Jobbhelg

Haft en tuff jobbhelg med förkylning (halsont, ögoninflammation och hosta) i kroppen. Det har gått tack vare bra teamarbete med kollegorna. Men idag, efter mitt fjärde pass, med så pass tunga patienter så värker det i axeln och i benen. Så skönt med ledig dag imorgon! Får hoppa yogan ikväll då kroppen säger ifrån. Imorgon hoppas jag att jag är frisk nog för en långpromenad istället.

Storasyster ägnar sig åt att spela in en film om sina Petshops. Jag gjorde likadant i den åldern men med den skillnaden att jag spelade in mina berättelser på kasettband och hon med ipad. Utvecklingen går framåt:). Så härligt med fantasi!!

Nä, nu ska jag smörja in axeln med antiinflammatorisk salva och hoppas att värken avtar något. Annars blir det inte mycket sömn:(

 

7-årskalas i radhuset och ivägsända förhoppningar

Här hemma har vi haft 7års-kalas. En mycket spänd tjej väcktes med våfflor och paket på sängen. Mycket nöjd med morgonen och sina paket gick lillasyster i väg till förskoleklass. På förmiddagen kom mormor och morfar till skolan för att hämta henne, mycket populärt. Själv var jag iväg på en teamutbildning som jag ska gå under våren tillsammans med mitt team. Det var en del repetioner men även mycket nytt och en hel del frågor som kom upp ang nya utmaningar vi står inför. Väldigt matnyttigt och det kändes inspirerande.

Till middagen hade födelsedagsbarnet beställt korv och pommes så, så fick det bli. Efter maten var det paketöppning och tårta. Lillasyster blev så glad över mormor och morfar presenter, särskilt en, som hon nästan skrek av lycka då hon öppnade. Grannpojken var så söt då även han kom över med ett paket. Gulligt av grannarna. Då man som vi, inte har så stor släkt runt en så betyder sådana saker mycket för våra barn och jag såg på lillasyster att hon blev riktigt glad och förvånad då hon fick ett paket från dem.

Min lediga dag idag har gått åt till att sammanställa och skicka iväg lite saker som jag hoppas ändrar lite på min framtid, på ett eller annat sätt. Känns skönt att äntligen vara igång med det!! Återstår att se vad resultatet blir!

 

Många bäckar små

Att bli medveten om pengar och dess värde är en bra kunskap att ha med sig i livet och nåt jag verkligen vill ge mina barn. Att de ska se att det gör skillnad på att spara lite pengar då och då och över tid blir det en del. Vi håller på att spara lite extra fickpengar till vår resa i höst. Tjejerna har gjort en sparbössa där vi samlar pengar som vi får då vi säljer saker vi inte behöver längre (även lite miljömedvetenhet och reflektion över slit och slängkulturen kommer in här), pantpengar och mynt som vi har över i plånboken då månaden är slut. Hittills har vi fått ihop 750 kronor och det är vi nöjda med. Detta är pengar som vi inte saknar i vår vardag men som utgör roliga extra pengar på semester.

Annars har jag satt bollen i rullning för att kunna göra nödvändiga förändringar inför för framtiden. Spännande, nervöst och lite läskigt.

 

En bra helg

Varit så förkyld i helgen. Avslutade mitt jobbpass i torsdag med feber och halsont. Mådde inte bra i fredags och fick ställa in ett besök från en gammal teatervän. Förstår henne dock, vem vill bli smittad av baskelusker? Det blev en hemmakväll med familjen istället, hemgjord glutenfripizza och lite mys. På lördagen mådde jag bättre och storasyster och jag åkte till stan för att handla lite paket till lillasyster som snart fyller år. Storasyster gillar att gå på loppisar så det blev några sådana också innan vi åkte hem.

På lördag eftermiddag kom en familj hem till oss. En familj vi umgicks med ganska mycket då barnen var mindre. Det var så roligt att ses igen och våra äldsta tjejer hittade varandra fort. Även vi vuxna kunde lätt ta upp tråden igen och det gladde mig.

