En pannkaksdag.

En riktigt jobbig dag idag trots fint vårväder. En riktig ”pannkaksdag” med andra ord. Hakar upp mig på vissa saker, inser konsekvenser av saker och ting och förstår att allt inte blir som man tänkt sig. Vissa drömar går i krash men jag vet att det kommer nya så småningom. Jag måste få  tro det i alla fall.

Det läskiga med att köra slut på sig så som jag gjort är att vissa saker inte längre fungerar som det ska. Minnet är en sådan sak och det är riktigt läskigt att inse det. Jag glömmer saker som jag aldrig skulle ha glömt för ett år sedan. Det finns flera saker som jag inte kan göra längre, som jag saknar. Saker som inte betyder något egentligen, ger jag alltför stor betydelse. Jag reagerar annorlunda nu än vad jag gjorde för två år sedan på saker och ting, på gott och ont. Jag är inte jag längre.

Jag är så glad för vänner och familj som inte ger upp hoppet om mig/oss. Som fortsätter att höra av sig och undrar hur jag/vi mår. I helgen ska jag träffa en av dem. Jag är så glad för det fina armbandet jag fick av storasyster idag och det fina halsbandet jag har på mig som lillasyster pärlat åt mig.

Jag är glad för att solen trots allt värmer mig.

 

En kanelbulle på ålders höst.

Idag bakade jag och lillasyster kanelbullar. Lillasyster är riktigt duktig i köket trots sin ringa ålder på 4 år. Hon älskar att var med att baka och hon rör i nästan allt mjöl i degen själv. Knåda gör hon lika bra som jag och vid det här laget vet hon vad hon ska ha i bulldegen också. Då vi står där tillsammans i köket så tittar hon på mig och säger:

Mamma, då du och pappa är gamla ska jag komma och baka bullar åt er för då kan inte ni det.

Tänk om det blev så. Sämre kan man ju ha det då man blir riktigt gammal. Älskade lillasyster.

 

Kli i fingrarna

Vilket vårväder vi haft idag. Gräsmattan ser ut som en sjö, av snön är det inte mycket kvar, solen värmde så varmt idag att termometern ute på vår inglasade altan hamnade ändå upp på 16 grader. Lillasyster sa att nu ville hon inte åka pulka mer, det kunde vänta till nästa år för nu ville hon minsann cykla istället. Det luktar helt enkelt vår i luften.

Vid den här tiden och speciellt om det är en sådan här fin vårvinterdag så börjar det alltid klia i mina fingrar. Det kliar i dem efter att få börja fingra på fjolårets fröer och att få botanisera runt i alla nyheter bland tomat och chili-fröerna. Dem längtar efter att få sorgkanter och svarta nagelband och att få ta sticklingar och se dem växa upp till nya plantor. Dem längtar efter att få se solen ta sig in genom våra vintersmutsiga fönster och få skapa skir grönska på fönsterbrädena. Mina fingrar behöver detta mer än någonsin just nu.

Imorgon väcker jag mina pelagoner ur dess vintervila och jag har svårt att förstå att det gått ett år sedan sist.

 

Nya rutiner

Tycker mig kunna ana att nya rutiner träder fram. Nya rutiner som inte bygger på vårt gamla liv. För det känns faktiskt precis så, som ett liv före och ett liv efter december 2011 så stor är skillnaden. Jag gillar våra nya rutiner. Som idag tex, det är nog tredje söndagseftermiddagen som maken tar tjejerna till gymnastiken medans jag stannar hemma och bakar lite bröd inför kommande vecka. Tredje veckan som avslutas med en doft av nybakat bröd i radhuset. Tredje veckan som avslutas med ett gemensamt kvällsfika med nybakat bröd med sommarens marmelader och ost till framför Bollibompa och barnens favoritprogram Bulldog. Tredje veckan som avslutas med att jag i lugn och ro skrivit en matlista för kommande vecka. Tredje veckan som avslutas med att jag pratat med en god vän i telefon. Tredje veckan som jag och maken kan sitta i soffan tillsammans en stund efter att barnen gått och lagt sig. Hm, jag börjar mer och mer känna att jag inte vill vara utan våra nya rutiner så trots att osäkerheten om vad framtiden bär med sig så börjar jag gilla vårt nya liv.

Så det så!!

 

Ovan känsla och frågor utan svar.

