Upptagen med livet

Just nu går bloggandet på sparlåga och lär nog göra det ett par dagar. Livet pågår för fullt i radhuset. Livet som just nu innebär: oro inför ännu en operation för farbror U, storasyster med influensa, födelsedagsfirande för lillasyster som blir 5 år i dag (som håller gott mod trots inställda kalas och med en storasyster som inte ens orkade äta tårta med oss idag),  besvikelse över inställda semesterplaner för maken och mig och ett kämpande att ta sig tillbaka till jobbet. Så som livet är i stort och smått. Nu ska jag göra ett rostbröd till storasyster, värma vetekudden till lillasyster som börjar se väldigt blek ut hon med, dricka en kopp te för min egna onda hals, stänga datorn, tv:n, mobiler och telefoner och sen är det vila som gäller. Som sagt, ibland måste man få säga: stör ej, livet pågår.

 

Nu är jag där….

Tänk, nu har det gått drygt 3 månander sedan en stor del av vårt liv krashade lika lätt som det där halmhuset stora stygga vargen blåser omkull. Vi borde ha sett vart vi var på väg men vi kämpade för mycket med att leta efter halmstrå att täta hålen i vårt icke stabila hus.  Det har jag lärt mig nu, är man för upptagen med att försöka fixa de små hålen märker man inte då allt håller på att rasa förrän det är försent. Jag minns att jag i december önskade mig att jag fick hoppa fram tre månader i tiden, bara ta mig förbi allt det jobbiga. Men också för att jag skulle få se om saker och ting gick att laga, om halmhuset gick att få stabilt.

Första månaden var hemsk, har faktiskt minnesluckor runt jul och nyår. Lucia minns jag bara som i ett töcken. Jag antar att det var då som vi rev ner hela vårt hus av halm och insåg att det aldrig skulle bli stabilt så länge vi inte byggde upp ett helt nytt hus från grunden. Rätt snabbt insåg vi att pinnar inte var stabilt nog det heller. Precis som i sagan om de små grisarna blåser även hus byggt med pinnar omkull rätt så snabbt om vinden är tillräckligt stark. Vi hade vett nog att inse att vi inte klarar ett omkullt blåst hus ännu en gång och vi var tvunga att tänka helt nytt. Visst gick vi på nitar på vägen, senast för två veckor sedan gjorde vi misstaget att börja bygga med pinnar igen och en del av huset rasade. Men, vi återhämtade oss och nu bygger vi bara vårt hus i tegel med självkännedom, kommunikation, ärlighet, återhämtning, drömmar, möjligheter och gemenskap som murbruk. Inget annat är stabilt nog.

Tre månader….hm, en lång tid men ändå inte. Nu är jag där i alla fall och jag har så tacksam över den hjälp vi har fått för att ta oss hit. Vissa saker klarar man inte på egen hand. Och efter senaste dippen så känner jag faktiskt en ny känsla i kroppen. Energin är på väg tillbaka, likaså hoppet att detta kommer att gå och viktigaste av allt, en vetskap om att vårt hus kommer att stå emot stormar och vårt hus kommer att ge oss det vi vill ha. Men som alla husbyggen så får det ta den tid det tar för vi vet alla vilka sorger som kommer från fuskbyggen. Nä, ett stabilt och redigt hem ska det vara. Och om stora stygga vargen kommer igen, och det gör han förmodligen för vårt liv är på riktigt och ingen saga, så vet vi hur han ser ut och hur vi ska hantera honom.

 

Here we go again….

Efter ett rejäl bakslag då jag fick vara hemma ett par dagar från jobbet är jag nu tillbaka. Fast bara på 25% tillsvidare. Det får duga så. Jag gjorde misstaget att stressa mig till att orka mer än vad jag faktiskt gör. So here we go again. En erfarenhet rikare, ännu starkare vilja att detta ska gå men i den takt det tar. Att stressa sig ur en depression som förmodligen är utlöst av långvarig stress fungerar inte, helt klart. Nu vet jag det.

