Ovan känsla och frågor utan svar.

Ibland hamnar man rätt från början, även inom vården. Jag har fått så bra och värdefull hjälp sedan jag blev sjuk och ”brakade igenom”.  Det märks att alla (beteendevetare, sjuksköterskor och läkare) jag har träffat vetat så väl hur jag mår. Dem har förstått vad jag behöver och ofta före jag själv har förstått det. Jag har fått kommit underfull med saker om mig själv fast i min takt. 

Idag har jag träffat K som vanligt för samtal. Eftersom jag i princip alltid kommer för tidigt till allt så satte jag mig som vanligt i väntrummet och tittade på alla tjejer/kvinnor som passerade. Efter mitt samtal med K var slut gick jag ut för att hämta min jacka i väntrummet och då satt två nya patienter och väntade på sin tur. Även dessa två var kvinnor och jag började fundera på varför jag aldrig sett en manlig patient där. Visserligen domineras min arbetsplats av kvinnor och således borde det ju avspeglas i patientklientelet på vår företagshälsa. Men är det så enkelt? Jag tror att många kvinnor och särskilt många kvinnor i ett vårdande yrke gör precis som jag, prioriterar helt fel på många sätt och sätter sig själv alltför långt bak i båten och jobbet alltför långt fram. Men vad händer den dagen som omvårdnaden bara räcker till okända patienter men inte till dig själv och din familj då du kommer hem efter jobbet? Det frågan ställdes nog aldrig en enda gång under min utbildning för 10 år sedan och jag vet definitivt att något svar fick vi aldrig. Frågan borde nog verkligen ha ställts, för vi är många som undrar nu.

 Jag vet att jag fått flertalet varningssignaler men ändå gjort valet att inte lyssna på dem. Varför? Tja ibland tror man att man är mer fastlåst än vad man egentligen är. Nu vet jag vad det innebär att faktiskt träffa sin man lite mer än i genomsnitt 1, ibland 2 kvällar i veckan och i snitt var 6:e helg som vi gjorde under 4 års tid (det senaste året har vi i alla fall setts varannan helg men nästan aldrig i veckorna). Och jag kan inte fatta varför vi gjorde det? Det var inte så mycket det där att vi aldrig sågs utan det var mer helvetet att tråckla ihop våra oregelbundna scheman (med tider som inte främjar hälsan) och konstant stress över hur vi ska lösa nästa vecka och otaliga turbyten som löstes i allra sista stund, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Och om det dessutom är utan anhöriga på nära håll är det en ekvation som enligt K var helt omöjligt att leva med i längden. Till detta kommer två stressiga heltids-jobb på två rätt så tuffa arbetsplatser (maken min blev överfallen på sitt jobb för ett år sedan), 2 barn varav en infektionkänslig som släpade hem alla infektioner till mig, studier brevid jobbet, tentor som skrevs under semestern, ingen tid till träning då man antingen jobbade kväll eller satt hemma själv med barnen på kvällarna för att den andre jobbade, sjukdom i familjen och till sist en störd nattsömn av dessa vidriga kväll/dag turer och då sömnen inte rättar till sig så går det inte så mycket längre till. Och det går fort utför, tro mig.

Allt detta pratade jag och K om idag. Hon frågade hur det kändes när pressen med våra scheman nu är borta. Ovant svarade jag. Och faktiskt, det är första gången på över sex år som den ständiga hetsen inte finns. Det finns inte tre frågetecken i vår almanacka varje vecka längre. Vi behöver inte kommunicera med varandra via lappar och facebook längre. Vi ses minst 4 kvällar i veckan och just nu VARJE helg. Så ovant är bara förnamnet. Det är tom så ovant sa jag, att jag inte kan njuta av det utan att få dåligt samvete. Det känns som att jag smitit från nåt då vi fått så här mycket tid tillsammans. Kloka K kontrade med: Men vem har sagt att inte du också ska få njuta och ha det lite lugnt nån gång och vem har sagt att inte du och din man förtjänar att få den här tiden ni får tillsammans nu.

