Glad och nöjd.

Idag var jag och en kollega iväg till gymmet som finns på min arbetsplats för att träna innan vårt kvällspass började. En så enkel och vardaglig sak som att träna har jag inte orkat sedan i höstas. Jag känner mig faktiskt genuint lycklig över att jag klarade det idag. Min hjärna orkade ett pass i gymmet OCH ett kvällspass på avdelningen på det. Kroppen och hjärnan är verkligen fantastiska. Jag får fler och fler signaler om att jag börjar återhämta mig och stegvis kan öka på belastningar, aktiviteter och arbetstimmar. Nu äntligen börjar jag känna att det är möjligt för mig att ta mig tillbaka till mitt liv igen.

Så glad, så nöjd.

 

Välkommen höst.

I helgen skördades troligen det sista i trädgården. Plommonen plockades in, likaså blåbären. Pumpan är plockad och invägd (3,5 kg) och med det vann jag och storasyster pumptävlingen. Björnbären är jag tveksam på om dem kommer att hinna få den där allra sista mogenheten dem så väl behöver för att vara goda. Solrosorna som i år blev över tre meter lyser gult på långt håll och är så underbart vackra och glada. Luktärtorna är borta men ärtskidorna ligger på tork och jag hoppas på lika fina luktärtor nästa år.

Vårlökarna (snödroppar, krokusar och pärlhyacinter) är planterade. De perenner som behövde är delade och omplanterade. Två nya rabatter är skapade och en ny örtagård är byggd med en fin låg .stenmur runt om. Ett uppstammat krusbärsträd är planterat till min makes och till storasysters stora glädje. Plommonträdet är klippt och ”nattat” för hösten och vintern. Även pelgonierna är intagna i huset och har fått påbörjat sin vintervila. Kort sagt hösten är här.

Även på jobbet är höstterminen igång. Idag kommer alla studenterna ut på sin praktik på vår undervisningsavdelning och sen rullar det på med 5-8 nya studenter var 14:e dag ändå fram till jul. Intensivt men också så roligt och givande. En höst med många spännande möten väntar med andra ord.

 

”Husmor” is still alive

Idag var jag, maken och lillasyster på loppis. Maken fynda jeans och jag världens sötaste förkläde från 60/70 talet. Ni vet ett sådant där som man knäpper baktill, ett sådant som mormor/farmor alltid hade. Mitt fynd var smårutit i svart och vitt, turkosa fickor, kantband och en lika turkos volang längst ner. 20 kronor fick jag det för och jag älskar det redan. Jag invigde det direkt med att göra ättiksgurka av mina västeråsgurkor som jag lagt i saltat vatten igår. Det blev mycket senapsfrön över och vad gör man då tänkte jag. Varför inte prova att göra senap. Det har jag aldrig gjort men det var inte särskilt avancerat. Så nu står det två stycken senapsburkar med honung och äppelsmak brevid mina ättiksgurksburkar. Då jag likväl var igång i köket och mitt förkläde var så fint passade jag på att lägga in lite rödbetor också:)

Det kan ju tyckas lite vansinigt att göra dessa saker i dag då man förmodligen köper det billigare på lågprisaffärer idag. Men för det första så gillar jag inte att ha en massa e-nummer i maten och för det andra är matlagning och bakning ett sätt för mig att slappna av. Det är så konkret, från start till slut, en sak i taget och resultatet går inte att påskynda. Det tar den tid det tar helt enkelt och tillslut har jag en färdig produkt. Efter att ha gått in i den ”berömda väggen” så är det viktigare än någonsin att jag får den vila och återhämting som jag alltför länge trott mig kunna stå över. Och att vara ”husmor” är ett sätt.

 

Att glömma.

Oj vad lätt jag glömmer bort att jag egentligen inte orkar allt jag vill göra. Så fort jag har en lite bättre och stabilare period kommer lusten att göra en massa saker tillbaka. Planeringen sätter igång och det är lätt att boka in på tok för mycket. Det är alltför lätt att glömma bort att jobbet tar på krafterna fast det har varit bra och lugna arbetspass. Alla ljud på jobbet tröttar ut min hjärna. Kväll/dag-pass med bara 4-5 timmars sömn emellan likaså. Storasyster har början skolan, barnens aktiviteter drar igång och lite social vill jag ju gärna hinna vara då jag har en bättre period och känner mig piggare. Men att det ska vara så svårt att veta var gränsen går. När ger nåt mig mer energi än vad jag förbrukar? Vågar jag pröva något nytt eller kommer det att misslyckas? Hur långt kan jag flytta fram min gräns utan att gå över den? Otroligt svåra frågor som det inte finns självklara svar på. Inte än i alla fall.

Att vara i skogen är en del av min egen rehabilitering och jag känner verkligen att jag behöver den tystnaden runt om mig så ofta det bara går. Som tur är gillar jag att plocka bär och svamp och på så sätt slår jag två flugor i en smäll. Men idag hjälpte det inte. Efter en riktigt bra jobbarhelg där jag inte däckade i sängen så fort jag kom hem kände jag mig relativt pigg i morse. Jag och lillasyster lekte frisör och byggde pussel efter att ha skickat storasyster till skolan. Efter ett tag kände jag att jag ville ut i skogen och njuta av septembersolen och lite trattkantarellplockning. Lillasyster fick jag inte med mig så det blev till att åka själv. Väl ute skogen kunde jag inte njuta alls. Jag blev yr och konstig. Kände mig lite illamående och satte mig ner en stund. Musklerna blev tunga och trötta. Yrseln tilltog och jag ringde till maken så att han och lillasyster fick komma och hämta mig. Väl hemma gick jag och la mig en stund och nu känns det lite bättre.

Jag känner igen det som hände som stresssignaler trots att jag egentligen inte upplever mig som stressad just nu. Det är det som är det jobbiga med ett utmattningssyndrom. Hjärnan ( och kroppen) orkar helt enkelt inte allt det du vill göra och den säger ifrån på lite läskiga sätt. Nu då jag haft en stabil period på ett par veckor har jag helt enkelt börjat att köra på igen. Planerat in lite fler saker, ökat kraven på mig själv, satt igång med några projekt här hemma, tullat lite på sömnen och kanske inte lyssnat på kroppen så som jag borde. Jag vill ju inge hellre än att bli helt frisk igen och då är det så himla lätt att glömma bort att ta hand om hjärnan. Att glömma bort att den måste få vila mellan varven och att det är därför som jag fortfarande är sjukskriven halvtid. Att min hjärna och kropp inte fixar mer just nu. Fasen, vad svårt det är…