I morse då jag och storasyster satt i soffan och tittade lite på tv så frågade storasyster mig: Mamma, kan vi inte stänga av TV:n och titta i trädgårdstidningar istället. Gärna för mig!! Det är så roligt att ha gemensamma intressen med sina barn som faktiskt är gemensamma på riktigt. Vi bläddrade, drömde och planerade vår trädgård. Vi kikade och sorterade upp våra fröer som ska ner i jorden nu. Så mysigt!!

Idag vågade jag mig ut på en lugn promenad, väldigt lugn då jag hostat hela natten. Det gick sådär och jag var rätt så slut efteråt. Känns inte så kul nu då jag märkt att konditionen blivit bättre, att få börja om från början. Men, men det är bara att bita i det sura äpplet och börja om då förkylningen lagt sig.

 

Bonus!

Fortfarande så nöjd med min nya kost som hjälper min mage så mycket. Då mycket av den nya maten också verkar antiinflammatoriskt så inbillar jag mig att även min axel blivit lite bättre. Inte mer rörlig direkt men mindre ont i alla fall. Det är heller inga uppoffringar jag gör angående maten då jag utesluter gluten. Det enda jag kan sakna ibland är pasta. Och glutenfri pasta tycker inte jag är samma sak så då är jag hellre utan. Jag har dessutom försökt att göra en rejäl nedskärning i sockermängd, framför allt har jag i princip slutat med godis.

I kombination med min nya kost, träningen som på allvar blivit en rutin samt att jag kunnat halvera den medicin som jag äter fick jag mig en riktigt glad överraskning då jag ställde mig på vågen idag. – 5 kg sedan 1/2! Som sagt vikten är en bonus, det viktiga för mig är fortfarande att min mage håller och att jag har energi nog att orka min träning. Men visst var det en trevlig överraskning, det ska jag inte sticka under stolen med.

Inget av detta kommer gratis kan jag lova. För att orka jobba och träna väljer jag bort massor av saker, framför allt sociala saker. Jag vet att jag inte orkar träna om jag tex ger min iväg på en stor fest eller sammankomst med massor av människor, kallprat och ljud. Jag sitter sällan med andra då jag äter lunch eller middag på jobbet utan sitter mer för mig själv. Det går inte, det gör mig så slut. Det är inte värt det! Jag behöver ha mina pauser då och då. Det kommer kanske en dag då jag orkar det igen, vad vet jag. Men just nu är det så, det är priset jag fått och får betala för att jag inte tog hand om mig tidigare. Ett utmattningssyndrom går inte över på ett par år. Eller själva utmattningen gör det, men rehabiliteringen är lång. Mycket längre än jag först trodde. Men det för också goda saker med sig. Då man begränsar sig socialt blir också kontakterna man har djupare och mer bestående tror jag. Jag har väl helt enkelt blivit mer selektiv med vad jag vill göra och orkar.

Så trots en rejäl förkylning så startar helgen med en positiv känsla!

 

Träning på rutin

Så nöjd med min träningsvecka. Har nu  gjort två veckor på min intervall-app. Från första rundan vecka 1 till den jag gjorde igår vecka 2 märker jag stor skillnad på hur långt jag hinner. Har också insett att om jag har tillräckligt hög musik så att jag inte hör mitt eget flås så känner jag inte lika lätt hur trött jag är. Då kan jag nämligen inbilla min hjärna att jag inte är andfådd och att jag orkar öka på takten. Detta tycker jag är lite spännande då jag efter min utmattning blivit så ljudkänslig att jag nästan aldrig lyssnar på musik hemma. Kroppen och hjärna hör verkligen ihop.

Jag har även hunnit med ett yoga pass och en meditation. Jag måste komplettera min träning med detta. Jag tränar lika mycket för att bygga upp mig mentalt igen som för att bygga upp kroppen. Jag får allt lättare och lättare att varva ner på dessa pass och kunna ta åt mig just dem delar jag behöver.

