Att leva där man är född.

Ingen bra dag. Orkar inte, vill ingenting samtidigt som jag känner mig så extremt rastlös. Det är jobbigt att inte få vara där min man är just nu och jag saknar honom något oerhört men jag vet att han behövs bättre hemmavid. Ibland känns Sverige så onödigt långt och jag börjar verkligen förstå vitsen med att bo där man är född. Det måste vara oerhört praktisk att ha sin familj och släkt där man bor. Då sådana här saker händer så tycker jag att vi gjort ett dumt val att flytta till ett ställe som ingen av oss kommer ifrån. Det blir onödigt krångligt för alla inblandade. Visst det är ju bara 65 mil som skiljer men det växer ju inte lediga flyg och tågbiljetter norrut  på träden över jul och nyårshelgen. Men maken fick i alla fall tag i en flygbiljett igår och är nu på plats där han ska vara just nu, hos sin mamma och sin bror. Med sig i bagaget hade han de fina teckningarna som storasyster ritat till sin farbror. Läget är oförändrat och han hålls fortfarande nedsövd men så länge det är stabilt så antar jag det är ett gott tecken.

 

Tänk om glada tankar kan fixa allt….

Dagen före nyårsafton. Dagen då jag brukar göra nån form av bokslut, bara för mig själv, ett bra sätt att starta ett nytt år på. Dagen före en av mina favoritdagar, i vanliga fall. Men nu är inget som vanligt, ej heller denna dag. Jag vet att många jag känner läser denna blogg och jag vet att jag har varit rätt så kryptisk med mina inlägg och jag har inte orkat att prata med folk om vad som händer. Våra närmaste vet såklart och jag är otroligt tacksam för det stöd vi fått. Drygt en månad innan jul fick jag och min make erfara hur det kan gå då man inte lyssnar på sina stresssignaler i tid men tyvär också bittert veta att alla företag inte är inriktade på att hjälpa dem stressen och ohälsan drabbar. Maken är nu sjukskriven och får just nu den hjälp han behöver, av proffs, som vet vad han går igenom. Mer vill jag inte säga i en blogg som denna.

Tyvär har även jag en längre tid varit nära gränsen för vad jag orkar, att detta med maken min fick mig att passera  den gränsen med en jättes kliv. Jag orkade med att vara på jobbet (jag var i alla fall där) och jag trodde hela tiden att min efterlängade julledighet skulle ge mig den vila jag så väl behövde. Det blev precis tvärtom. Kraschen kom även för mig och nu är jag sjukskriven. Även om jag fortfarande hoppas att jag snart vara på g igen.

Men så kom telefonsamtalet i förmiddags. Ett samtal som fick världen att gunga. Makens bror ligger på intensiven efter en stor hjärnblödning. Och vi bor 70 mil bort.  Nu säger läkarna att vi kan bara ta timme för timme och inga garantier går att få. Fy fan!! Så orättvist, han är bara 36 år!

Här hemma har vi bestämt oss för att bara tänka posstiva och glada tankar om hans bror. Inget annat är möjligt just nu. Nu tänker vi på hur han fick barnen att tro att han kan trolla och det med ett, ärligt talat rätt så dåligt trick. Vi tänker på fisketuren vi gjorde förra sommaren då vi drog upp en massa abborrar. Storasyster tänker på hur roligt det var då han efter fisketuren tog årorna på axeln och cyklade iväg. Jag tänker på hur otroligt det kändes att lillasyster bara timmen innan vi fick veta vad som hänt kom till mig med en teckning och sa: ”Mamma, titta jag har ritat U. Ser du inte, hans långa hår?” Den teckningen har jag nu tagit hand om och satt på kylskåpet.

Ja, nåt fint och högtravande bokslut blir det inte i år. Och inte vet jag hur det nya året börjar heller. 2011 har på många sätt varit ett pissigt år rent ut sagt, ett av de värsta faktiskt. Men jag vet också att jag har fått veta att vi har några riktigt fina vänner. Vänner som jag vet jag kan ringa till när som helst. Vänner som bryr sig om oss och som vi inte måste göra oss till för. Imorgon är det nyårsafton och den kommer vi att fira med några av dessa vänner. Helt fantastiska vänner som fixar allt imorgon år oss. Vänner som kan ta i fall vi gråter istället för skrattar men som vi också kan skratta med trots att allt är skit just nu. Vänner som inte ställer några som helst krav. Vänner som säger att se till att ni har en matplats, grill och lite grillkol så fixar vi resten. Vänner för livet.

