Plötsligt händer det.

Ibland har man nått som man bara inte kan släppa. I mitt fall eller rättare sagt i mitt och några andra tjejers fall så har vi stött på nått som vi anser är en jättechans. Kan inte skriva här vad det är men vi är taggade till tusen och om det funkar hela vägen ut så är det helt fantastiskt tror jag. Detta är något vi diskuterat mest på skämt men med lite allvar i och helt plötsligt så dyker just den möjligheten upp, mitt framför våra ögon. Fantastiskt!! 

Vågar inte skriva mer om detta tror jag. Jag är en sådan som känner att så fort jag uttalat mina mål eller drömmar högt så är det ett faktum att det aldrig kommer att slå in. Men så mycket kan jag säga att vi tror alla stenhårt på detta!

 

Att fånga månen.

I lördags var jag på väg till en kompis. Radion var på som vanligt. Helt plötsligt känner jag tårarna i ögonen och ledsamheten griper tag i hjärtat. Låten som spelas är en låt som spelades på den värsta begravningen jag varit på. Kommer inte ihåg artistens namn längre men låten tror jag heter Catch the moon.  Begravningen var av en av mina bästa och äldsta vänner. Vi hade varit kompisar från det att vi var sex år. Vi bodde nära varandra, sällskapade till och från skolan, lekte, tältade, badade, sprang, gick på disco, gick ut med hundar, pratade killar, fnissade och drömde om framtiden, vad vi skulle bli, var vi skulle bo, allt det där som barndomsvänner gör. En dag var allt det borta. Hon var 18, jag var 17,5. Hon dog och jag fick leva.  Att en ung tjej på 18 år som precis tagit körkort, som skulle ha sitt sista år på gymnasiet framför sig med studenten och den ljusa framtiden bara dog är fortfarande ofattbart då jag tänker på det. Från en dag till en annan fanns hon inte.

En akut sepsis tog hennes liv och samtalet som kom till oss glömmer jag aldrig. Inte heller hur hennes mamma kom hem till oss på kvällen, chockad och förvirrad. Låten tog mig tillbaka till den här tiden och idag med sorgen på avstånd ser jag hur mycket jag förlorade av min barndom också. Alla minnen som numera bara delas av mig, jag kommer inte ihåg allt och jag har ingen att fråga hur det egentligen var. Enkla saker så som vad hette den personen eller vad det på det discot som det där hände. Vi var några tjejer som umgicks alla tillsammans under den här tiden men idag har vi ingen kontakt. I:s död tror jag är en stor anledning, det blev för jobbigt att se varandra helt enkelt. Så jag antar att vi har våra egna minnen av henne, vår barndom och uppväxt men ingen av oss delar den längre.

Idag då jag har egna barn kan jag bara ana den avgrundsdjupa sorg som måste komma av att förlora ett barn vid 18 års ålder. Ingen ska behöva gå bort så tidigt. Låten spelades på hennes begravning för att det var hennes favoritlåt. Jag minns att prästen sa att ingen kan förstå varför något sådant sker och att det är då man önskar att man kunde fånga månen, att kunna göra det omöjliga möjligt, att ändra på saker så att det aldrig kan hända, det hemska som trots allt hände.

Sett med detta i backspegel så ändrade det mig. På många sätt i grunden. Jag blev medveten om att allt kan ta slut när som helst. Att vara ung var ingen garanti. På mindre än ett år så hade jag bytt ut i princip hela mitt umgänge, jag började fäktas, började med levande rollspel, jag åkte till polen som utbytesstudent i ett par veckor, alltför för att göra det jag ville men fram till dess inte vågat. Jag ville inte vänta , ville inte vara beroende av att ha någon kompis med mig. Direkt efter gymnasiet drog jag till England i en termin och efter det radade flyttarna upp sig en efter en. Jag har bott från norr till söder, läst på folkhögskola, universitet och högskola. Ville inte missa nåt, ville röra på mig för man måste ju passa på att göra det man vill, man vet ju aldrig. Om det inte känns bra kan man ju bara flytta…Så är det inte längre, men jag kämpar fortfarande för att vara nöjd där jag är. Då barnen kom in i mitt liv så fungerar det inte att börja om hela tiden. Jag är helt övertygade om att denna rastlöshet kom till den där kvällen i september för 22 år sedan. En kväll där det som inte ska kunna hända hände. 18 år…herregud livet hennes hade knappt börjat.

 

Kärlek

Livet känns helt ok nu.

