Utmaningar

Utmaningar, utmaningar, utmaningar överallt. Att ha en löpande katt hemma med stark löpdrift är en utmaning i tålamod vill jag lova. Selma jamar och råmar nätterna igenom, kommer knappt till ro mer än för nån timme, hon kissar lite överallt, vill inte leka som hon gjort tidigare. Det är andra gången på 5 veckor nu som hon löper så det verkar som Selma är en katt som löper nån vecka i taget med tre veckor emellan. Olidligt för både henne och oss, så på måndag blir det veteriären och kastrering. Något vi naturligtvis ändå skulle ha gjort.

Att säga vad man tycker och tänker är också en utmaning, särskilt som man vet att det man säger innebär merjobb för någon eller några. Men det är viktigt att få göra sin röst hörd och jag behöver utmana mig i det ibland. Jag sitter inte fast någonstans utan jag måste också ha rätt att ändra riktning. Idag antog jag en sådan utmaning och det var tufft att våga men jag tror att det kom nåt bra ut ur det, något som jag kan vara nöjd och gå vidare med.

En annan utmaning jag kämpar med är att hitta tillbaka till en fungerande kropp. En kropp som orkar, som inte har huvudvärk flera gånger i veckan, med en ickevärkande axel och en hand som inte domnar bort lite då och då. Här gäller ett steg i taget, vad gör ont, vad funkar, hur länge kan jag sitta vid datorn, pysslet osv.När kommer mjölksyran i överarmen och den efterföljande värken.

Att sluta jämföra sig med vad andra gör/har det är svårt ibland. För visst är det väl så att man fortfarande tycker att gräset är grönare på grannens gräsmatta. Ibland tänker jag att jag aldrig mer ska läsa en blogg, jag skiter i facebook. Det gör mig bara ledsen ibland samtidigt som det är där man får inspiration och ideer. Jag måste hitta ett sätt att förhålla mig till saker och ting och vara extremt ärlig mot mig själv. En utmanning av stora mått.

Övriga i familjen har sina utmaningar. Maken har startat ett nytt jobb, storasyster börjar bli riktigt stor och det händer dagligen saker där hon måste utmana sig själv. Lillasyster slutar på dagis och står nu inför utmaningen att lämna förskolan och ta sig in i skolans värld.

Såja, utmaningar är en stor del av livet. Och jag känner att jag orkar ta mig an dem nu.

 

Det vänder, på riktigt.

Oj, det var ett tag sedan jag var in och skrev. Jag har helt enkelt haft  fullt upp med livet. Det har varit några jobbiga turer fram och tillbaka med jobb för min man. Men nu har det löst sig med ett heltidsjobb på 6 mån, enbart DAGTID, inga helger och inget pendlande. Så glad över detta!! Detta har gjort att vi långsamt börjar hoppas på nya saker och händelser i livet. Jag är på väg att i sommar avsluta min deltidssjukskrivning efter utmattningssyndromet. Istället kommer jag att gå ner i arbetstid då jag har så många föräldrardagar kvar på min yngsta dotter. Känns riktigt bra och jag tror det är en plan som kommer att hålla.

Kalas har vi haft för både vår lillasyster (6 år) och vår storasyster (8 år). Om någon sagt till mig för ett par månader sedan att ni kommer att ha ett övernattningskalas med sex 8-åringar så skulle jag sprungit iväg i ren panik. Men vet ni, vi hade ett sådant i början av maj och det gick riktigt bra. Jag KLARADE det och dessutom var det riktigt skoj!!

Vi har jobbat massor i trädgården och det börjar alltmer likna den bilden vi haft hela tiden av hur vi vill ha det. Numera är det en njutning att gå ut och jag känner allt mer hur bra jag mår av att få vara i trädgård och natur. Jag njuter av alla vårlökar som blommar just nu. Lite vitsippor och gullvivor har också tittat fram och tänk, så lycklig man blir av att se dem. Nya ströv och utflyktsområden har vi hittat på runt om här där vi bor och då dagarna har varit fina har vi passat på att ta oss ut.

Då jag lärt mig att säga nej då jag inte orkar så har jag också fått mer energi över. Det har gjort det lättare att inse och förstå vad det är jag vill lägga min enregi på och på vilka. Det gäller både på jobb och privat. Vänner ska man välja med omsorg och vara tacksam för dem man har, och det är jag verkligen. Jag vet vilka som står oss nära och jag vet att dem inte försvinner för att saker trasslar till sig eller för att man mår dåligt. Att skratta tillsammans är så viktigt och får energin att räcka till det jobbiga i tillvaron.

En ny familjemedlem har vi också fått. En liten Selma på snart sex månader som kom till oss för ett par dagar sedan. Hon är en svart katt med lite vita tassar med en utställningsburma till mamma som gjorde ett litet snedsprång med en bondkattshane. Nu har vi två marsvin och en katt i huset och vi är nu på väg till den dröm vi alltid har haft. Att låta barnen växa upp med djur för att vi tror det är bra men framför allt för att vi, hela familjen, tycker så mycket om djur. Vi vill alla att djur skall vara vara en del av vår vardag. Nu fattas bara huset på landet samt hunden och hönsen 🙂

 

Ett försiktigt firande

Kanske, kanske kommer det  att lösa sig med jobb för min man. I alla fall för ett par månader. Den senaste tiden har det varit trögt, så trögt. Tankarna far och flyger. Har känt att snart ger vi upp tanken på att en av oss ska kunna ha ett jobb med normala arbetstider. Det har till och med känts som att vi kanske skulle behöva ge upp vårt hus och vår tillvaro där vi bor. Allt för att få ett jobb. Och ju längre tid det tar desto närmare kommer man den punkten då ett beslut behövs tas. Det är inga lätta tankar. Jag har flyttat så många gånger och vet inte hur många gånger jag orkar ”börja om”.