Ikväll går alla tankarna till dig U. Kämpa på så ska vi fiska abborrar till sommaren igen.

 

Min alldeles egna jultradition

Tim Burton är som sagt en av mina favoritregissörer och Nightmare before Christmas är en av hans bästa filmer. Nån av kvällarna innan jul vill jag alltid se denna klassiker men i år gick det inte. Jag har endast denna film på ”tjockband” dvs vhs och vår vhs spelare gick sönder i sommras. Så nu sitter jag har på undervåningen med min dvd och är Tim Burton abstinent. Men så hittade jag detta klipp och det hela känns lite bättre. Håll till godo: http://youtu.be/ZuWD-mSUtrU

 

Dan före doppare-dagen

Vet ni, om man vill kan man faktiskt ignorera att det är jul. Ikväll valde vi att följa våra vanliga fredags-vanor och äta tacos istället  för att griljera skinkan så som vi brukar göra dan före doppare- dan. Vi valde att ha en vanlig ledig dag utan stress och jäkt. Tjejerna var rätt så trötta idag och storasyster hade tom med lite feber så det fick bli lite film, sällskapsspel och lite badmys och dagen blev faktiskt en av det bättre dagarna på länge.

Efter middagen gick det dock inte att ignorera längre vilken dag det är imorgon. Julstrumporna skulle hängas upp och tjejerna ville ut och ställa fram pepparkakor och mjölk till tomten. Så sagt och gjort, nu står det en skål med pepparkakor och ett glas med mjölk till den mycket efterlängtade nattgästen. Hemma hos oss brukar tomten komma under natten och lägga paketen under julgranen och nån godsak i julstrumporna. Det har varit en praktisk lösning då en av oss ibland jobbar på julafton och vi vill ju båda få vara med och se barnen slita upp sina paket. I år jobbar ingen av oss men enligt storasyster var den nattgästande tomten en tradition som inte kunde brytas. Så i år kommer tomten två gånger, en gång nu inatt och en gång imorgon eftermiddag hos mormor och morfar.

Kvällen avslutades med att vi alla fyra låg och mös i vår dubbelsäng och jag läste ”En gammaldags julsaga” tills både maken och lillasyster somnade. Svårare var det för storasyster att slappna av ikväll och undra på det…Väntan på tomten bli ju alltid för lång på nåt vis då man var liten. Denna tomte som man som sexåring egentligen inte tror på men då det närmar sig julnatten börjar tvekan att komma. Tänk om han faktiskt finns, och har han verkligen fått min önskelista (storasyster kom på idag att hon glömt att posta sin och pappa B fick åka till postlådan med listan i ett kuvert märkt med Till Tomten). Och denna tomte som man som fyråring är lite rädd för att möta, för visst ser han lite läskig ut och än läskigare då han kommer i mörkret med bullrande röst och knackar på dörren.

Imorgon är det julafton och jag hoppas att alla får en sådan jul som dem vill ha, hur än ni vill ha den. En finstämd jul i lugn och ro och med Karl Bertil Johnsons julafton som huvudnummer, en bullrig jul med tjocka släkten och långdans runt granen eller en riktigt disney-jul med kulörta kulor i granen som blinkar och Ett päron till farsan firar jul på TV3.

För oss blir det en jul med väldigt lite förberedelser. Knappt några julkort är ivägskickade, inga lussebullar finns i frysen, någon knäck är inte kokad, inställd glöggfest med släkten då vi inte orkade med det i år, inga nejlikadoftande apelsiner i röda band (undantaget den som lillasyster gjort på dagis). Men det som finns det finns och det får räcka och det vet jag att det gör.

Så god jul allesammans och var rädda om varandra.

 

Klara besked.