Och ja, vem har sagt det? Jag kom inte på nåt bra svar på den frågan heller.

 

Vinterröda kinder, snoriga näsor och nybakat.

Helgen började bra med min kompis S som kom och hängde i vår soffa för en film och prat-kväll medans maken åkte hem till hennes man för en ”killkväll”. Praktisk att byta sällskap så där ibland, ja menar det är ju inte alltid ens äkta partner automatiskt gillar att umgås med kompisens äkta partner. Men här har vi tur, för med den här familjen kan vi umgås i alla möjliga konstellationer både med barnen och utan barnen, utan make/maka med make/maka.

Resten av helgen var snudd på katastrof. Min förkylning gör sig fortfarande rejält påmind och jag har varit så trött. Efter ett Ikea besök sov jag 5 timmar (!!!) och ändå var jag aldrig i närheten av att vara pigg och då melodifestivalen började låg jag och sov igen. Storasyster fick i alla fall sin nya madrass då hon klagat på att hennes gamla är för hård. Nu ska ni inte tro att det gick smärtfritt på något som helst sätt då det var dags för henne att krypa ner i sin säng. Hur det slutade? Jo, det slutade med att hon nu sover på BÅDA sina madrasser (tydligen blev det inte tillräckligt mjuk med enbart den nya) och faktiskt, så påminner hon om Prinsessan på ärten där hon tronar i sin säng, nu betydligt högre upp :).

Inte var jag så mycket piggare då söndagen kom heller men nu hade i alla fall solen kommit på besök. Då maken var ut med prinsessorna i pulkabacken passade jag på att rulla lite köttbullar som resten av familjen slukade då dem kom hem med vinter röda kinder och snoriga näsor. Efter maten ville tjejerna åka skridskor och medans jag bakade tekakor och tvättade våra nyinköpta påslakan och örngott så begav sig maken återigen ut med tjejerna och med kanelbullar nerpackade i ryggsäcken. Då tjejerna kom hem ännu en gång med vinterröda kinder och skridskokalla vintertår doftade hela huset av rykande varma tekakaor. Men för att tina upp helt ville storasyster och lillasyster bada i den stora badbaljan i duschrummet.

Som sagt helgen började bra för att sedan sjunka till ett riktigt lågvattenmärke (i alla fall för mig) för att ta sig uppåt under söndagen, rejält hjälpt av att se sina döttrar med röda kinder,  hallen full av våta vantar, tekake-doftande kök och en middag bestående av mannagrynsgröt med den sista körsbärssylten från i sommras.

 

Första målet

Mitt första mål i att återvända till den jag är var att ta sig igenom min första arbetsvecka på över 7 veckor. Visserligen på deltid men det gick och det gick dessutom bra. En av studenterna jag handledde i en PVK-sättning berömde mig efteråt att jag var så pedagogisk och framförallt så lugn. Gissa om det var skönt att höra då man varit sjukskriven för en stressutlöst depression. Och det viktiga för mig var att jag faktisktt kände mig lugn också ( brukar annars kunna se lugn ut men vara tokstressad på insidan). Det var så roligt att träffa studenterna igen och lusten att handleda har kommit tillbaka. Så mitt första mål är genomfört dvs att vara på jobbet men ändå ha energi och ork kvar då jag kommer hem. En envis förkylning har visserligen satt stopp för min nyligen påbörjade träning men sånt är livet.

Mitt nästa mål då? Ja, nästa vecka ska jag öka upp tiden på jobbet och då öppnar även vår undervisningsavdelning upp där jag i vanliga fall är placerad. Där handleder jag studentteam och därav måste jag klara av att ha många fler bollar i luften och det kommer att bli min stora utmaning. Men jag fortsätter att ta en dag i taget.

