två veckor ska tjejerna och min make åka med nattåget för att hälsa på farmor. Vi fick ju som bekant ställa in resan till henne i sommras pga av vattkopporna vi drogs med under semestern. För två år sedan var vi i en exakt likadan situation. Då stod vi på parkeringen utanför tågstationen då storasysters magsjuka slog till. Det var bara att vända bilen och åka hem igen. Så som sagt, vi har otur med våra resor, det händer alltid nåt då vi ska iväg. Det ända possitiva är att den här gången har vi lärt oss att vi ska ta fullt avbokningsskydd på allt. Trots avbokningsskydd kändes det med ens som att denna dag blev värre än den igår.

Men även en pissig dag eller kanske en pissig inställning till dagen kan ändras. Och det gjorde det idag, tack vare ett paket i brevlådan. I brevlådan låg ett stort kuvert från en av mina fina vänner fyllt med olika japanska rispapper och lite annat smått och gott. Hon hade läst på bloggen om mitt nyvakna pysselintresse och tänkt på mig. Och det är just det, att veta att nån tänkt på en i en specifik situation och dessutom bemödat sig att göra något av sin tanke och skicka iväg ett paket, som får mig att bli alldeles varm i hjärtat. Det var mängder med fina papper i olika färger och storlekar och jag vet massor av saker jag vill göra med dem. Så som sagt en pissig dag blev betydligt ljusare. Att jag och lillasyster dessutom fick en mysig stund då vi packade upp allt och tittade på papper efter papper var en stor, stor bonus. Så tack snälla M, tack för paketet som inte kunde ha kommit på en mer lämplig dag.

 

Den perfekta boken.

Hur hittar jag den perfekta boken? Den där boken som jag kan sträckläsa på en kväll och natt, boken med stort B. Ibland har jag tur och hittar fler sådana böcker på raken men ibland, precis som nu, har jag ingen bok jag fastnat för på mitt nattduksbord. Trots flera turer till biblioteket och där jag säkert lånat hem 5,6 böcker och påbörjat dem alla så hittar jag ingen jag fastnat för. Jag är beroende av att ha en bra bok hela tiden. Jag vill kunna slappna genom att läsa på kvällarna och det stör mig så att ibland är det som förgjort att hitta den där boken.

Så hur gör jag då för att hitta min perfekta kvällsbok? Inser att jag måste läsa många halvbra och rent av dåliga böcker för att hitta en av de perfekta böckerna  så kanske blir det ännu en tur till bibblan och låna lite böcker på måfå. Gå där och titta på ryggarna på böckerna där dem står i sina hyllor, letandes efter en tillräckligt interessant titel för att jag ska ta ut boken och läsa handlingen på baksidan (inser att jag ofta gör så, väljer bok efter titel). Eller ska jag starta en bokklubb för att få fler boktips och inspiration? Googla på nätet efter boktips från bokbloggar, gå till bokhandeln och göra mig av med pengar. Kanske till ett antikvariat och leta efter de böcker som ser vältummade ut för det det borde ju betyda att fler än en person ansett att boken är tillräckligt bra. På loppisar kan man fynda pocketböcker för en tia och sist jag gjorde det så blev det riktigt lyckat med två deckare jag inte kunde annat än att sträckläsa. Så kanske loppis är ett bra sätt att hitta den perfekta boken på. Får nog ta en sväng dit imorgon på väg till jobbet för jag börjar tröttna rejält på min Panduro-katalog som kvällslektyr. Finns som ingen riktig handling i den tycker jag och inte ens REA-varianten fick mig att gå igång på samma sätt som min senaste deckare gjorde. Så imorgon får det bli en tur till boklådorna på loppis och jag får hoppas jag på en bättre kväll imorgon. Så god natt på er, nu ska jag gå upp till min Panduro-katalog och läsa det rafflande slutet på tvåltillverkningen samt se vilka nya karaktärer det finns bland tygerna.

 

En härlig helg

Alla helger blir inte bra bara för att man är ledig. Om man dessutom som jag jobbar en del helger så blir det extra mycket förväntningar då man är ledig de där magiska dagarna lördag och söndag. Just de där lediga helgerna kan ibland fyllas med så mycket att det bara blir pannkaka av allt eller tvärtom, man har längtat så mycket efter att bara få vara så att man inte gjort upp några planer alls och då måndagen kommer känner man att man missat en del och man undrar hur man tänkte då man inte såg till att uttnyttja den bättre. Men den här helgen har varit riktigt bra.