Nu har vi fått alla besked som vi väntat på och nu vet vi vad vi har att förhålla oss till. Skönt att veta men tufft att påbörja en på många sätt lång resa. Många har ställt upp för oss och det är så skönt att veta att ni finns (ni vet själva vilka ni är). Jag känner mig ärligt talat rätt så slutkörd nu och julen känns rätt avlägsen, liksom nyår och allt som hör till det. Det får bli som det blir helt enkelt då möjligheten att helt skippa jul och nyår är svårt då vi har våra två underbara töser som ser fram emot allt som ska hända.

Det vi ska göra nu är att lära oss att prioritera annorlunda. Ta reda på vad vi vill ha ut av livet. Livet kan inte bestå av skiftarbete i ett ekorrhjul som snurrar så vansinnigt att man tillslut blir sjuk. Idag har vi inga svar på alla våra nya frågor men jag vet att jag ALDRIG vill tillbaka till de 3 senaste veckorna och ALDRIG, ALDRIG kommer vårt ekorrhjul att snurra som det gjort det senaste åren. Den vägen är stängd nu och det känns så otroligt skönt. Och så småningom då vi hunnit smälta allt som hänt så kommer förhoppningsvis en nyfikenhet på vilka nya vägar som finns. Vägar som vi ännu inte ser men som jag vet finns där den dag då vi orkar titta efter dem.

 

Trasiga tomtar och julkänsla.

Läckande julgransfot, polkabräck som smälter på tallriken och får dras upp med sked eller fingret, läskig blötsnö som inte stannar kvar på backen, dåliga besked som får framtiden att te sig något oviss (ingen som är fysiskt sjuk vill jag bara förtydliga), flertalet trasiga tomtar, hyacinter som inte luktar, fetvadd runt pepparkakshuset istället för bomull och en julskinka som gjort mig lätt illamående ikväll.

Upplägget kan inte rekomenderas om det är julstämningen man vill åt. Men vad gör man? Jo, man åker och köper en ny julgransfot som inte läcker för vissa saker måste man byta ut mot nåt nytt, man bjuder på polkabräcket i alla fall för goda vänner bryr sig mer om dig än om chokladen smälter, man trycker in näsan i hyacinten för att dra in den lilla jullukt som finns kvar för om man bara letar ordentligt så finner man det som man vill. Om man inte gillar fetvaddet runt pepparkakshuset går det bara att ta bort och det är ok, allt behöver inte vara som det alltid har varit och antingen så struntar man i de trasiga tomtarna eller så låter man en och annan trasig gammal vän få stå kvar som en liten påminnelse att ibland skiter det sig men man kan få vara med ändå. 

Och faktiskt, ikväll då jag nattade storsyster, berättade jag om Bruno (vår påhittade lilla mus som bor i skogen) och snögloben. Och då och där, då jag berättade om hur den lilla flickan skakade sin snöglob och den glittrande snön som föll över gammaldaxa karusellen som snurrade runt runt inne i snögloben så infann sig någon form av julstämning trots allt. Så där någonstans mellan den nyfikna hasselmusen Bruno, den kloka ugglan i det största trädet, snögloben med glittrande snöflingor och sagan om julens mirakel då saker händer som bara kan hända under julen så kom julkänslan till vårt hus. Hur länge den stannar det vet jag inte men då den finns så passar jag på att njuta av den och imorgon är det jag som köper en hyacint som doftar som den ska. Med en hyacint i huset kan det inte gå fel.

 

 

Ingen dans på rosor.

Att ställas inför en situation som du inte kan påverka är tufft. Mycket tuffare än jag kunde ana. Att veta att du inte på något sätt kan påverka utgången. Att beslut som skall tas ligger helt utanför dig. Beslut som inte ens gäller dig själv men som på nåt sätt har allt med dig att göra.