Lusten att pyssla börjar komma tillbaka efter ett ganska långt uppehåll. Jag längtar till att få börja göra lite kort och fina askar. Jag längtar efter att få börja röra om i min betonghink för att göra lite ljusstakar, saltkar, dekorationer och några betongplattor till trädgården. Jag börjar längta efter nya syprojekt. Tröttheten är dock större än längtan så det lär kanske dröja innan jag kommer igång. Men det viktiga just nu är inte det jag gör utan det att jag vill.

Det jag längtar allra mest efter är att våren skall komma igång ordentligt. Att all tjäle ska gå ur marken. Jag vill gräva, plantera om, flytta buskar, sätta upp en torkvinda och planera för det kommande projektet på baksidan. Att vara i trädgården är bra terapi för mig.

Idag på vägen hem från jobbet köpte jag några pärlhyacinter och påskliljor. Jag tror att jag mår bra av att ha blommor och växter runt mig. Varför vet jag inte. Visst, det är vackert men det är mer än så. På nåt sett är blommor och växter så konkreta. Dem växer då dem mår bra, mår dem inte bra så vissnar dem. Det är inte så lätt att misslyckas, arbetet är inte så stort men det ger en stor utdelning. Blommar i ett hus skapar en hemtrevnad som bara blommor kan helt enkelt.

 

Årets första tussilago

Idag hittade jag årets första tussilago. Då vårvärmen kommer på det här viset så letar sig min blick alltid mot slänterna där solen värmer i hopp om att få se något gult lysa bland gråbruna löv och halvruttet gammalt gräs. Varje år likadant. Same procedure as every year, James.

Tre stycken små gula solar plockade jag med mig hem. Det ger mig vetskap om att jag kommer att ta mig igenom den här depressionen. För det kommer alltid en vår, det kommer alltid att komma tussilago och det kommer alltid, precis som idag, vårkänslor och en känsla av att livet kan vara underbart att leva. Tufft, jobbigt men underbart.

 

 

Att fördela sin ork.

Orkar inte. Orkar inte och så enkelt är det. Tog ett steg tillbaka igår MEN jag orkade att lämna barnen i morse. Jag orkade att ta hand om Berits (vårt ena marsvin) svullna tass. Jag orkar att tänka på att jag lovat tjejerna tacos ikväll och att jag lovat att jag ska läsa klart sagan vi började med igår kväll.  Jag hoppas att jag orkar åka till biblioteket med storasyster så hon får prova sitt nya lånekort. Jag orkar inte göra några planer för helgen men det behövs egentligen inte heller.

Imorgon är en ny dag och på måndag börjar en ny vecka. Då får vi se vad jag orkar.

 

Bibliotekskortet.

Alla ni som har barn vet ju hur man på nåt sätt sätter upp milstolpar för sitt barns väg ut i den stora vida världen. Ni vet, börja gå, sluta med blöjor, äta själv, börja förskola, hittat första kompisen på egen hand, första cykelturen utan stödhjul, första simtagen, lära sig läsa och skriva, kasta sig ut i fritids och skolvärlden, osv, osv.

Här i veckan passerade storasyster ännu en milstolpe, nämligen sitt första egna bibliotelskort. Det var megastort för henne. Redan för ett par veckor sedan fick hon med sig en ansökan om bibliotekskort hem från förskoleklassen. Glad i hågen fyllde hon och jag i ansökan tillsammans och lämnde den till hennes fröken dagen där på. Sedan hände ingenting… Hon väntade och väntade på att få sitt kort. En dag var lillasyster misstänkt magsjuk och vi höll även storasyster hemma för säkerhetsskull. Gissa om storasyster var orolig att det var just denna dagen som dem skulle få det efterlängtade bibliotekskortet. Argument så som att: det är klart att du i så fall får ditt då du kommer tillbaka, bet överhuvudtaget inte. Men till familjens stora lättnad så delades ingen kort ut den dagen heller.

Men så i tisdags. Stolt som en tupp klev storasyster in genom dörren med sitt första egna bibliotekskort i handen. Ögonen lyste och med andan i halsen berättade hon om hur dem fått gå till biblioteket, fått saft och bullar, och sedan fått detta efterlängtade kort.

Jag tänker på vilken fin upplevelse bibliotekspersonalen och fröknarna gjorde detta till. Ett besök till denna underbara skattkammare som kallas bibliotek och som gjorde detta till en händelse att minnas.

