Mitt jobb

En sak som jag älskar med mitt jobb är utmaningarna man ställs inför och hur vi löser dem tillsammans. Vissa pass är betydligt mer stressande än andra, arbetsuppgifterna kommer i snabbare takt än vad man egentligen hinner med. Ibland då det rasar in patienter så jobbar man på hårdare. Alla vet vad som ska göras, alla hjälper till, man hjälps åt inom sitt jobblag och på nåt sätt vet andra jobblag att ett annat lag behöver hjälp. Ofta sker detta utan ord, det bara händer. Det är fantastiskt att känna att kugghjulen bara snurrar på utan att haka upp sig. Det är en härlig känsla!!!

Igår kom en kollega fram till mig och sa att jag måste delegera mer till henne. Att jag jobbar så snabbt att hon inte hinner med och hon var orolig att jag skulle bränna ut mig igen. Detta är en kollega som jag tycker så mycket om att jobba med. Jag vet precis var jag har henne och jag vet att hon gör ett jättebra jobb och jag är helt trygg i dem bedömningar hon gör av våra patienter. Om något är fel vet jag att jag alltid får den informationen utan att behöva fråga. Jag blev rörd över att hon tog sig tid att säga till och det är precis så jag vill jobba. Jag vill däremot inte att hon ska känna att hon inte hinner med. Det finns ingen som helst prestige i att göra sina uppgifter snabbt. Det är nog bara så jag är. Och det bästa var att jag kunde svara henne att jag vet exakt var min gräns går, att hon inte behöver vara orolig, att jag inte kommer att bränna ut mig igen. Det är också en sak jag älskar med mitt jobb. Vi jobbar så nära varandra att vi automatiskt tar hand om varandra och är uppmärksamma på varandra och hur vi mår. Det känns fint att gå till jobbet då.