Även lite längre bort i tiden kan jag börja sätta upp mål igen. Ett mål är att antingen den här sommaren eller nästa gå en skrivarkurs. Har redan varit in och tjuvkikat lite i katalogerna. Det lockar mig något oerhört att få åka iväg till en ny plats, kanske vid havet, inte känna någon men med lusten att utrycka sig genom skrivande och berättandet gemensamt.

Som sagt en dag i taget och ett mål i taget.

 

Att stanna upp och tänka om.

Så där ja, nu var allt igång igen. Jag har gjort två dagar på mitt jobb, visserligen bara 3 tilmmar per pass, men ändå, förutsättningarna har ju förändrats drastiskt under vintern så mer kan jag inte starta med. Så jag är faktiskt glad att jag kommit så här långt. Dock kom något av ett bakslag ikväll. Helt plötsligt, mitt i Bollibompa, känner jag den där icke önskvärda värken i magen, axlarna dras upp och hjärtat rusar. Ögonen ser fulla soptunnor, överfylld tvättkorg, icke ifyllda lappar och ett gapande kylskåp. Saker som tillhör vardagen egentligen men som med mina erfarenheter betyder stress med stora bokstäver. Med viljans kraft lyckas jag tillslut vända mitt tänkande och jag kan landa i att det kommer att bli bättre. Jag lyckades faktiskt stanna upp i stressen för att sedan tänka om och det är ett stort steg för mig just nu.

 

Tre försök att sova

Idag har jag varit till läkaren och äntligen så ska jag göra ett försök att börja jobba igen nästa vecka. 25% står det på mitt intyg att jag ska starta med och det känns som ett rimligt mål just nu. 25% är inte mycket men  just nu fullt tillräckligt för mig. Besöket tog över en timme och samtal var en stor del av det. Efteråt åkte jag och storhandlade och glömde faktiskt bara bort det som inte stod på lappen. Minnet är kasst då man har en depression kan jag lova och således så glömde jag både spån till marsvinen, köttfärs och tulpaner. Men jag tror vi överlever helgen utan dessa saker.

Då jag kom hem var jag så trött och slut att jag var tvungen att göra ett försök att sova för att orka med eftermiddagen och kvällen. Sagt och gjort, försök nr 1, ner med rullgardinen och i med öronpropparna. Precis då jag var på väg att somna ringer mobilen. Det är doktorn som kommit på att hon skrivit fel datum på sjukintyget. Och det påstår min man är ett sundhetstecken att jag Kontrollfreaket inte upptäckt det själv och jag måste faktiskt erkänna att jag inte läst vad hon skrivit på intyget och ni som känner mig vet hur extremt olikt det är mig att inte ha total koll. Vidare till försök nr 2. Mobilen ringer ännu en gång och nu är det en handläggare på försäkringskassan (tydligen har man en egen som nu är min kontaktperson och hon har hand om alla som jobbar på mitt jobb så hon är väl insatt hur arbetet fungerar på vår klinik). Hon kändes så proffessionell och mänsklig och jag fick genast ett förtroende för henne. Vidare till försök nr 3. Den här gången var det inte telefonen utan min yngsta dotter som iklädd finkläder och foppatofflar kom in till mig i sängen med halva sitt bohag nerpackat i en kasse. Hej mamma, jag ska leka lite med dig och så börjar hon packa upp borstar, läppsyl (som tydligen hade olika doft och alla skulle doftas på), Skrållan, böcker och diverse andra saker. Utan att vänta på svar tränger hon sig ner brevid mig med ett leende på läpparna. Jag kapitulerade fullständigt. Så var det med det försöket.

 

 

En doft av bacon och vardagen återvänder lite, lite i taget.

