Gott nytt år

Konservation vid frukostbordet imorse.

Mamma: Har du några nyårslöften?

Storasyster: Ja, jag ska inte bråka med lillasyster.

Mamma: Jaha, oj då.

Storasyster: Har du några, mamma?

Mamma: Ja, det gamla vanliga kanske….att träna mer..

Storasyster blir alldeles tyst en stund och säger sen: Jaha, är nyårslöften för hela året….Hm, ja….Då lovar jag att bråka mindre i så fall. För att sluta helt kan jag jag nog inte lova.

Klok dotter jag har. Att inse sina begränsningar och att man ska ställa lagoma krav på sig själv.

Det hela fick mig dock att fundera lite över mina löften till mig själv. Har jag några, ska jag lova något, kommer jag att klara det jag lovar. Hm, jag vet inte….En sak vet jag dock att 2011 var nog det värsta året i mitt liv, 2012 var ett år av återhämting och min förhoppning är att 2013 blir ett år av återuppbyggnad och nåt nytt.

Det enda löftet jag ger mig att att jag måste tänka hjärnvård hela tiden. Min hjärna är fortfarande delvis uttröttad och jag måste aktivt träna den lika mycket som jag behöver träna kroppen. Jag har insett att om det är någorlunda tyst runt mig orkar jag mycket mer. Min utmaning blir att hitta den tystnaden i ett radhus med en aktiv 5-åring och en aktiv 7-åring och dess kompisar och aktiviteter samt på en akutortopedisk-vårdavdelning där jag förutom patientansvaret är ansvarig för  ett  student-team varje pass jag jobbar. Ja, det är en utmaning som är stor nog så det får helt enkelt räcka som nyårslöfte.

Jo, en sak till. Kan tyckas lite banal men för mig är det inte det. Jag har under flera års tid unnat mig själv extremt lite saker. Jag lägger i princip inga pengar på smink, hårprodukter, kläder, skor, smycken osv. Inte så att jag tänker börja med det heller i någon större utsträckning men kanske är man ibland värd vissa saker. Kanske måste man ibland unna sig saker för att en viss del av självkänslan ska växa. Min mobil tex, en gammal nokia, som alla tjatar på mig att byta ut. Tom min ena dotter har en touchmobil vid det här laget och kanske är det dax att byta ut min gamla trotjänare. Kanske kan man köpa sig ett par nya vinterstövlar. Det var 5 år sedan sist!  Och eftersom jag tänkte sätta tonen redan ikväll på det kommande året  har jag för första gången på jag vet inte hur många år köpt mig en ny klänning. Kanske lånar jag lite av tjejerna fina glittersprej till håret också. För något sådant har jag i alla fall inte kostat på mig. Där går min gräns:)

 

 

 

God jul.

Jullovet är äntligen här i radhuset. Själva lovet inleddes tyvär med magsjuka för storasyster som satt i över ett dygn. Nu lever vi övriga på hoppet om att vi klarar oss så att vi kan åka till mina föräldrar imorgon för att fira julen där. Här hemma börjar ett lugn lägga sig. Allt är fixat och klart, julgröten står på bron och väntar på tomten som i vår familj brukar lägga paketen under granen om natten. Julgodiset ligger i sina burkar i kylen, 4:e adventljuset brinner, förväntansfulla barn som inte kan sova. julgranen klädd och julkorten skickade.

Det går inte att låta bli att tänka på hur det var för ett år sedan då både jag och min man gick in i den berömda väggen bara med någon månads mellanrum och vårt liv omkullkastades och i mångt och mycket förändrades i grunden. Jag har stora minnesluckor från december/januari och själva julafton minns jag knappt överhuvudtaget. Läskigt.

I år är det en ny jul. Jag skulle ljuga om jag sa att jag längtat efter julen. Jag är inte riktigt där än att jag tycker om att lägga på mig extra saker att göra och den stress som julen kan medföra. Jag har verkligen försökt hålla julstressen borta och bara gjort det nödvändigaste. Men jag inser också, i och med beslutet att bara göra det nödvändigaste, valt bort mycket av det som faktiskt ger mig julkänsla. Tex bakning, pralintillverkning, pyssel i massor och pyntning i varje hörn. Inga torkade äpplen blev det i år, och ingen glöggfest heller. Således ingen julkänsla heller. Men den kanske kommer. Julafton är ju trots allt inte förrän i morgon.

