Blir kanske lite sparsamt med långa inlägg ett tag pga lite kaos i radhuset brevid. Jag väljer att se det som livserfarenheter. Men mitt i allt så har jag lyckats få ihop barnens adventkalender. Deras första paket kalender någonsin och något som storasyster länge väntat på att få.
Så här blev den.
Storasyster blev väldigt glad för att månen fick vara med. Min mångalna tjej som brukade jaga månen då hon var liten:)
Och så känns det just nu, jag skulle göra allt för att fånga månen.
Man gör många val i livet. Enkla och okomplicerad val, eftertänksamma och svåra val, medvetna och omedvetna val och ibland livsavgörande val. Val kan vara jobbiga att göra ( vem har inte sett en tvåårings vånda och ve över smörgåspålägget som slutar i gråt och tandgisslan), val kan vara så självklara och enkla och vissa val känns som att det inte är ett val utan att det bara är att acceptera hur det blev.
Ofta får man höra att: att inte välja är också ett val och det kanske är sant i teorin men man kan känna sig lika fångad för det och uppleva att valet inte finns, i verkligheten. Många filmer har just valet med stort V som tema. Sliding door är en sådan film som visar på hur din verklighet påverkas av valen du gör. Det är både en tröstande men även läskig tanke på hur dina val så direkt påverkar ditt liv. Det gör det ju så lätt att påverka sitt eget liv samtidigt som man omöjligt kan se konsekvenserna fullt ut av sina val innan man gjort dem. Ett av de vidrigare valen jag sett på film är det valet Sofie tvingas göra i Sofies val. Så fruktansvärt grymt och ett val som gör livet efteråt omöjligt att leva. Ett val som jag hoppas att det inte finns någon som helst sanning i men nazismen var och är grym så kanske det var så det gick till. Men ett grymmare val och vidrigrare tanke än den kan inte finnas.
Vissa val är svåra att göra men med lite perspektiv på det så var det inget som blev direkt avgörande för vardagen. Jag minns ett val för mig som då var ett svårt val. Det var valet då man skulle välja linje till gymnasiet. Någonstans insåg jag att det valet skulle kunna komma att påverka mig för en väldigt lång tid framåt. Och inte blev det lättare att mina 4 närmaste vänner hade gjort valet att gå på vårdskolan. Lite komiskt i det hela är att idag är jag den enda av oss som jobbar inom vården men då var det inte alls intressant för mig. Jag var tvungen att välja bort tryggheten med en gymnasieskola där jag hade mina vänner. Efter många kvällars gråt vid köksbordet, otaliga samtal med min svensklärare om lämpliga texter till textprovet till inträdesprovet till Södra Latins teaterlinje valde jag bort skådespelardrömmarna till förmån för en mer teoretisklinje. Jag började således gymnasiet utan att känna en enda person i klassen, med grusade teaterdrömmar men fick en riktigt bra tid ändå. Valet till gymnasiet var inte så livavgörande som jag trodde.
Efter gymnasietiden tog jag tag i mina teaterdrömmar igen. Jag sökte fler teaterskolor och kom in på flertalet. Flera var inte intressanta längre för mig men det var två skolor som jag verkligen ville gå på. Och nu kom ett val som för mig skulle visa sig bli livsavgörande. Då jag gärna ville gå på båda skolorna baserade jag till sist valet på hur nära jag skulle ha till någon jag kände (båda skolorna låg mer än 70 mil bort). Det blev en folkhögskola i norra Sverige och här skulle det visa sig att min blivande make och pappan till mina två döttrar fanns.
Ibland kan jag tänka att, tänk om jag val den andra skolan. Då hade jag inte haft dem barnen jag har idag och jag hade inte haft min man heller. Vissa val görs alltså på ett otroligt banalt och lättsamt sätt (tex var närmaste kompis bor) men visar sig ändå få stora följder.
Hur vet man då vilka val som är de viktiga och betydelsefulla valen i livet. Ja, det är väl det man inte vet förrän efteråt många gånger. Just nu står jag återigen framför ett viktigt val som jag på många sätt kan se följderna av men jag har ingen aning om hur det kommer att påverka oss. Hur mycket vågar jag, hur mycket orkar jag? Vill jag eller bara tror jag att jag vill? Hur mycket är jag beredd att offra? Hur mycket är jag beredd att få?
Valen tillhör livet precis som livet tillhör valen. Att du kan välja visar att du har ett rikt liv och att du kan styra ditt liv i den riktning du vill ha det. Men valen lever också sitt eget liv och val du gjort för längesedan fortsätter att påverka ditt liv för en lång tid framåt och på ett sätt som vi omöjligt kan se.