Marsvinens bur är nystädad, biblioteksböckerna är äntligen återlämnade och nya väntar på att läsas för tjejerna ikväll. Tjockpannkaka med bacon till middag, morötter i stavar, hela familjen är samlad vid kökssbordet och lillasyster gnäller lite om att hon inte älskar TJOCK pannkaka utan bara vill ha TUNN pannkaka, storasyster har sina vanliga myror i baken och far upp och ner som en jojo ständigt i berättartagen om sin dag på fritids. Efter middagen åker maken och tränar,  jag badar lillasyster och tvättar hennes hår med det välbekanta muminschampot medans storasyster gör födelsedagskort till sin kompis som har discokalas imorgon. Bolibompa börjar. Storasyster är rastlös och hoppar upp och ner i soffan, lillasyster vill ha lockigt hår i morgon så jag får börja att göra fyra inbakade flätor i hennes hår. Lugnet lägger sig och då barnens favorit progam (barndokumentären) börjar sitter dem som små ljus och jag kan ta itu med middagsdisken.

För många barnfamiljer inget annat än en helt vanlig vardagskväll men för oss är det tecken på att vi går mot något mer hanterbart och kanske till och med mot något nytt. Små försiktiga planer formas i mitt huvud för morgondagen. Inga storstilade planer (där är jag inte än) utan mer försiktigt trevande, sökande planer som trots sitt blygsamma innehåll faktiskt innebär att vägen mot en normal tillvaro anas igen. Att börja se att jag vågar ta lite mer än en dag i taget även om planen för imorgon bara var att jag efter läkarbesöket ska handla hem tulpaner är stort för mig just nu. Att tänka så innebär att jag faktiskt inser att det kommer en dag imorgon och att jag vill fylla den med något som jag blir glad av.

Tillvaron är fortfarande lika skör som nattgammal is, inte mycket behövs för att gå igenom den och jag felbedömmer fortfarande hållbarheten men tillslut kommer den att hålla för att gå på. Jag kan fortfarande inte svara på hur lång tid det kommer att ta, det kan ingen men det finns en doft av tjockpannkaka och en doft av bacon i radhuset brevid som skvallrar för mig att den dagen kommer att komma.

 

Att inte veta

Det tär på krafterna att vara sjukskriven och det som delvis tär mest är att inte veta hur lång tid det tar innan jag kan komma tillbaka till jobbet. Ena dagen känns det som att jobbet inte är alltför långt borta bara för att dagen efter få ett bakslag och jobbet känns längre bort än någonsin. Jag vet att detta inte är något jag kan skynda mig ur hur gärna jag än vill. Bra dagar kommer att blandas med dåliga dagar en längre tid men jag litar helt på det doktorn sa till mig den där dagen då det mesta var som en stor grå dimma: Det kommer att gå över. Det kan ta tid men det går över.

 

Frysta äpplen, träningsvärk och livskvalite.

Livskvalite pratas det mycket om, men vad menar man egentligen. Är det enbart en subjektiv upplevelse eller finns det vissa delar som måste vara med. Hör begreppen livskvalite och mening med livet ihop? Enligt WHO är det en subjektiv upplevelse sett ur ett holistiskt perspektiv. Inget konstigt med det utan det kan nog dem flesta skriva under på. Trots att det känns så självklart är det oerhört lätt att själv sluta tänka på vad som är kvalite för mig. Saker som jag säger av bara farten kanske stämmde för 15 år sedan men passar inte längre in i mitt liv och hör inte ihop med den jag är idag. Kanske är det sånt som gör att man tappar bort sig själv och vet varken in eller ut och till slut befinner man sig i en situation där det är de absolut enklaste sakerna som ger kvalite i livet. Som att orka åka till badhuset med sina barn och inte bara orka att packa väskan och ta sig dit utan dessutom orkar med att bada, busa lite, fika men framför allt njuta av tiden vi har tillsammans där i det varma vattnet i ett par timmar. Det kan vara nåt så enkelt som att ta sig i väg på en promenad, ensam med bara sina egna tankar och för första gången på väldigt länge inte tveka om att ta den längre svängen och tack vare det fick njuta av tystnaden i ett lite snöigt landskap och blicka ut över dammen med till slut fått is på sig. Att känna att man har lite träningsvärk av alla backarna som fanns. Eller att faktiskt orka ta fram dem där infrysta äpplen från sensommaren, lägga dem i grytan med lite råsocker och kanel, låta det koka ihop för att sen ha på sin gröt till frukost. Att orka svara i telefonen när en vän ringer för att prata lite.

