Ett försiktigt firande

Kanske, kanske kommer det  att lösa sig med jobb för min man. I alla fall för ett par månader. Den senaste tiden har det varit trögt, så trögt. Tankarna far och flyger. Har känt att snart ger vi upp tanken på att en av oss ska kunna ha ett jobb med normala arbetstider. Det har till och med känts som att vi kanske skulle behöva ge upp vårt hus och vår tillvaro där vi bor. Allt för att få ett jobb. Och ju längre tid det tar desto närmare kommer man den punkten då ett beslut behövs tas. Det är inga lätta tankar. Jag har flyttat så många gånger och vet inte hur många gånger jag orkar ”börja om”.

Den värtsa ångesten i fall flytt blir aktuellt är ju självklart barnen. Jag vill inte rycka upp dem från byn där vi bor. Jag vill inte flytta långt bort från de vänner och den lilla familj vi har här omkring. Visst, jag vet att det finns en stor gård som vi har möjlighet att bo på. Vi skulle kunna förverkliga vår dröm att bo på landet och ha djur.  Jag skulle på många sätt få min drömträdgård och jag vet att min man vill tillbaka dit, att få komma närmare sin bror. Men det är mycket vi skulle få ge upp här….jag vet inte om det är värt det..Jag vet bara att snart måste det vända. Nåt måste hända.

Nu har det förhoppningsvis löst sig i alla fall för en kort tid. Och kanske är det bara det som behövs just nu. En litet ”break” för att få se att det är möjligt att kunna få det vi vill ha, här där vi bor. Vi får se….

 

På bättringsväg bland såpbubblor.

Haft i princip en vecka av sängläge. Hög feber, hosta från helvetet, hals och öronont och så så trött. Nu är febern borta. Jag hostar fortfarande på och nu har dyngförkylningen slagit till istället. Men det är väl bra att skiten lossnar antar jag. Som tur är har min man stått på benen så jag har kunnat vila ordentligt. Imorgon hoppas jag förkylningen är lite bättre så att jag kan ta mig till jobbet.

Det har varit stålande sol i helgen. Jag har inte orkat några längre strapatser men jag har i alla fall varit ut och luktat på våren. I somras blev vi äntligen klara med vårt altandäck med tillhörande plank. Hela tiden var siktet inställt på den njutning detta borde kunna ge oss under den tidiga våren. Just här lyser solen som varmast och att desutom få ett plank att luta huvudet mot och som fångar upp de ännu kalla vårvindarna blev verkligen så underbart som jag trodde. Här har jag suttit nån timme per dag i helgen. I solstolen, med en härlig fleecefilt, en kopp kaffe, solglasögon, blundat och hört mina döttrar leka med de såpbubblor som dem hittade bortglömda i ett skåp på altanen. Det var så skönt och jag kunde verkligen känna en stund av genuin lycka.

Det är nåt väldigt vackert och barnsligt över såpbubblor. Jag tror både barn och vuxna gillar dem. Att se dessa bubblor ta form..hur många kan man blåsa, hur högt stiger dem, blir det fler bubblor på bubblan, hur länge ska dem hålla. Det är spännande att se färgskiftningarna och det är vackert att se dem stiga uppåt mot en alldeles klarblå himmel. Kanske är det så, att med såpbubblor kan man inte vara ledsen.

Såpbubblerecept på världens bästa bubblor.

0,5 dl sirap som blandas med 3 dl ljummet vatten. Tillsätt försiktigt 1,5 dl handdiskmedel. Färdigt!

 

Sjuk.

Nu då vårvintern är som bäst och finast kom influensan till radhuset. Storassyster fick den först. Hon har legat hela sitt sportlov på soffan och hon är inte redo att gå till skolan imorgon. Lillassyster fick någon ”light”-variant. Feber i två dagar och nu pigg som en lärka. Jag har varit förkyld och lite småfebrig, rejäla känningar från bihålerna av och till i ett par veckor. Men i fredags verkade det ha brutit ut. Vidrig hosta, ledvärk och feber. I helgen har jag legat i princip hela tiden och det blir inget jobb för mig imorgon. Håller tummarna och hoppas att det släpper så att jag kan ta mig dit på tisdag.

Jag vill verkligen ut i solen. Jag behöver det, vi behöver det så väl nu.