Min plätt på jorden.

Ormöga som lyser blått mot mina betongstenar hör våren till i vår trädgård. Och varje år tar dem andan ur mig med sin intensiva blåa färg och jag slås ännu en gång av det underbara i att ha sin egen plätt på jorden, måvara en radhusplätt. Vackert och underbart är det.

 

 

 

 

 

 

 

Jag är inte så romantiskt lagd men kan man annat än smälta då man ser löjtnashjärtan tillsammans med aklejorna  och med lavendel i bakgrunden. Så trädgårdsromantiskt som det bara kan bli och ibland tycker jag att det kan få var så. Här finns också utrymme för ännu en trädgårdsromantisk växt, nämligen stockrosorna. Får se, kanske nästa år….

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I år har vi stuvat om på buskar, träd och blommor och därmed fick även odlingsbänken en ny plats. Förhoppningsvis en bättre plats som får den att ge en rikare skörd men mindre nåbar för våra eländiga mördarsniglar. I år har jag sått dill, ruccola, och en lågväxande sort av sockerärter. Den obligatoriska pepparmyntan är på plats och jag längtar redan till mina koppar med pepparmyntste som skall intas under sommarfrukostarna. I år köpte jag persiljan och isopen. Mina krafter har verkligen inte räckt till till att fröodla, förkultivera och plantera som jag brukar. Men det blir sommar ändå vetja.

 

 

 

 

 

 

 

Äntligen på G. Denna underbara syren. Snart så sprider sig doften runt om i kvarteren i hela Sverige och med doften kommer minnena av ljusa försommarkvällar, skolavslutning, grillkvällar och förhoppningarna om en härlig sommar.

 

Fint var ordet…

Så kom vi iväg till sist, till makens lillebror. Barnen friska, mormor och morfar som barnvakter, semester beviljad i två dagar och med siktet inställt på att umgås så mycket som möjligt med U åkte vi iväg. Det tar cirka 9 timmar att köra dit men utan två små barn med spring i benen kan bilresan bli ett tillfälle att faktiskt hinna prata till punkt, tänka till punkt, lyssna på annat än Ronja Rövardotter och Erik Saade, äta då vi vill och inte fullt så många kiss-stopp.

Det var så roligt att träffa U och så gott att äntligen få krama om honom. Han är svårt skadad av sin stroke men det var så skönt att se att U verkligen var kvar. Samma humor, samma skratt och samma röst. Vi fixade i hans nya lägenhet, satte upp tavlor och en spegel, fixade på hans altan, åt glass i solen och tittade på kort av nära och kära. Vi hittade relativt snabbt ett sätt att förstå varandra trots att många av orden inte fanns kvar. Är så otroligt imponerad av hans förmåga att inte ge upp utan försökte och försökte tills jag och maken förstod.  En bil tur tillsammans blev höjdpunkten under helgen och det som gjorde starkast intryck på mig. U tittade och pekade på mig, maken och sig själv och i bilen och sa klart och tydligt ett: Fint!

Och ja, det var fint att få träffa honom. Det var så fint att få sitta där i bilen tillsammas med honom. Det är lite jobbigt att ha över 70 mil emellan oss men det hade lika gärna kunnat blivit så den där dagen innan nyårsafton att vi hade haft hela himmlen emellan oss. Så otroligt nära var det att vi aldrig hade kunnat ta den där bilturen tillsammans. Så, ja, fint var ordet.

 

Tillbaka till framtiden

Idag vid frukosten sa storasyster: ”Mamma, då jag är lika gammal som mormor är nu, är idag förr i tiden för mig”. Så rätt och så genomtänkt.

Slås ännu en gång av vilket ansvar man har som förälder då man som förälder är ansvarig både i nuet men också för barnets syn på sin barndom och uppväxt då dem är äldre. Vad vill man ge dem för grund att stå på så att deras ” uppväxt förr i tiden” får en absolut känsla av trygghet, något som dem tycker om att tänka tillbaka på och som gett dem en stabil grund att stå på i framtiden. Vardagen rullar på så fort så man tänker inte alltid på framtiden men det gör det ju inte mindre viktigt. Fast på nåt sätt så antar jag att om man lever i nuet och ser till att nuet är så bra som möjligt så sätter det ringar på vattnet in i framtiden också. Dåtid, nutid och framtid hör ju ihop. Ibland mer än man anar.