För min makes bror och oss anhöriga så kommer också många tankar på hur nära det kan vara att dagen du vaknar till visar sig vara den sista. Vi är så otroligt tacksamma att det inte blev så för U, den där dagen innan nyårsafton då han ramlade ihop. Nu väntar en lång rehabtid för honom och givetvis blir man som anhörig ödmjuk inför livet. Livet ska inte slösas bort. Livet ska levas på ett medvetet sätt. Att vara medveten om vad man vill göra, vad man tycker om att göra och vad man behöver för att uppfylla detta. Känns som en skyldighet faktiskt, att göra det bästa som går av sitt liv.

Mitt eget liv går på sparlåga just nu men oftare nu än förut så blir lågan lite stabilare och tar sig lite högre och högre upp och det är en så skön och obeskrivlig känsla. Men förutom att klura på vad jag behöver för att lågan ska vara stabil och brinnna högt behöver jag bli medveten om vad det är som får lågan att brinna så svagt ibland. Och det är nog en svårare och jobbigare resa.

 

Ett steg i taget och en liten bit på väg

Utbränd, utmattad, deppad, slut eller sönderstressad. Många namn finns det på det som jag nu försöker komma till rätta med. Idag var det en klok kvinna som sa till mig: ”Se det som att du jobbat för mycket och att du nu behöver ta igen dig en stund. Njut av det och gör det till din tid.” Lättare sagt än gjort, på alla sätt och vis men ändå det ligger nåt i det. Min enda ambition för dagen just nu, är att ta mig till punkt B från punkt A utan en massa krångliga omvägar. Att vara nöjd med dagen, vare sig jag orkat göra något eller om jag haft en ”ligga på soffan dag”. Att vara nöjd i vetskapen att jag gjort så gott jag kan och att det är det enda någon någonsin kan begära av mig, varken mer eller mindre. Men att njuta av det, nej det gör jag inte.

 

Broder Jacob piggar alltid upp.

Otroligt frustrerande att vara patient ibland. Jag vet att dem som jobbar gör sitt bästa med de resurser som finns. Jag vet att dem har rätt att få ta sina raster, ha en rilmlig arbetsbelastning och få sluta då arbetstiden är slut. Jag vet det och jag vill att det ska vara så. Jag gjorde det inte och se vad det ledde till. Men det är så otroligt frustrerande att se någon som behöver hjälp men får inte ens en läkare att ringa tillbaka. Och jag vet att denna läkare är duktig och ansvarsfull men förmodligen överbelastad.

Varför ska vi i vården inte ges möjligheten att göra ett bra jobb som vi kan känna oss nöjda med då vi går hem, hem efter en arbetsdag där vi även fått våra raster. Vården är sjuk på många sätt, både för oss som jobbar och för oss som patienter och anhöriga. För att vara sjuk måste man vara frisk eller ha friska anhöriga så att man orkar att ta sig genom all administration och byråkrati.

Missförstå mig inte, vården i Sverige är fantastisk på många sätt och vis. Speciellt då det händer något riktigt urakut. Då får vi snabbt hjälp och så ska det vara. Det största resurserna ska ges där det behövs som bäst. Men ibland behöver man vården för mindre men otroligt viktiga saker för att kunna bli frisk. Och då är det i många fall otroligt frustrerande att vara patient.

Det roligaste som hände i min nu mycket färglösa vardag var då lillasyster stolt deklarerade att idag skulle vi minsann äta Broder Jacob då hon fick syn på Flygande Jacoben i ugnen. Jacob som Jacob 🙂