Kryptisk? Ja, visst. Men det får bli så för jag vill inte berätta vad saker och ting handlar om då några som läser bloggen vet vem jag är och jag vill inte lämna ut nån. Vill egentligen bara skriva om det är med ovisshet. Att inte veta betyder också att man inte vet på vilket sätt man skall använda sin energi. Att bara grubbla och anta saker ger ingen kämparanda, energin hamnar fel och dör ut, Dränerad är det ord som kommer i mitt huvud då jag känner efter. Att slås mot spöken som man inte ens vet om dem finns men som mycket väl kan bli verkliga och man vet att man borde förbereda sig, på nåt sätt.

Jag som är en kontroll människa ut i fingerspetsarna har stora problem med att inte veta vad som ska hända. Universum försöker kanske lära mig nåt. Kanske är det så att vi alltid har något att lära oss och att det är det som är livet. Att hela tiden lära om, lära nytt och anpassa oss till det som händer, på bästa sätt men ibland bara så gott vi kan. Ibland på det enda sättet vi kan.

Livet är ingen dans på rosor är ett slitet uttryck men är nog det av en anledning. För livet är ingen dans i medvind med rosenbladen fint virrvlande runt fötterna hela tiden. Ibland är det det och då är väl livet ingen konst. Det är när dansen börjar gå i motvind och snålblåsten viner runt öronen som det börjar bli svårt. Det är då livet vill säga dig någonting fast ibland är du inte beredd att lyssna, kanske för att du inte förstår vad det vill säga eller hur 17 du ska få dansen att gå i medvind igen.

Allt jag hittills lärt mig av allt detta är att vara lite snällare mot mig själv. Ibland orkar jag bara inte och det måste få vara ok. Och faktiskt, det har visat sig att jag inte alltid behöver vara den som orkar. Det finns människor runt om som också är beredda att orka. Som finns då jag och min familj behöver det.

 

 

Vinteräpplena.

Till varje jul brukar jag och storasyster hänga upp äppelskivor på bambustavar i köket. Dessa brukar sedan vara en del av vårt decembergodis, torkade äppelbitar i filen eller i den egenrostade kanel och honungsmuslin. I år hade jag helt glömt bort det men som tur är påminde storasyster mig och nu hänger äpplena där i vårt köksfönster. Den här gången var det extra roligt att hänga upp äpplena då dem kommer från äppelträden som står i trädgården hos våra goda vänner, så det är verkligen inte vilka vinteräpplen som helst som hänger där.

 

Den första snön

Så kom då äntligen första snön. Det är något visst med den och då inte enbart för att jag jobbar på en ortopedisk vårdavdelning (jourfallen kan bli rätt många innan folk kommer ihåg att det faktiskt brukar bli halt också). Utan den har nåt i sig som bara den första snön kan ha. Den är full-laddad med minnen av ens egna barndom och med den glädje man kände då de första flingorna kom. Snöflingorna är fulla av förväntingar på pulkabacksåkningar och skidutflykter i vackra vinteskogar. Med snön kommer även tystnaden och eftertanken. Ingen tystnad är så behaglig som den tystnad som uppstår i ett stilla snöande med snöflingor stora som vantar.

Och just ikväll, då jag känner mig som ett sådant där omtåligt paket som man måste akta så att det inte krossas i betongolvet vid pakethanteringen på posten, var det en så härlig känsla att kliva ut från jobbet och se snöflingorna komma från natthimmlen. Det fick mig att känna mig trygg på nåt sätt. För den första snön får mig alltid att känna mig lycklig.

 

Pepparkakshuset ala Hans och Greta

Idag har jag och tjejerna bakat pepparkakshus. Något vi alltid gör och nåt som de ser fram emot varje år.Förra året så var hela barnens tågbana runt huset och hästar, rävar, sockerbitslyktor fick en framträdande roll. I år ville tjejerna ha temat tomtar och troll.  Så det var bara att leta upp huset enda troll ”Trölle Bölle” och placera ut honom i granskogen. Själva huset får mig att tänka på häxhuset i Hans och Greta. Men som sagt detta är ungarnas hus och dem har dekorerat hela huset själva. I år var även mormor med och så här blev det.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Resten av helgen går åt till att ladda energi för att åter gå till jobbet på måndag. Är tacksam för ett telefonsamtal jag fick tidigare i veckan och som jag funderar mycket över. Stöd får man ibland där man minst anar.