 

Tankar i natten och askar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vad göra de kvällar/nätter man har svårt att sova och ingen bra bok finns till hands? Jo, då går jag till mitt papperspyssel. Det är faktiskt rogivande att sitta där då det är helt tyst i huset och låta tankarna som flyger och far och stör nattsömnen landa. Att endast behöva göra en sak och inte 10 saker samtidigt. Att bara behöva ta beslut om vilka papper som passar ihop, vilka pennor jag ska använda och vad är jag mest sugen på att göra är otroligt befriande jämnfört med malandet över dem stora livsfrågorna.

 

 

Hjärtat i halsgropen igen.

Igår eftermiddag kom ett samtal som fick våra hjärtan att hamna i halsgropen igen. Usch, jag börjar verkligen avsky telefonsignaler som kommer då vi inte förväntar oss. Makens bror U  hade bara ramlat ihop och var på väg med ambulans till akuten. Där stod vi i hallen med barnen som for som yrväder runt runt, förväntansfulla på grillkvällen hos några nyfunna vänner och med lek och valpgos på menyn. Med morotskakan i handen  tänkte vi bara, inte en gång till….

Ganska snabbt fick vi reda på att han var kommunicerbar och att han trots allt mådde rätt så bra. Vi beslöt oss för att fortsätta kvällen som det var tänkt och det är jag glad för. Vi hade en jättemysig em och kväll. Barnen somnade ovaggade och storasyster och övriga familjen är nu ännu mer beslutna om att en hund ska vi ha, så småningom. Jag är glad att jag nu kommit ännu en bit på väg mot att må bra igen. Jag orkade hela kvällen, utan vare sig huvudvärk eller tinnitusljud i öronen. Jag hade trevligt och jag insåg ännu en gång hur viktigt det är att sammanhanget är det rätta. Uppstyltade sammankomster, kallprat och mingel partyn är inte min grej. Nä, tacka vet jag otvunget sällskap kring grillen, barn lite huller om buller och där man inte behöver göra sig till alltför mycket.

Innan vi somnade den kvällen så fick vi veta att U var kvar på sjukhuset och att man misstänker ett epilepsianfall. Inte så roligt men betydligt bättre än beskedet vi fick dagen innan nyårsafton.

 

Bland paraplyer och regnställ…

Om en vecka gör jag och maken ett nytt försök att åka de 70 milen för att komma till hans bror. Dessa resor till hans hembygd verkar ha en förbannelse över sig. Vet inte hur många resor vi fått ställt in för att vattkoppor, magsjukor och influensor brytit ut precis då vi ska iväg. Men nu är det ju maj månad och det gör ju att oddsen att faktiskt komma iväg  borde vara på vår sida.  Det kommer att göra gott med lite miljöombyte, lite egentid med maken och det ska bli så skönt att få träffa U och se med egna ögon hur han mår. Då han fortfarande har svårt med talet så har vi inte kunnat prata i telefon med honom under den här tiden. Men hans mamma har talat om att vi ska komma och han verkar se fram emot det.

Idag är det en regnig, blåsig och grå dag ute efter en rad av soliga och varma dagar med mycket utomhusvistelse. En dynamik som känns helt ok. Jag hade ännu en sådan där ”pannkaksdag” igår, något som jag klarat mig ifrån ett tag nu. Ibland känns det som en omöjlighet att jobba 50% utan att vara en belastning för andra på jobbet. Jag vet att det inte är mitt ansvar att se till att andras arbetsbelastning blir rimlig men det hindrar ju inte att det känns som att jag måste hoppa mina raster för att jag ska göra undan så mycket som möjligt. Och då jag bestämt mig för att aldrig mer tumma på mina raster så sitter jag där istället med dåligt samvete. Jag är otroligt glad att jag har så fina arbetskamrater som ser att jag kämpar på så gott jag kan.