Äh, kanske ser jag aldeles för allvarligt på val. Kanske ska jag bara blunda och peka och lita på att de går bra. Idag valde jag i alla fall kanel och russin i filen till frukost. Och det är ett val som jag är fullkommligt nöjd med.
Vardagskärlek är att ta ut sin matlåda ur kylskåpet kl 5:50 (efter bara 4,5 timmars sömn), öppna locket för att se vad maken lagt dit och inse att man har ett litet konstverk i lådan. Tomaterna är utskurna som blommor, övriga grönsaker ligger i ett mönster, gravade laxen är ordnad i rullar med gravlaxsåsen fint draperad över. Det är vardagskärlek det och den följde mig hela dagen. Till jobbet, genom stressigt arbetspass och in i matsalen. Vardagskärlek med kvalite. Att veta att ens make tyckte att han ville lägga lite av sin tid på innehållet i en simpel matlåda bara för att jag skulle, för en dag, ha nåt annat en uppvärmda matrester från gårdagens middag.
Vardagskärlek, en av det bästa kärlekarna som finns. Det enkla är oftast det bästa, även i kärlek.
Gårdagens skörd av julkort med temat på snögubbar, glittrande snö och frostiga dagar.
Även om man inte kan tro det så är det snart jul.Tiden har gått ruskigt fort fram denna höst och jag har mycket svårt att förstå att det är jul om lite drygt fyra veckor. Vädret har spelat oss ett spratt. Då dagarna är milda, rabatterna blommar och jag kan räkna på en hand de dagar som jag behövt skrapa rutan på bilen så har jag helt enklet inte fått någon hint om att julen faktiskt snart är här.
Inte särskilt mycket är förberett i vårat radhus inför tomtens återkomst men det börjar dyka upp lite tecken på att julen snart är här. Adventskalendern börjar ta sin form, storasysters önskelista har kommit upp på kylskåpet, enstaka påsar ligger högt upp på någon hylla, onåbara för barn, fulla med hemligheter. Julkort börjar tillverkas och receptboken är framtagen för att se ut vilka praliner som skall göras i år. Glöggträffar, julpysselträffar börjar att bokas in, liksom pepparkaksbak med tjejerna och en god vän från min teatertid.
Jag älskar denna tid, speciellt sedan jag fått barn. Jag älskar förberedelserna och advent mer än själva julen tror jag. Tiden som är just nu är så full av hemligheter, viskningar, apelsin och saffransdoft. Det knarrar i vråna, de levande ljusen kastar skuggor på väggarna, stämningen ligger tät och sagorna tar vid. Så adventstid, du är så välkommen.
Konstigt var ordet, men det är ju skönt att slippa skotta snö, skrapa bilrutan och blixthalka på vägarna.
Alltså mina barn bråkar och tycker ibland att det är skitjobbigt att ha ett syskon. Det tycker jag att dem kan få tänka ibland, för det är jobbigt med en storasyster som inte lyssnar på ett nej och det är jobbigt med en lillasyster som retas då möjligheten ges. Men jag ser också hur mycket dem tycker om varandra. Som då storasyster åker med pappa för att köpa pizza och pizzabagaren ger henne en klubba och det första hon frågar är om lillasyster också kan få en. Eller som då lillasyster tar med storasysters favoritnalle till soffan på morgonen om lillasyster är sist kvar på övervåningen och ser att nallen är kvar i storasyster säng.
Inatt däckade båda mina tjejer i hög feber, huvudvärk och halsont och syskonkärleken var det inget fel på idag. Då lillasyster fick klart för sig att även storasyster var sjuk så tittade hon på henne med feberglansiga ögon och sa: Men då får vi ju pussa på varandra för vi är samma sjuka, eller hur mamma och så kröp hon upp i soffan tillsammans med sin syster.
Älskade tjejer. Vad fina ni är.
I vår rabatt blommar smultrona för fullt. Mitt bland alla gammla blad och kvistar lyser de vita blommorna, nästan som små snöflingor eller små hagelkorn. Idag då jag tittade lite närmare på min rabatt, såg jag även att det var fullt av små gröna omogna smultron. Dessutom blommade mina australienska violer mitt bland alla vita smultron blommor. Även Linnes döttrar hade börjat om med en skir och gammalrosa ”blomklase”. Syrenen har knoppar och lavendel i krukan vid vår ytterdörr har precis börjat att vissna.