God jul på er allihopa. Ta hand och rå om varandra ordenligt.

 

Tre rörande gåvor

Idag var sista gången ”min” tisdagsgrupp träffades. Vi har träffats en gång per vecka under hela hösten och det har varit extremt viktiga och givande dagar. Vi delat tankar , funderingar, gett varandra råd och tips, lyssnat och stöttat varandra. Känns konstigt att inte få träffa er mer men i mitt hjärta kommer ni alltid ha en plats.

Tack L för bilden på en sjuksköterska på väg nerför trappan, till labbet med provrör. Den kommer att påminna mig om vikten av att ta mina pauser men att jag aktivt måste hitta dem i själva arbetet. Ett par minuter i trapphuset på väg till labbet, rensa huvudet från larm och ljud, kan göra underverk för en utmattad hjärna. Så tack, för att du påminnde mig om vikten av hjärnvård och att jag måste vara rädd om mig själv.

Tack M för det fina orden och det stora röda hjärtat. Du sa att jag har ett stort hjärta men att jag måste behålla en liten del av hjärtat själv. Det är sant att en del av mitt hjärta, mitt liv måste bara vara jag.

Tack A för snigeln. En symbol som jag själv tagit till mig och det var underbart att få en alldeles egen. Aldrig mer ska jag vara en bläckfisk med åtta upptagna armar. Nä, snigeln har ett mer hållbart tempo och fram kommer man alltid på nåt sätt.

Så tack för att ni lyssnat på mig och tack för att jag fått lyssna på er. Tack.

 

Pepparkakshus anno 2012

 Idag blev det klart. Mycket senare än vad vår tradition brukar bjuda på. Men så är livet…. För tredje året i rad skall tågbabab vara med. Tjejerna har svårt att tänka sig nåt annat. Nu ska bara nordpolståget få en batteri också så det kan åka runt runt…. För visst ska det vara ett tåg på väg från Nordpolen fullladdad med paket någonstans i huset för att julkänslan skall vara total.

 

Påminnelse

En dag i taget, varken mer eller mindre. Det mesta går om man tänker så. Att inte tänka på morgondagen, att inte stressa framåt i tiden, att vara i nuet och enbart där är hemligheten tror jag. Det är svårt, jättesvårt att inte tänka längre än en dag. Det är svårt att tänka att det duger med att bara vara, att bara göra det mest nödvändiga. Speciellt i dessa tider, juletider. Då barn finns med i bilden så är det vissa saker som bara måste fixas inför advent, lucia och jul. En del saker går inte att göra avkall på. Man kan dock göra det lättare för sig genom att inte ställa så höga krav på sig själv. Det måste jag jobba med.

Att bli medveten om sina stresssignaler eller kroppens sätt att säga ifrån är något jag blivit bättre på. Idag vet jag att då det tar en timme för mig att vakna till ordentligt på morgonen och få i mig frukost är ett tecken, likaså problem med närminnet. Det är inte jag att glömma lätta och viktiga saker. Otroligt känslig hud, blåsor för minsta lilla skav, spisstänk eller för varmt vatten är också en varningssignal. I början förstod jag inte detta men huden är ju vårt största organ så det vore konstigt om inte huden också reagerar på utmattning.

Den stora tröttheten är en annan signal. En trötthet som är så otroligt jobbig. Den går inte att vila bort. Den finns i hjärnan och den finns i kroppen. Just nu tvingar jag kroppen till aktivitet. Att ta promenader är nåt jag bara måste göra hur trött jag än är. Jag vet att det inte är farligt och kroppen behöver ljuset och frisk luft för att bli pigg igen. Däremot får träningen på gymmet vänta en stund till.

Att börja slar¨va med maten är en annan sak som man lätt tar till då orken inte finns. Men ur fil och smörgåsar kommer ingen energi som jag kan ta mig igenom detta på. Då min kropp är i dvala inbillar jag mig att den behöver annan mat, antioxidanter framför allt och varm, lagad mat.

Således är det några saker som jag kan göra då utmattningssignalerna kommer.

Prioritera sömn, mat och motion

 

Julpyssel för en bokmal

 En sliten och gulnad bok från 1800-talet som hittades på en loppis för 20 kronor för nåt år sedan fick stå till tjänst med lite sidor idag. En gran för en bokmal fick det bli.Tyvär blev inte bilden bättre än så.