Efter regn kommer solsken sägs det, och då borde det ju rimligen vara så att efter solsken kommer det regn. Det gäller bara att lära sig att då regnet kommer så kan man hantera det på olika sätt. En del människor älskar regnet och tycker att det går lättare att andas, andra går alltid med ett paraply i handväskan då dem lärt sig att dem inte gillar att bli blöta och vill inte utsatta sig för den risken i onödan, en del gillar inte paraplyer utan drar heller på sig att regnställ för att kunna fortsätta sina aktiviteter som vanligt. Vi har motsatsen också, dem som helt enkelt inte går ut i regn om dem absolut inte måste. Själva poängen är väl att både regn och solsken behövs. Bra dagar blandas med ”pannkaksdagar” vare sig man har en utmattningsdepression eller inte. Mina ”pannkaksdagar” blir bara lite sämre och djupare än för många. Och så länge det är så får jag helt enkelt se till att både gardera mig med paraply, regnställ och ibland kanske välja att helt enkelt inte gå ut. Snart så, så kommer blåsiga vårregn övergå i ljumna sommarregn som strilar ner. Och dem regnen är lättare att hantera.

 

 

Livet på min fönsterbräda del 2

Inser att jag nog planerade en del av mina luktärter lite för tidigt. Ibland är man för ivrig helt enkelt.Trots att jag toppade dem efter att två bladpar kommit upp så skjuter några av dem iväg och kommer att bli långa och rangliga. Men så är ju livet, vissa saker blir inte så stabilt som man tänkt sig. Vad gör man då? Jo, man ser till att införskaffa något som luktärterna av den rangliga sorten får klättra på. Något som hjälper dem att få stöd i livet så att även dem kan blomma och dofta precis som alla andra. Precis som i verkliga livet. Nu ska jag bara fundera ut något riktigt fint stöd till dem. Jag funderar på om inte vårt nyligen fällda äppelträd har några riktigt fina grenar som jag skulle kunna använda.

Pelagonien har börjat blomma och nu ska den få lämna den trygga världen på fönsterbräda för att ta sig vidare ut i livet, närmare bestämt på vår inglasade altan. Och precis som allt som lämnar sin trygga plats i livet så krävs det lite inskolning där ute för att inte några plötsliga frostnätter ska knäcka en. Så nätterna får den även i fortsättningen spendera på fönsterbräda.

 

 

 

 

 

 

Solrosorna är rejält på gång. Som jag hoppas att dem blir lika fina som förra året. Då lös trädgården upp av dessa solar som är som en vitamininjektion att titta på.

Basilkan har varit riktigt trög i år, precis som jag :). Men med tålamod som vet jag att jag ska få njuta av en riktigt god basilikapesto till nygrillat kött en härlig sommardag.

 

 

 

 

 

Och äntligen, kommer tecken på att pumporna är på g. Som jag och storasyster har väntat. Nu kan tävlingen ”den största pumpan ” börja!

 

När om:et blir ett hur…

Ibland funkar livet rätt så bra. Som just nu tex. Tror att jag kommit till ett lite stabilare läge och min ork kommer sakta men säkert tillbaka nu. Helgens ”husmorssemester” gjorde mig så gott. Igår jobbade jag ett rätt så långt pass och på kvällen kom goda vänner över och åt tacos och firade Valborg med oss. Vi hade en riktigt härlig kväll som avslutades med majbrasa och ett rejält fyrverkeri. Var lite orolig att det skulle slå tillbaka mot mig dagen efter. Det har ju gjort det senaste halvåret. En dag med aktiviteter har följts av riktigt dåliga dagar. Men idag vaknade och kände att jag fortfarande låg på pluskontot. Sicken tur, då lillasyster äntligen skall få ha sitt mycket försenade 5-årskalas. Visseligen blir det ett litet kalas då något stort kalas med en massa kompisar är helt uteslutet för min del. Jag hoppas bara att andra föräldrar förstår varför vi valt att göra som vi gör och varför vi endast valt dem barn som lovisa faktiskt umgås och leker med.  Några av barnen är dock sjuka så det blir ett litet kalas med bara två kompisar.

Det gör mig så otroligt glad att inse att mitt ”om jag orkar” inför varje aktivitet som hör livet till börjar förvandlas till ett ”hur ska jag orka”. Ordet hur får mig att inse att om jag gör det på ett visst sätt som passar mig och min ork så kommer jag att orka. Det behövder inte vara super-speciell mat bara för att det är Valborg. Det dög gott med tacos. Man kan välja att umgås med dem som man trivs så oerhört bra med. Ett femårskalas kan mycket väl vara med få barn. Tror även födelsedagsbarnet uppskattar det faktiskt. Köpekakor är också goda.

En sak i taget, så ska nog mitt gammla liv komma tillbaka. I alla fall de delar som jag vill ha tillbaka.