Ibland hamnar man rätt från början, även inom vården. Jag har fått så bra och värdefull hjälp sedan jag blev sjuk och ”brakade igenom”.  Det märks att alla (beteendevetare, sjuksköterskor och läkare) jag har träffat vetat så väl hur jag mår. Dem har förstått vad jag behöver och ofta före jag själv har förstått det. Jag har fått kommit underfull med saker om mig själv fast i min takt. 

Idag har jag träffat K som vanligt för samtal. Eftersom jag i princip alltid kommer för tidigt till allt så satte jag mig som vanligt i väntrummet och tittade på alla tjejer/kvinnor som passerade. Efter mitt samtal med K var slut gick jag ut för att hämta min jacka i väntrummet och då satt två nya patienter och väntade på sin tur. Även dessa två var kvinnor och jag började fundera på varför jag aldrig sett en manlig patient där. Visserligen domineras min arbetsplats av kvinnor och således borde det ju avspeglas i patientklientelet på vår företagshälsa. Men är det så enkelt? Jag tror att många kvinnor och särskilt många kvinnor i ett vårdande yrke gör precis som jag, prioriterar helt fel på många sätt och sätter sig själv alltför långt bak i båten och jobbet alltför långt fram. Men vad händer den dagen som omvårdnaden bara räcker till okända patienter men inte till dig själv och din familj då du kommer hem efter jobbet? Det frågan ställdes nog aldrig en enda gång under min utbildning för 10 år sedan och jag vet definitivt att något svar fick vi aldrig. Frågan borde nog verkligen ha ställts, för vi är många som undrar nu.

 Jag vet att jag fått flertalet varningssignaler men ändå gjort valet att inte lyssna på dem. Varför? Tja ibland tror man att man är mer fastlåst än vad man egentligen är. Nu vet jag vad det innebär att faktiskt träffa sin man lite mer än i genomsnitt 1, ibland 2 kvällar i veckan och i snitt var 6:e helg som vi gjorde under 4 års tid (det senaste året har vi i alla fall setts varannan helg men nästan aldrig i veckorna). Och jag kan inte fatta varför vi gjorde det? Det var inte så mycket det där att vi aldrig sågs utan det var mer helvetet att tråckla ihop våra oregelbundna scheman (med tider som inte främjar hälsan) och konstant stress över hur vi ska lösa nästa vecka och otaliga turbyten som löstes i allra sista stund, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Och om det dessutom är utan anhöriga på nära håll är det en ekvation som enligt K var helt omöjligt att leva med i längden. Till detta kommer två stressiga heltids-jobb på två rätt så tuffa arbetsplatser (maken min blev överfallen på sitt jobb för ett år sedan), 2 barn varav en infektionkänslig som släpade hem alla infektioner till mig, studier brevid jobbet, tentor som skrevs under semestern, ingen tid till träning då man antingen jobbade kväll eller satt hemma själv med barnen på kvällarna för att den andre jobbade, sjukdom i familjen och till sist en störd nattsömn av dessa vidriga kväll/dag turer och då sömnen inte rättar till sig så går det inte så mycket längre till. Och det går fort utför, tro mig.

Allt detta pratade jag och K om idag. Hon frågade hur det kändes när pressen med våra scheman nu är borta. Ovant svarade jag. Och faktiskt, det är första gången på över sex år som den ständiga hetsen inte finns. Det finns inte tre frågetecken i vår almanacka varje vecka längre. Vi behöver inte kommunicera med varandra via lappar och facebook längre. Vi ses minst 4 kvällar i veckan och just nu VARJE helg. Så ovant är bara förnamnet. Det är tom så ovant sa jag, att jag inte kan njuta av det utan att få dåligt samvete. Det känns som att jag smitit från nåt då vi fått så här mycket tid tillsammans. Kloka K kontrade med: Men vem har sagt att inte du också ska få njuta och ha det lite lugnt nån gång och vem har sagt att inte du och din man förtjänar att få den här tiden ni får tillsammans nu.

Och ja, vem har sagt det? Jag kom inte på nåt bra svar på den frågan heller.

 

Vinterröda kinder, snoriga näsor och nybakat.

Helgen började bra med min kompis S som kom och hängde i vår soffa för en film och prat-kväll medans maken åkte hem till hennes man för en ”killkväll”. Praktisk att byta sällskap så där ibland, ja menar det är ju inte alltid ens äkta partner automatiskt gillar att umgås med kompisens äkta partner. Men här har vi tur, för med den här familjen kan vi umgås i alla möjliga konstellationer både med barnen och utan barnen, utan make/maka med make/maka.