Känns skönt att jag har hittat träningsformer som fungerar för mig och för min familjs vardag. Målet är två intervallpass, en lång powerwalk och ett yogapass i veckan. Sammanlagt blir det 3,5 timmars tid åt träningen och det känner jag verkligen att jag kan ta mig tid till. Så småningom skall även ett styrketräningspass in men riktigt dit räcker min energi inte än. Dessutom känner jag att jag bygger upp dem små men ack så viktigt musklerna i bål och rygg på yogapassen. Så jag börjar där helt enkelt och tar mig sedan framåt. Det viktiga är att träningen börjar gå på rutin och att behovet av träning skapas.

 

Livet mitt i samtalen och blåsten.

Haft en härlig lördag. Vaknade tidigt av att vindarna utanför fick altantaket att mullra och knaka. Regn och snöflingor yrde runt men tack och lov fick snön aldrig fäste på marken. Det blåste verkligen huller om buller så jag skippade rätt så snabbt planen på en runda i spåret. Istället satt jag i soffan med en kopp kaffe och såg en engelsk komediserie, precis en sådan där som jag älskar, anglofil som jag är. Så skönt att vara vaken då resten av huset sover.

Efter frukost och fiolövningar så åkte jag och storasyster iväg för att träffa en kompis och hennes dotter som vi inte träffat på länge. Innan vi åkte hem till henne så passade vi på att handla lite skor, nattlinnen, byxor och en keps. Min dotter växer i etapper och ränner iväg ordentligt då så nu var det ett måste med lite nytt. En loppis besökte vi också och där hittade vi lite jeans och tröjor, riktigt fina faktiskt.

Sen iväg till min kompis. Det var längesedan våra döttrar träffades. Sist var för 1,5 år sedan då vi gjorde lite betongpyssel och tjejerna lekte och hade så roligt tillsammans. Sen kom livet emellan som det gör ibland. Lite extra roligt är det att vi trots allt har behållit kontakten med varandra då våra tjejer träffades som bebisar på öppna förskolan. Det tyckte dem själva var roligt att höra idag då dem ”nybekantat” sig med varandra. Dem hittade varandra fort och hade så kul! Min kompis och jag satt och pratade om både det ena och det andra. Livet är inte så lätt alla gånger. Det ska rymmas så mycket ibland. Rutiner och guldkanter, oro för anhöriga, oro för barnen, lek och vardag. Just därför är det så viktigt att ibland få stanna upp, ta en kaffe med en vän, prata lite och dela erfarenheter. Det är jätteviktigt att inte tappa bort sina vänner för det går fort att göra det. Ibland ses man inte på länge men det är så skönt att känna att man tar vid där man slutat.

 

Intervaller

Äntligen är jag igång på riktigt med löpningen. Efter typ 12 års uppehåll, kanske mer, så är den dåliga konditionen för just löpning ett faktum. Min plan för att få upp den igen är att köra intervallträning. Att småjogga sig fram med mjölksyra i benen orkar jag inte just nu. Det är för tråkigt. Jag vill ha snabbare resultat än så. Har hittat en app där jag kör 30 min totalt, 60 sek löpning, 90 sek snabb gång. Funkar kanon. Idag körde jag ute på landsväg bland tussilago, blåsippor, harar och ett rådjur. Solen lös och värmde i ansiktet. Bra musik har jag hittat också så nu är det bara att köra på. Känns så skönt!!!

Imorgon är det dags för veckans lugnare form av träning. Har en ledig dag imorgon och vad passar bättre än att inleda dagen och helgen än med ett yogapass. Det börjar 7 på morgonen och med tanke på att jag jobbar till halv tio ikväll så tycker jag det är bra gjort att boka in mig på det. Lördag blir det dags för intervaller igen.

Maken min har ju också tagit tag i löpningen men han ligger längre fram än jag. Hm, kan ju välja att se det som inspirerande och nåt att träna mot. men då det, trots vad man kan tro, finns en liten tävlingsmänniska i mig så tänker jag (bara lite,lite) att nu då pollensäsongen kommer igång så kommer jag nog ikapp honom 🙂

 

Plötsligt händer det.

Ibland har man nått som man bara inte kan släppa. I mitt fall eller rättare sagt i mitt och några andra tjejers fall så har vi stött på nått som vi anser är en jättechans. Kan inte skriva här vad det är men vi är taggade till tusen och om det funkar hela vägen ut så är det helt fantastiskt tror jag. Detta är något vi diskuterat mest på skämt men med lite allvar i och helt plötsligt så dyker just den möjligheten upp, mitt framför våra ögon. Fantastiskt!! 

