Ett timme.

Idag har jag gjort något som jag aldrig gjort förut och som inte många får chansen att göra. Jag har under ett par veckors tid skrivit ner min livsberättelse. Detta var en uppgift jag och fem andra fick för nån månad sedan. Jag har fått höra på dessa fem livsberättelser och tagit in allt med stor respekt och ödmjukhet. Det är väldigt speciellt att få höra någons livsberättelse och speciellt då detta är en grupp människor som jag egentligen inte alls känner. Man kommer varandra väldigt nära och inser att vi har några gemensamma drag som har gjort att vi sitter tillsammans en dag i veckan.

Idag var det min tur att få en hel timme på mig att berätta om mitt liv. En timme som bara var min och med sju åhörare som lyssnade, tog in och delgav sina reflektioner efteråt. En väldigt annorlunda upplevelse. Jag funderade mycket på vad det är i mitt liv som gjort att jag hamnade i en utmattningsdepression. Det var mycket jobb att skriva ner berättelsen och långt ifrån lätt. Men i takt med att jag kom underfull med fler och fler saker fick jag en klarare bild. Det kanske finns ett mönster och en förklaring till saker och ting. Min berättelse idag fick ett väldigt fint mottagande och jag fick bekräftelse på att jag definitivt gått över gränsen på vad man anses kunna hantera. En av kommentarerna jag fick var var jag fått min atomkraft ifrån men också att det på nåt sätt fanns ett lyckligt slut. Kraschen som kom för både mig och min man för snart ett år sedan blev ju början på något nytt. Vi står fortfarande tillsammans, fått tid att läka både på egen hand men också som familj.

Jag har valt att se denna ”redovisning” av min livsberättelse symboliskt. Jag förstår så mycket mer nu varför saker och ting har blivit som det blivit, förstått att det inte är nåt fel på mig och att jag kan vända på de egenskaper jag har till något possitivt om jag bara tar in mig själv och mina behov. Jag behöver inte släpa runt på en tung ryggsäcken längre utan att jag kan välja att se på det som livserfarenheter istället.  Den enda jag behöver få bekräftelse från är mig själv. Jag ska nu försöka att inte fundera så mycket mer på det jobbiga och det som stressade mig så extremt mycket att jag blev sjuk av det. Jag har själv rätten att bestämma vad som ska ingå i mitt liv, vad som betyder nåt och det är bara jag som vet var mina gränser går.

Idag är verkligen den första dagen i resten av mitt liv.

 

Jag vill ha mustasch

Idag var jag på stan och inhandlade två stycken massagebollar. Ni vet sådana där små mjuka bollar med piggar på som man kan rulla över kroppen. Jag har problem med spänningshuvudvärk och jag har märkt att dessa bollar är ett bra sätt att slappna av. Min tanke var även att då dessa bollar är så lätta att hantera var det något även barnen skulle kunna dra nytta av.

Sagt och gjort, jag plockade upp två bollar hemma och barnen var genast med på noterna. Storasyster (som har svårast att slappna av) tyckte bollarna var alldeles utmärkta att bli kittlad med, maken verkade gilla dem, jag älskar dem och insåg att med dessa kan både barnen och maken sättas i arbete då huvudvärken slår till. Lillasyster njöt så mycket då jag rullade bollen på hennes rygg och axlar och än mer då jag tog den lilla bollen och rullade fram och tillbaka över hennes fingrar och handflata. Hon satt helt tyst och bara slappnade av. Ett underbart sätt att umgås på. Vi avslutade massagen och gjorde lite annat.

Efter en stund kommer lillasyster och säger: ”Mamma, jag vill ha mustasch. Var är mustaschen?” Tydligen hade jag lite brist på fantasi idag och det tog ett tag med förvirrade tankar innan jag kom på att det var Massage hon menade. Lilla älskade lillasyster. Hon är verkligen en liten livsnjutare och dessutom en givmild sådan, då hon vid läggningen ikväll deklarerade att ”I morgon mamma ska jag mustascha dig”