Resten av helgen var snudd på katastrof. Min förkylning gör sig fortfarande rejält påmind och jag har varit så trött. Efter ett Ikea besök sov jag 5 timmar (!!!) och ändå var jag aldrig i närheten av att vara pigg och då melodifestivalen började låg jag och sov igen. Storasyster fick i alla fall sin nya madrass då hon klagat på att hennes gamla är för hård. Nu ska ni inte tro att det gick smärtfritt på något som helst sätt då det var dags för henne att krypa ner i sin säng. Hur det slutade? Jo, det slutade med att hon nu sover på BÅDA sina madrasser (tydligen blev det inte tillräckligt mjuk med enbart den nya) och faktiskt, så påminner hon om Prinsessan på ärten där hon tronar i sin säng, nu betydligt högre upp :).

Inte var jag så mycket piggare då söndagen kom heller men nu hade i alla fall solen kommit på besök. Då maken var ut med prinsessorna i pulkabacken passade jag på att rulla lite köttbullar som resten av familjen slukade då dem kom hem med vinter röda kinder och snoriga näsor. Efter maten ville tjejerna åka skridskor och medans jag bakade tekakor och tvättade våra nyinköpta påslakan och örngott så begav sig maken återigen ut med tjejerna och med kanelbullar nerpackade i ryggsäcken. Då tjejerna kom hem ännu en gång med vinterröda kinder och skridskokalla vintertår doftade hela huset av rykande varma tekakaor. Men för att tina upp helt ville storasyster och lillasyster bada i den stora badbaljan i duschrummet.

Som sagt helgen började bra för att sedan sjunka till ett riktigt lågvattenmärke (i alla fall för mig) för att ta sig uppåt under söndagen, rejält hjälpt av att se sina döttrar med röda kinder,  hallen full av våta vantar, tekake-doftande kök och en middag bestående av mannagrynsgröt med den sista körsbärssylten från i sommras.

 

Första målet

Mitt första mål i att återvända till den jag är var att ta sig igenom min första arbetsvecka på över 7 veckor. Visserligen på deltid men det gick och det gick dessutom bra. En av studenterna jag handledde i en PVK-sättning berömde mig efteråt att jag var så pedagogisk och framförallt så lugn. Gissa om det var skönt att höra då man varit sjukskriven för en stressutlöst depression. Och det viktiga för mig var att jag faktisktt kände mig lugn också ( brukar annars kunna se lugn ut men vara tokstressad på insidan). Det var så roligt att träffa studenterna igen och lusten att handleda har kommit tillbaka. Så mitt första mål är genomfört dvs att vara på jobbet men ändå ha energi och ork kvar då jag kommer hem. En envis förkylning har visserligen satt stopp för min nyligen påbörjade träning men sånt är livet.

Mitt nästa mål då? Ja, nästa vecka ska jag öka upp tiden på jobbet och då öppnar även vår undervisningsavdelning upp där jag i vanliga fall är placerad. Där handleder jag studentteam och därav måste jag klara av att ha många fler bollar i luften och det kommer att bli min stora utmaning. Men jag fortsätter att ta en dag i taget.

Även lite längre bort i tiden kan jag börja sätta upp mål igen. Ett mål är att antingen den här sommaren eller nästa gå en skrivarkurs. Har redan varit in och tjuvkikat lite i katalogerna. Det lockar mig något oerhört att få åka iväg till en ny plats, kanske vid havet, inte känna någon men med lusten att utrycka sig genom skrivande och berättandet gemensamt.

Som sagt en dag i taget och ett mål i taget.

 

Att stanna upp och tänka om.

Så där ja, nu var allt igång igen. Jag har gjort två dagar på mitt jobb, visserligen bara 3 tilmmar per pass, men ändå, förutsättningarna har ju förändrats drastiskt under vintern så mer kan jag inte starta med. Så jag är faktiskt glad att jag kommit så här långt. Dock kom något av ett bakslag ikväll. Helt plötsligt, mitt i Bollibompa, känner jag den där icke önskvärda värken i magen, axlarna dras upp och hjärtat rusar. Ögonen ser fulla soptunnor, överfylld tvättkorg, icke ifyllda lappar och ett gapande kylskåp. Saker som tillhör vardagen egentligen men som med mina erfarenheter betyder stress med stora bokstäver. Med viljans kraft lyckas jag tillslut vända mitt tänkande och jag kan landa i att det kommer att bli bättre. Jag lyckades faktiskt stanna upp i stressen för att sedan tänka om och det är ett stort steg för mig just nu.