Jag minns så väl mitt eget bibliotekskort. Det var i ljusgult papper, maskinskrivet och instoppat i en plastficka. Lika stolt som storasyster är över sitt var jag över mitt. Jag använde det sedan flitigt i många, många år. Däremot har jag inga minnen om hur jag fick det. Jag antar att det var min pappa och jag som själva gick till biblioteket och såg till att jag fick ett. Jag hade tur som barn som fick tillgång till böcker tidigt och biblioeksbesöken var en självklarhet. Det vill jag ge vidare till min döttrar. Och med tanke på hur storasyster ögon lyste av stolhet då hon stoppade in sitt efterlängtade kort i kortfacket i sin plånbok så tror jag att jag har lyckats.

 

Att vara eller inte vara….

Ibland känns  det som att det här kan inte hända mig. Det måste vara någon annan. Jag hade inte tänkt att jag skulle må så här. Det är inte jag som bara kan jobba halvtid för att sen stupa i säng då jag kommer hem mitt på dagen. Det är inte jag som knappt kan baka en morotskaka utan att det blir fel om jag jobbat innan. Det är inte jag. Detta ingick inte i min plan. Jag är den som orkar. Jag är den som kan ha många bollar i luften. Jag är den som båda kan jobba men ändå både baka och laga mat då jag kommer hem. Jag är den som både kan jobba heltid och plugga samtidigt. Jag är den som alltid har en extra växel.

Att vara eller inte vara, det är frågan. Och faktiskt, Hamlet sa något klokt där. Är det så jag vill vara så som jag var, vill jag tillbaka dit. Tillbaka till stressen vill jag inte såklart men vill jag vara den som alltid är på väg någonstans. Vill jag vara den som sällan kan boka in något sponant för att det redan är fulltecknat i kalendern. Vill jag vara den som har svårt att säga ifrån och säga nej. Vill jag vara den som anses duktig.

Jag är inte så säker på det längre. Jag vill kanske vara den som alltid har lite tid över. Jag kanske tom vill prova något nytt. Ändra helt på saker och ting. Nu då vårt liv ändå har förändrats känns livet inte lika statiskt längre. Det kanske är möjligt att svänga om helt. Att hoppa av ekorrhjulet på ett mer varaktigt sätt än bara tillfälligt. Att vara i nuet på riktigt. Att hitta nya vägar.  

 

 

Körsbärsaften

Guld kan se ut på olika sätt. Det kan vara en guldtacka som vilar i ett bankvalv någonstans, det kan vara i form av hjorton som lyser som guld på mossen eller som lysande gula kantareller som tittar fram bland löv och mossa. Igår fick jag en annnan sort guld, ett rött guld i form av fjolsommarens infrysta körsbär. Detta är inte vilka körsbär som helst för mig och storasyster. I somras var hela familjen hemma hos mycket goda vänner som har flertalet körsbärsträd som just denna sommar fullkomligt svämmade över av det godaste körsbär jag någonsin ätit. Vi åt och vi plockade, vi åt och vi syltade, vi åt och vi saftade. Sylten och saften har vi njutit av ända tills för ett par veckor sedan då det ofrånkommligt tog slut. Stor sorg på sitt sätt och storasyster och jag åt den sista sylten med stor andakt och pratade om vilka minnen vi hade från sommaren som varit.

Och så idag, kom sommaren åter på besök. Nu i form av en kokande gryta på spisen, full av körsbär, och med en doft som spred sig runt i köket och för att citera en favorit författare ” så kände jag livet i mig”. Storasyster var med hela vägen, hon silade, gjorde omkok, sockrade, rengjorde våra fina saftflaskor. Hon visade stora prov på tålamod då allt hon ville var att få smaka av saften men tillsammans kom vi fram till att den är nog godast då den är klar. Nästan två liter mörkröd körsbärssaft fick vi till slut. Då den svalnat så dukade vi fram våra finaste glas och fyllde dem med vårt mörkröda guld, drack och bara njöt. Så gott, så underbart och så välgörande efter dessa helvetsmånader.

Körsbärsaften var idag inte bara körsbärssaft utan den får stå för hoppet att det kommer att komma en sommar. Den fick helt enkelt livsandarna i mig att vakna.