Den inleddes med en god indisk middag med maken min och två goda vänner nere på stan. Mina föräldrar hade kommit för att hälsa på och dem var snälla nog att hämta barnen från fridtids respektive dagis, leka, äta mat och fredagsmysa med dem. Morfar och storasyster hade dessutom gått på äppeljakt. Vi hade en trevlig kväll med våra vänner men hann ändå hem och pussa barnen god natt. Lördagen var storasyster bjuden på kalas och jag kunde mysa med lillasyster själv en stund. Efter kalaset lekte båda mina tjejer med ett av grannbarnen i flera timmar och morfar kunde få en lugn stund då mormor och jag gav oss ut med tillsammans med S i skogen i jakt på trattisarna. Hem kom vi med korgen full efter ett par timmars vistelse i våran riktigt svampiga svampskog. Maken hade åkt på jobb resten av helgen och vi som var kvar hemma åt tacos och tittade därefter på en hyrd familjefilm och barnen åt på sitt lördagsgodis. Dagen och kvällen avslutades med ett glas rött vin och till min stora lycka, en föreställning av Cecilia Frode. Söndagen inleddes med svamprensning och marmeladkok av våra sista Viktoriaplommon. Jag fick komma till lagat middagsbord och maken kom hem precis i tid för att äta med resten av familjen. Tjejerna hade sin gympa ikväll och dem var så glada då dem kom hem, speciellt lillasyster som för första gången är anmäld till en egen aktivitet.

Så det har varit en blandad helg med socialt umgänge, aktiviteter men även en del vila då vi haft sällskap av mina föräldrar. Dessutom har jag och storasyster hittat en perfekt högläsningsbok som jag med fick läst för mig då jag var liten, nämligen Hugo och Josefin av Maria Gripe. Och som ett riktigt plus i kanten hann vi även rengöra bakom kylskåpet, något vi inte gjort i detta hus, någonsin!!! Vilket innebär att vi hade nästan fem års damm bakom kylskåpet. Och jag menar, det är ju verkligen ett plus att vi gör vad vi kan för att inte huset ska brinna upp. Usch, jag blev alldeles rädd då jag såg hur mycker damm som fanns bakom. Så nästa lediga helg ger vi oss att dammsuga bakom frysen. Och förhoppningsvis någon annan aktivitet med 🙂

 

Bergtagen

Jag har som sagt alltid gillat att pyssla med både det ena och det andra. Efter intensiva småbarnsår börjar egentiden att återvända. Egentiden är fortfarande nåt jag kan njuta av men den är relativt ovanlig fortfarande och därför dyrbar. Många intressen jag hade innan jag fick barn lockar mig inte längre och nya har tillkommit. Andra intressen har återuppstått och somliga av det som återuppstått har växt lavinartat. En sak som bara växer sig större och större är mitt papperspyssel eller scrapbooking som det också kallas. Under mina år i småbarnsbubblan har utvecklingen gått i enorma steg framåt och det finns inte en chans att uppdatera sig på allt. Jag insåg snabbt att jag måste välja det som intresserar mig mest och även bland det prioritera. Fotoalbum låter ju underbart att scrappa men då måste man ju börja med att organisera bilder från typ 6 år tillbaka och det har jag verkligen inte tid med. Har dock försökt att locka maken till att ta itu med alla usb-minnen fulla av foton men nä, det verkar inte hända. Göra kort? Jo, men det gör ju andra så himla fina att det låser nästan direkt. Bokmärken är kul, det gillar jag. Jag älskar att stämpla och göra fina pressenterpåsar eller ettiketter till mina sylt och marmeladburkar. Att förvandla mina recept till konstverk känns som en ouppnårbar dröm.

Nu använder jag en del av tiden med att försöka ta igen en del av det jag missat. Idag googla runt på nätet och hamnade på en hemsida som Tim Holtz har gjort och I am hooked. Helt bergtagen letar jag vidare bland alla hans papper, stämplar och miniprylar. Jisses, var har du varit i hela mitt liv??! Och ja vet , ni som hållt på med papperspyssel en längre tid suckar nog bara åt mig. Jag inser att han är en stor man i dessa sammanhang, men förlåt en exalterad novis som bara måste få skriva av sig lite. Jag som älskar Tim Burton (som för övrig bara måste vara en stor inspirationkälla för Tim Holz), murriga höstfärger i explotioner, gammal motiv och känslan att fantasin inte har några som helst gränser. Inte sedan jag höll på med teater har jag känt sån inspiration av något. Att få ta sig an ett oläst manus och försiktigt få treva fram och pröva sina på sina ideer tills man tillslut knäckt koden och inspirationen kommer från alla håll och kanter. Ideer flyger kors och tvärs, man tänker nytt, tänker om, bygger vidare, ännu mer ideer och tillslut står man där med en färdig föreställning. Detta är en känsla som jag aldrig kunna uppnå på nåt annan vis än med just teater, tills nu. Ett pappersark som denna man gjort fick mig att gå igång fullständigt och nu flyger tankar och ideer runt runt. Jag bygger på, tar bort, kommer på historier att berätta och det är så kul. Och att det börjar närma sig Halloween gör ju saken inte dirket sämre för med denna man vid min sida kan jag ju gå loss precis som jag alltid önskat. Jag kan bygga min egen lilla Tim Burton värld inspirerat av Alice i Underlandet värld, Sleepy Hollow  och Nightmare Before Christmas. Wow. Detta är jag! Detta vill jag göra!! Jag har hittat hem i pyssevärlden!!!