 

Tacos, som alla andra i fredagsmysets land

Tänk, vissa dagar känner man sig som ett ufo från en annan del av universum, andra dagar känner man i alla fall igen sig och vissa dagar känner man sig precis som alla andra. Vi åt tacos ikväll och jag undrar hur många fler familjer det var som gjorde det. Tacos, tända ljus och samtal vid matbordet. Samtal om då barnen var små, vem av dem hoppade mest på urinblåsan i magen och störde mammas nattsömn, vem som sov minst som bebis, sagorna vi berättade om och om igen för att få dem att sova då dem var små, uträkningar hur många år det är kvar tills dem blir vuxna och vad innebär det att bli vuxen, den oväntade frågan vår lillasyster hur vi var som tonåringar (hmmm hm) och så det vanliga, sitt still då vi äter, men det där är väl inget att tjafsa om. Fredagkvällen fortsätter med finalen av Wild kids, det ska bestämmas om det ska poppas popcorn, ytterligare ljus tänds i vardagsrummet och film ska väljas av två systrar med olika smak. Allt detta sker i ett radhus som luktar målarfärg från veckan målning i badrum och tvättstuga och om man skulle släcka värmeljusen och tända den stora lampan ikväll skulle dammet och katthåren avslöja en dålig städvecka.

En vanlig fredagsmyskväll helt enkelt, en som antar jag ser likadan ut i många hem i detta fredagsmysets land. Känns gott i hjärtat!

 

Inte alltid så lätt

Att känna sig excluderad i ett sammanhang är ingen rolig känsla vare sig man är barn eller vuxen. Att hantera det, är något man lär sig genom livet. Fast inte alltid, trots att man är vuxen. Vad gör man? Ge upp eller ge mer, avvakta, invänta eller låta det vara som det är och ta det så som det blev eller kommer att bli. Inte lätt, vare sig som vuxen eller barn. Jag tränar, mina barn tränar och min man tränar. Man lär sig, blir besviken och lär sig igen. Ibland ändrar saker sig fast man inte trodde det och det kan vara sorgligt fast man är vuxen.

 

 

Yeah, nu joggar jag!

Igår fick jag sällskap av en av tjejerna på gatan på promenaden och vi tog en 7km runda. Idag gav jag mig ut på gen hand med Richard Wolfs fantastiska röst i öronen. Ett bra sommarprat, inte så mycket nytt kanske men med den dramatiska rösten så gör det inget. Efter att jag gått halvvägs så bestämde jag mig för att så fort det gick lite uppåt skulle jag jogga. Då jag tog min promenad i den lantliga delen där jag bor så blev det några backar i alla fall. Så skönt att ta i och känna att benen jobbar. Nu är jag igång i alla fall mot ett av mina mål, att ta upp löpningen igen. Så skönt och dessutom lite stolt att jag ännu en gång lyckas att ta mig dit.

Annars tränar jag på med yoga och lite hemträningsprogram. Försöker verkligen träna för att må bra, inte för att gå ner i vikt. Att röra på sig är viktigare för hälsan än att se att kilona på vågen går ner. Min mage mår så mycket bättre då jag rör på mig. Är så glad och tacksam för att jag har energi nog till detta nu. Tycker att jag hittat en bra blandning med yogan, meditationen och promenader och numera små joggingstunder. Tjejen jag hade sällskap av igår har också köpt träningskort på samma ställe som jag så vi får se om vi får ihop nån tid där tillsammans.

Tjejerna har sportlov nu och särskilt lillasyster är så glad över att ha sitt första riktiga sportlov. För mig är det lite trögt att ta mig till jobbet .Jag vill så mycket hellre få vara ledig med dem men då jag har mina studenter på jobbet just nu får jag inte ledigt:( Men maken och tjejerna fördriver tiden med kompislek, kompisövernattning och ommålning av toalett och tvättstuga.

Annars väntar vi mest på besked från en anställningsintervju. Spännande att se hur det går och vad det blir. Om, jag säger om maken får detta jobb så tar vårt liv en lite närmare vändning mot det liv vi vill ha. Men är det nåt vi lärt oss är att inget är klart förrän man skrivit på papper. Och blir det inget så startar han sitt säsongsjobb i maj som också blir bra. 

 

 

 

 

 

OS-final, yoga och presidentambitioner

Sitter och lyssnar på OS-finalen i hockey. Ni som känner mig vet precis hur ovanligt det är! Gillar inte hockey alls, egentligen inte nån vintersport överhuvudtaget. Men sommar OS gillar jag, även fotboll går an men hockey, nä. Trots detta sitter jag alltså nu och lyssnar på finalen. Insåg att det är ganska så mysigt att lyssna på sporten på radio. Sitter med dottern och pysslar på vårt gemensamma pysselprojekt. Får bilder i huvudet att så måste man ha gjort förr. Samlats vid radion, pysslat med sitt och lyssnat. Pickersamt, eller trevligt som man säger på rikssvenska.

Annars har jag varit ute på en entimmes powerwalk idag, delvis på skogsvägar. Skönt men lerigt. Längtar tills jag kan börja springa lite mera. Lördagsmorgonen började jag med 90 minuters yoga och det var riktigt skönt och definitivt nått som ska bli en vana. Axeln bråkar lite, just nu lite mer än vanligt. Därav är det svårt att ta upp löpningen just nu då varje hård stöt i marken känns i hela axeln och skuldran. Men jag hoppas fortfarande på att det ska bli bättre.

Dagens bästa fråga kom från min yngsta dotter: Mamma, anmäler man sig till att få bli president?

Känns som att jag inte kommer att behöva oroa mig för hennes självförtoende i framtiden 🙂

 

Bland fiskbiffar och huvudvärk.