Vågar inte skriva mer om detta tror jag. Jag är en sådan som känner att så fort jag uttalat mina mål eller drömmar högt så är det ett faktum att det aldrig kommer att slå in. Men så mycket kan jag säga att vi tror alla stenhårt på detta!

 

Att fånga månen.

I lördags var jag på väg till en kompis. Radion var på som vanligt. Helt plötsligt känner jag tårarna i ögonen och ledsamheten griper tag i hjärtat. Låten som spelas är en låt som spelades på den värsta begravningen jag varit på. Kommer inte ihåg artistens namn längre men låten tror jag heter Catch the moon.  Begravningen var av en av mina bästa och äldsta vänner. Vi hade varit kompisar från det att vi var sex år. Vi bodde nära varandra, sällskapade till och från skolan, lekte, tältade, badade, sprang, gick på disco, gick ut med hundar, pratade killar, fnissade och drömde om framtiden, vad vi skulle bli, var vi skulle bo, allt det där som barndomsvänner gör. En dag var allt det borta. Hon var 18, jag var 17,5. Hon dog och jag fick leva.  Att en ung tjej på 18 år som precis tagit körkort, som skulle ha sitt sista år på gymnasiet framför sig med studenten och den ljusa framtiden bara dog är fortfarande ofattbart då jag tänker på det. Från en dag till en annan fanns hon inte.

En akut sepsis tog hennes liv och samtalet som kom till oss glömmer jag aldrig. Inte heller hur hennes mamma kom hem till oss på kvällen, chockad och förvirrad. Låten tog mig tillbaka till den här tiden och idag med sorgen på avstånd ser jag hur mycket jag förlorade av min barndom också. Alla minnen som numera bara delas av mig, jag kommer inte ihåg allt och jag har ingen att fråga hur det egentligen var. Enkla saker så som vad hette den personen eller vad det på det discot som det där hände. Vi var några tjejer som umgicks alla tillsammans under den här tiden men idag har vi ingen kontakt. I:s död tror jag är en stor anledning, det blev för jobbigt att se varandra helt enkelt. Så jag antar att vi har våra egna minnen av henne, vår barndom och uppväxt men ingen av oss delar den längre.

Idag då jag har egna barn kan jag bara ana den avgrundsdjupa sorg som måste komma av att förlora ett barn vid 18 års ålder. Ingen ska behöva gå bort så tidigt. Låten spelades på hennes begravning för att det var hennes favoritlåt. Jag minns att prästen sa att ingen kan förstå varför något sådant sker och att det är då man önskar att man kunde fånga månen, att kunna göra det omöjliga möjligt, att ändra på saker så att det aldrig kan hända, det hemska som trots allt hände.

Sett med detta i backspegel så ändrade det mig. På många sätt i grunden. Jag blev medveten om att allt kan ta slut när som helst. Att vara ung var ingen garanti. På mindre än ett år så hade jag bytt ut i princip hela mitt umgänge, jag började fäktas, började med levande rollspel, jag åkte till polen som utbytesstudent i ett par veckor, alltför för att göra det jag ville men fram till dess inte vågat. Jag ville inte vänta , ville inte vara beroende av att ha någon kompis med mig. Direkt efter gymnasiet drog jag till England i en termin och efter det radade flyttarna upp sig en efter en. Jag har bott från norr till söder, läst på folkhögskola, universitet och högskola. Ville inte missa nåt, ville röra på mig för man måste ju passa på att göra det man vill, man vet ju aldrig. Om det inte känns bra kan man ju bara flytta…Så är det inte längre, men jag kämpar fortfarande för att vara nöjd där jag är. Då barnen kom in i mitt liv så fungerar det inte att börja om hela tiden. Jag är helt övertygade om att denna rastlöshet kom till den där kvällen i september för 22 år sedan. En kväll där det som inte ska kunna hända hände. 18 år…herregud livet hennes hade knappt börjat.