Lukt och sockerärternas tid.

Varje ålder har sin sin charm brukar man säga och det gäller inte bara med barnen utan i allra högsta grad i trädgården också.  Varje årstid och även i årtidernas olika skiftningar finner man något i trädgården. En doft, en smak eller en njutning för ögat. En praktfull blomma, en knopp som lovar varmare tider och ljusare nätter eller en vacker fröställning som lovar nya vårar och nya plantor. Späda gröna färger, djupa gröna ärger, röda och gula. eldsprakande färger eller som på vintern frostiga, isiga färger.

Nu är det lukt och sockerärternas tid. Denna ljuvliga dova doft som slår emot en då man passerar urnorna och rabatterna med dessa fantastiska blommor som bara växer och växer, klättrar och klättrar, blommar och blommar. Huset kommer snart att fyllas av buketter i takt med att det blir fler och fler blommar ute. Det mest fantastiska med denna växt är att ju mer man plockar desto mer kommer det. Även sockerärterna ger stor njutning nu. Lillasyster plockar och äter. Ibland hela skidan men ibland, då sockerärterna blivit lite för stora så sitter hon där i gräset och pillar ut ärtorna. Det är som en överaskning varje gång att se hur stora ärterna hunnit bli och hur många det finns i. Naturens eget kinder-ägg, kanske.. 🙂

 

Att vilja göra mer.

Det är klart jag vet att stroke är en hemsk sjukdom att drabbas av och jag vet att det i mångt och mycket också är en anhörig sjukdom men det är inte förrän nu, ett halvår senare som jag börjar förstå konsekvenserna av en stroke. Så klart påverkas den drabbade mest själv men även anhöriga påverkas. Det är tufft att som mamma, storebror eller särbo se sin anhörig förändras. Våran U har så klart förändrats han också men en stor del av honom finns kvar men afasi, förlamning och närminne sätter gränser för hans självständighet. Det krävs mycket jobb och engagemang av människor runt om för att han ska få en fungerande vardag och ett bra liv. För oss anhöriga som bor så långt bort är det tungt att veta att man inte kan avlasta dem som bor närmre. Det är jobbigt att inte finnas med i det dagliga livet för U. Att bara ringa ett samtal är inte alltid så enkelt då afasin hela tiden påverkar samtalet. Att skicka ett brev eller ett kort är också svårt då läskunnigheten inte kommit tillbaka. Naturligtvis gör vi allt det där men det räcker inte. Det räcker inte för att bota tristessen eller att lindra frustruationen att inte kunna göra det man brukar. Det är svårt att peppa och åter peppa för träning och åter träning.

Nu är vi alla fall på väg till barnes farmor och farbror U. Det blir första gången som barnen träffar sin farbror efter hans stroke. Antar att det kommer att komma många frågor på hur förändrad U är. Jag vet att även han utryckte oro då vi var där sist att barnen skulle tycka att han såg otäck ut. Som vanligt då barn är inblandade får man ta det i deras takt, förklara så gott det går och inte pressa fram någonting. Och på barns vis hittar dem andra perspektiv tex att få åka U:s rullstol verkar vara en höjdare eller som storasyster uttryckte sig: ” Då kan ju U och jag lära oss att läsa tillsammans och kanske jag kan mer än han, då får jag hjälpa honom”.

Uppe hos farmor har vi ingen internetanslutning (jo, sådana hushåll finns faktiskt) så datorn lämnar jag hemma och så återkommer jag om nån vecka,  några erfarenheter rikare.

 

Bland krabbor och sjöstjärnor.

Haft några fantastiska dygn på västkusten med min familj. Vi har spenderat tiden på stranden och letat snäckor och ostronskal. Vi har åkt båt och vi har fiskat krabbor från bryggan. Vi har spanat på sjöstjärnor och maneter. Vi har bott så fantastiskt vackert hos storasysters gudmor och hennes make, precis vid havet och stranden. På kvällarna har kaprifolen som växer längs med klipporna doftat tungt och sött alltmedan vattenfallet har porlat i bakgrunden. Lite senare på kvällen, med ett glas vin i handen, har vi suttit och sett mörkret falla och två av kvällarna kom en häger till vattenbrynet och intog sin kvällsmat. Sista morgonen tog jag mitt morgonkaffe och gick ner till bryggan. Där på bryggan försökte jag insupa så mycket havsluft och lugn som möjligt för att ladda med energi.

Vi var även på Havets hus och tittade på alla fiskar och krabbor. Naturligtvis hittade jag en så fin barnbok som jag köpte. Föll som en fura för denna mening som får avsluta detta inlägg.

Var kommer sjöstjärnor ifrån? undrade Sam.

Från himlen, svarade Stella. Sjöstjärnor är stjärnor som fallit ner och blivit förälskade i havet.

(ur Stella. en stjärna på stranden av Marie-Louise Gay)