Idag gick jag och la mig nästan så fort jag kom hem.  Huvudvärken gav inte med sig under dagen så det fick bli värktabletter till sist och så lite sömn på det. Framåt 20-tiden hade det släppt tack och lov. Så idag fick det bli en träningsfri men imorgon är jag inställd på lite löpträningen. Om jag nu vågar i dagsljuset 🙂

En snabb ”gå ner i varv-övning” har jag testat nu en tid och jag tycker att det funkar riktigt bra. Lägg handen på magen, andas in genom näsan och känn att magen åker ut först och sedan bröstkorgen, andas in under 3 sek och därefter ut genom näsan i 4 sekunder, upprepa cirka 10 gånger (jag gör nog bara fem i ärlighetens namn), sedan andas du in i  4 sekunder och ut i 5 sekunder, upprepa cirka 10 gånger, sedan andas du in 5 sekunder och ut i 6 sekunder. Även det upprepar du. Nu bör du ha en lugn och djup andning igen. Testa vetja, det hjälper både för att varva ner men även för att fokusera på nya uppgifter och rensa hjärnan lite.

Ett annat tips får bli ett middagstips. Idag gjorde jag fiskbiffar som faktiskt alla åt, både stora och små.

1 fiskblock (jag tog torsk) som tinas och skärs i bitar, blanda med 0,75 dl kaviar samt två msk potatismjöl, mixa till en färs, forma biffar, vänd i ströbröd och stek.  Jag var väldigt skeptisk innan jag provat då jag inte är en fan av kaviar men jag blev överaskad och hela familjen gav dem godkänt.

 

Högläge, trötthet och förberedelser

Idag var det en riktigt trött mamma, fru, sjuksköterska som kom hem från jobbet. Ibland känns det helt omöjlighet att förena dessa roller. Hur ska man orka med att förena ett ibland hektisk och krävande jobb med sin mammaroll då man ibland är så trött att det nästan svartnar för ögonen. Idag trodde jag nästan att jag skulle somna i bilen på vägen hem. Väl hemma så möttes jag av en ledsen storasyster som gjort sig illa i skolan men jag tror att lite vila, högläge, alvedon och en linda ska hjälpa fingret att svullna av. Förhoppningsvis är det bara en stukning och då borde det se bättre ut imorgon annars får det bli en tur till akuten med röntgen. Lite irriterad är jag dock att ingen från skolan ringde så att vi kunde hämta hem henne tidigare.

Efter middagen så gav jag mig ut i mörkret, med Mia Skäringers vinterprat i lurarna, och gick min runda. Skönt att rensa huvudet från alla ljud som jag får med mig från jobbet. Så mina promenader är lika mycket för mitt huvud som för min kropp. Imorgon blir det ett gympapass innan jobbet då jag jobbar kväll.

Annars fortsätter vi med lite förberdelser inför min pappas 70-årsdag nu på fredag. Den kommer att firas hemma hos oss då pappa inte vill vara hemma. Visst är en 70-års dag väl värd att fira.  Med det jobbet jag har så vet jag att det inte är en självklarhet man kan räkna med. Och om ett par veckor har vi en 40årsdag att fira här hemma. Även om 40-åringen helst inte veta av den:)

 

Hästar och körsång.

I helgen var det körläger för storasyster och det var mycket uppskattat kan jag lova. Känns så skönt att hon inte tvekar att åka på nåt hon vill. Hon gillar körsång och då åker hon, även om inte alla följer med. Hon och fyra tjejer valde att stanna kvar över natten. Lite sömn hade det blivit, mycket fnitter och en del hemligheter antar jag. Precis som det ska vara och vilka minnen dem skapar sig.

Lillasyster fortsätter med sina hästar och även jag och min man funderar lite lätt på nån nybörjarkurs. Att göra saker på egen hand är ju så mycket lättare nu då barnen är större. Vi har tidigare sagt, att då barnen skulle kunna vara hemma nån timme själva, så skulle vi börja dansa. Men vem vet, det kanske blir en ridkurs istället. Om lillasysters ridintresse håller i sig då gäller det att vi vuxna begriper lite om hästar och ridning vi också. 

Igår hade vi vänner över på middag och till efterätt hade jag prövat att baka en glutenfri kladdkaka. Den var gjord på mandelmjöl istället för vetemjöl och istället för ströbröd var det kokos. Jag tyckte den var riktigt god och magont slapp jag också. Helt otroligt vilken skillnad det är. Kanske jag skulle ta ett allergitest i alla fall. Men då lär jag ju göra det snart innan jag har haft ett för långt uppehåll med gluten.

Nu är storasyster och hennes kompis på discodans, lillasyster lyssnar på hästsagor på sitt rum medans hon målar och jag ska läsa lite i min bok tror jag. Promenad har jag varit ute på redan. Den här gången med levande sällskap och inte en Sommarpratare. Imorgon kommer 8 studenter som skall handledas i två veckor så ikväll laddar jag med meditation för att hitta energi. En typisk söndag med andra ord.