 

Tre försök att sova

Idag har jag varit till läkaren och äntligen så ska jag göra ett försök att börja jobba igen nästa vecka. 25% står det på mitt intyg att jag ska starta med och det känns som ett rimligt mål just nu. 25% är inte mycket men  just nu fullt tillräckligt för mig. Besöket tog över en timme och samtal var en stor del av det. Efteråt åkte jag och storhandlade och glömde faktiskt bara bort det som inte stod på lappen. Minnet är kasst då man har en depression kan jag lova och således så glömde jag både spån till marsvinen, köttfärs och tulpaner. Men jag tror vi överlever helgen utan dessa saker.

Då jag kom hem var jag så trött och slut att jag var tvungen att göra ett försök att sova för att orka med eftermiddagen och kvällen. Sagt och gjort, försök nr 1, ner med rullgardinen och i med öronpropparna. Precis då jag var på väg att somna ringer mobilen. Det är doktorn som kommit på att hon skrivit fel datum på sjukintyget. Och det påstår min man är ett sundhetstecken att jag Kontrollfreaket inte upptäckt det själv och jag måste faktiskt erkänna att jag inte läst vad hon skrivit på intyget och ni som känner mig vet hur extremt olikt det är mig att inte ha total koll. Vidare till försök nr 2. Mobilen ringer ännu en gång och nu är det en handläggare på försäkringskassan (tydligen har man en egen som nu är min kontaktperson och hon har hand om alla som jobbar på mitt jobb så hon är väl insatt hur arbetet fungerar på vår klinik). Hon kändes så proffessionell och mänsklig och jag fick genast ett förtroende för henne. Vidare till försök nr 3. Den här gången var det inte telefonen utan min yngsta dotter som iklädd finkläder och foppatofflar kom in till mig i sängen med halva sitt bohag nerpackat i en kasse. Hej mamma, jag ska leka lite med dig och så börjar hon packa upp borstar, läppsyl (som tydligen hade olika doft och alla skulle doftas på), Skrållan, böcker och diverse andra saker. Utan att vänta på svar tränger hon sig ner brevid mig med ett leende på läpparna. Jag kapitulerade fullständigt. Så var det med det försöket.

 

 

En doft av bacon och vardagen återvänder lite, lite i taget.

Marsvinens bur är nystädad, biblioteksböckerna är äntligen återlämnade och nya väntar på att läsas för tjejerna ikväll. Tjockpannkaka med bacon till middag, morötter i stavar, hela familjen är samlad vid kökssbordet och lillasyster gnäller lite om att hon inte älskar TJOCK pannkaka utan bara vill ha TUNN pannkaka, storasyster har sina vanliga myror i baken och far upp och ner som en jojo ständigt i berättartagen om sin dag på fritids. Efter middagen åker maken och tränar,  jag badar lillasyster och tvättar hennes hår med det välbekanta muminschampot medans storasyster gör födelsedagskort till sin kompis som har discokalas imorgon. Bolibompa börjar. Storasyster är rastlös och hoppar upp och ner i soffan, lillasyster vill ha lockigt hår i morgon så jag får börja att göra fyra inbakade flätor i hennes hår. Lugnet lägger sig och då barnens favorit progam (barndokumentären) börjar sitter dem som små ljus och jag kan ta itu med middagsdisken.

För många barnfamiljer inget annat än en helt vanlig vardagskväll men för oss är det tecken på att vi går mot något mer hanterbart och kanske till och med mot något nytt. Små försiktiga planer formas i mitt huvud för morgondagen. Inga storstilade planer (där är jag inte än) utan mer försiktigt trevande, sökande planer som trots sitt blygsamma innehåll faktiskt innebär att vägen mot en normal tillvaro anas igen. Att börja se att jag vågar ta lite mer än en dag i taget även om planen för imorgon bara var att jag efter läkarbesöket ska handla hem tulpaner är stort för mig just nu. Att tänka så innebär att jag faktiskt inser att det kommer en dag imorgon och att jag vill fylla den med något som jag blir glad av.

Tillvaron är fortfarande lika skör som nattgammal is, inte mycket behövs för att gå igenom den och jag felbedömmer fortfarande hållbarheten men tillslut kommer den att hålla för att gå på. Jag kan fortfarande inte svara på hur lång tid det kommer att ta, det kan ingen men det finns en doft av tjockpannkaka och en doft av bacon i radhuset brevid som skvallrar för mig att den dagen kommer att komma.