Så visst är det nåt märklig med vädret just nu. Snö vid den här tiden har det ju bara varit de två senaste åren så det är inte det som är konstigt. Men det är ju så varmt fortfarande. Det är konstigt att inte behövt ha täckjackan en enda dag trots att det är en bra bit in i november. Lillasyster begriper ingenting. Det ska ju vara snö då det är vinter. Hon kommer bara ihåg sina två senaste vintrar så för henne är gröna jular och regniga vintrar icke existerande. Vinter blir det då snön kommer och det är inte frågan om, utan när man kan åka pulka och skidor, så det så. Även storasyster tycker att det är märkligt och hon hade tom ett riktigt utbrott över den här mycket snöfattiga start på vintern. Hon var riktigt arg en dag här iveckan då hon hört att det skulle växa vitsippor och även jordgubbar på vissa ställen i sverige och dessutom var det inte med lycka hon berättade att hon hittat prästkragar här ute i skogen. Det som fick bägaren att rinna över och utbrottet att explodera var då hon upptäckte vår rabatt. Konstigt egentligen, då storasyster är en riktig fryslort som inte gillar vintern och större delen av den spenderar hon med att längta till sommaren. Men som sagt, hon är en naturvetare som gärna vill att saker och ting ska följa en viss ordning och den här gången har det inte gjort det. Så hon har helt rätt, ur led är tiden.
Mina tjejer hann aldrig träffa sin farfar och jag hann aldrig träffa min svärfar. Han gick bort pga av sjukdom långt innan jag och min make träffades. För mig känns det tråkigt att aldrig ha fått träffa honom. Det fattas på nåt vis alltid en bit för att jag ska få ta del av min makes uppväxt. Det är förstås en storg sorg för min make att hans pappa inte finns i hans liv längre men det är faktiskt också nåt som påverkat våra barn långt mer än vad jag trodde var möjligt. Vi pratar inte så ofta om farfar här hemma ( det är över 20 år sedan han dog) Trots detta så har båda våra tjejer alltid frågat mycket om sin farfar och vill gärna se på bilder och prata om honom. Då vi går till graven har dem flera gånger plockat blommor och ritat teckningar att lägga vid stenen. Dem saknar honom fast dem aldrig har träffat honom.
Vissa dagar blir det så tydligt att även människor som inte finns kvar längre fortsätter att påverka oss. Idag var en sådan dag. Nu på eftermiddagen var himmlen sådär rosa och orange så att det såg ut som att det riktigt sprakade färger från himlen. På vägen till bilen så tittar min 4-åring upp på färgfenomenet på himlen och säger: Titta mamma, nu blir farfar alldeles färgig där uppe.
Så visst finns deras farfar på nåt sett för dem. Bara inte i den formen som gör att dem kan krama o busa med honom eller lyssna på hans sagor om nåt litet troll som jag vet att han brukade berätta utan i en annan form. Och ikväll var det som en sprakande himmel för att påminna sina barnbarn om att han fortfarande är och kommer alltid vara en del av dem.
Fick min första utmaning (heter det så?) här i bloggvärlden av Miss H Davidsson så här kommer mina svar.
När ingen ser mig eller hör mig: Sjunger jag. Jag älskar att sjunga men absolut inte då någon hör mig.
Jag går aldrig hemifrån utan: Mitt läppsyl.
Min blogg heter som den gör för att: Det var ett namn som bara poppade upp i mitt huvud då jag tänkte på hur och vad jag vill skriva om. Jag vill att den ska vara vardaglig och kännas som att den kan vara tjejen ”next door” som skriver. Men jag vill också att man ska tänka till lite och bli lite nyfiken på alla ”okända” människor man har runt om sig och om man bara lyfter blicken lite från sig själv så finns det fullt med nya möten, tankar och erfarenheter att ta del av. Dem flesta har folk runt sig på nåt sett som man möter dagligen men som man inte känner alls. Så vem vet kanske ”granntjejejen” eller ”grannkillen” eller den där personen du alltid möter på din hundpromenad faktiskt har något att tillföra i ditt liv.
Om jag vågade skulle jag: Söka scenskolan. Men nu är jag för gammal 😦
Om 10 år kommer jag att: Vara klokare och våga göra det jag vill. Kanske blir jag scenskolans äldsta elev någonsin 🙂
Och så skulle jag ge denna utmaning till fem nya bloggare. Inte så lätt då jag inte vet vilka andra bloggare som läser min lilla blogg. Så jag skickar helt enkelt utmaningen till alla som läsare att fundera över. Speciellt de två sista frågorna kan ju vara värda att tänka på.
syster-yster i radhuset brevid 