 

Min mobil har nio liv

Jag gillar att allt inte går så fort ibland. Jag gillar saker som inte blir omoderna på ett halvår. Om jag köper nåt tycker jag att jag ska kunna använda det i ett antal år i alla fall. Rätt gissat, jag är inget modelejon direkt. Tycker att det är vansinne att köpa nya vinterstövlar varje år bara för att, och jag har noll intresse av att vara uppdaterad på området. Likadant är det med tekniken. Jag är snart den enda jag känner som har en vanlig mobil utan alla dessa appar,spelfunktioner och ett ständigt surfande i tid och otid. Jag vill bara ha en telefon och ingen dator. Datorn har jag hemma och det är väldigt sällan som det kommer ett plötsligt behov av att surfa runt på mobilen. Då jag köper en elektronikpryl då gör jag det för att jag behöver en. Och jag blir så jäkla sur då den inte håller mer än ett par år (min dator, dvd tex) och får höra att den var ju ändå gammal. Hur fasen kan ett pryl bli gammal på 2 år. Jag fattar att man tycker det om man är teknikintresserad och av den anledningen vill byta bara för att ha det senaste. Men om man som jag, bara vill ha den för att använda sakerna på traditionella vis, som att skicka ett sms, titta på en film eller lagra lite bilder, skriva lite skolarbete eller facebooka lite då är det jäkligt retligt då den anses vara uråldrig vid två år.

Min mobil har jag haft i 4,5 år. Den är köpt på nätet för 300 kr och funkar hur bra som helst. Jag har tappat den i stengolv, tappat bort den och mina barn har sprungit med den i handen och ramlat och mobilen har fått sig en flygtur MEN den har hållt. Min fina mobil har hållt och jag har behållt den trots min makes ivriga rop om att jag behöver en ny mobil. Enligt honom bara måste jag ha en iphone för det bara behöver man. Jag har bara inte förstått det än. Men nej, jag har stått fast vid min mobil.

Men så idag. Vid köksbordet kom jag åt min kaffekopp och vips rann kaffet över telefonen. Trots att jag snabbt torkade av började den dra sina sista andetag. Bara låg där och blinkade blått, likt blåljusen på en ambulans i utryckning, med texten att simkortet inte hittade nätet (eller hur det var, jag var alltför upprörd för att kunna läsa ordentligt). Paniken smög sig på. Shit, jag klarar mig inte utan en telefon. Jag åker mycket bil tidiga mornar och sena kvällar och jag vill inte riskera att bli stående utan nån möjlighet att kontakta någon. Dessutom har jag ju alla mina telefonnummer där och det som jag tänkte på mest, några meddelanden från en vän som inte längre är i livet. Hjärtat började bulta och jag fick riktiga obehagskänslor av att börja tänka på hur fasen jag ska kunna köpa en ny mobil. Jag som inte har någon aning om vad som finns på marknaden idag, knappt vet var jag ska köpa telefonerna, förlåt ”datorerna”. Sen lugnade jag ner mig då jag insåg att jag definitivt inte skulle behöva gå ensam till butikerna och att många mer än gärna skulle förklara för mig så att jag skulle få det jag behöver alternativt inte behöver. Jag slängde ändå ut ett meddelande på facebok och se, det blev räddningen. Jag tog isär min döende mobil och blåste den torr med hårfönen och sen fick den ligga där i bokhyllan tills jag var redo att titta om första hjälpen på kaffedoftande mobiler haft effekt. Och JA, DET HADE DEN!!! Då jag slog på den igen kom det välbekanta ljudet upp och det två händerna som alltid kommer möttes precis som dem alltid möts. Den fungerade faktiskt. Så det är sant, min mobil har nio liv.