Den värtsa ångesten i fall flytt blir aktuellt är ju självklart barnen. Jag vill inte rycka upp dem från byn där vi bor. Jag vill inte flytta långt bort från de vänner och den lilla familj vi har här omkring. Visst, jag vet att det finns en stor gård som vi har möjlighet att bo på. Vi skulle kunna förverkliga vår dröm att bo på landet och ha djur.  Jag skulle på många sätt få min drömträdgård och jag vet att min man vill tillbaka dit, att få komma närmare sin bror. Men det är mycket vi skulle få ge upp här….jag vet inte om det är värt det..Jag vet bara att snart måste det vända. Nåt måste hända.

Nu har det förhoppningsvis löst sig i alla fall för en kort tid. Och kanske är det bara det som behövs just nu. En litet ”break” för att få se att det är möjligt att kunna få det vi vill ha, här där vi bor. Vi får se….

 

På bättringsväg bland såpbubblor.

Haft i princip en vecka av sängläge. Hög feber, hosta från helvetet, hals och öronont och så så trött. Nu är febern borta. Jag hostar fortfarande på och nu har dyngförkylningen slagit till istället. Men det är väl bra att skiten lossnar antar jag. Som tur är har min man stått på benen så jag har kunnat vila ordentligt. Imorgon hoppas jag förkylningen är lite bättre så att jag kan ta mig till jobbet.

Det har varit stålande sol i helgen. Jag har inte orkat några längre strapatser men jag har i alla fall varit ut och luktat på våren. I somras blev vi äntligen klara med vårt altandäck med tillhörande plank. Hela tiden var siktet inställt på den njutning detta borde kunna ge oss under den tidiga våren. Just här lyser solen som varmast och att desutom få ett plank att luta huvudet mot och som fångar upp de ännu kalla vårvindarna blev verkligen så underbart som jag trodde. Här har jag suttit nån timme per dag i helgen. I solstolen, med en härlig fleecefilt, en kopp kaffe, solglasögon, blundat och hört mina döttrar leka med de såpbubblor som dem hittade bortglömda i ett skåp på altanen. Det var så skönt och jag kunde verkligen känna en stund av genuin lycka.

Det är nåt väldigt vackert och barnsligt över såpbubblor. Jag tror både barn och vuxna gillar dem. Att se dessa bubblor ta form..hur många kan man blåsa, hur högt stiger dem, blir det fler bubblor på bubblan, hur länge ska dem hålla. Det är spännande att se färgskiftningarna och det är vackert att se dem stiga uppåt mot en alldeles klarblå himmel. Kanske är det så, att med såpbubblor kan man inte vara ledsen.

Såpbubblerecept på världens bästa bubblor.

0,5 dl sirap som blandas med 3 dl ljummet vatten. Tillsätt försiktigt 1,5 dl handdiskmedel. Färdigt!

 

Sjuk.

Nu då vårvintern är som bäst och finast kom influensan till radhuset. Storassyster fick den först. Hon har legat hela sitt sportlov på soffan och hon är inte redo att gå till skolan imorgon. Lillassyster fick någon ”light”-variant. Feber i två dagar och nu pigg som en lärka. Jag har varit förkyld och lite småfebrig, rejäla känningar från bihålerna av och till i ett par veckor. Men i fredags verkade det ha brutit ut. Vidrig hosta, ledvärk och feber. I helgen har jag legat i princip hela tiden och det blir inget jobb för mig imorgon. Håller tummarna och hoppas att det släpper så att jag kan ta mig dit på tisdag.

Jag vill verkligen ut i solen. Jag behöver det, vi behöver det så väl nu.

 

Fullt upp i radhuset.

Det är väldigt glest mellan inläggen nu för tiden. Systeryster har fullt upp i radhuset. Måendet går upp och ner, jobbet gör mig både pigg och trött, barnens aktiviteter och läxor tar tid, min egen pappa fick en hjärtinfarkt en bit in på det nya året, huvudvärken ger inte riktigt med sig och inte axeln heller. Har lite svårt att komma i jämnvikt just nu. Träffat läkaren och gjort lite justeringar, funderar mycket på vad jag måste göra så att det blir någon ordning på saker och ting. Vill fortfarande mer än jag orkar. Är lite ledsen och trött.

Hoppas att skrivlusten snart kommer tillbaka för jag vill gärna fortsätta att skriva i den här bloggen. Vem vet, kanske kommer lusten tillbaka i takt med att mina frön på fönsterbrädan börjar gro och spira. Antar att jag bara behöver känna livet i mig.

 

Resultat.

Att kost och hälsa delvis hör ihop är lätt att förstå. Men att förstå det och att kunna leva efter det är inte alltid samma sak. De senaste halvåret har min energi och ork kommit tillbaka lite i taget och tanken på att ta tag i mat och tränings (o) vaner  har dykt upp. De senaste veckorna har jag tom orkat gå från tanke till handling. Har renast bort så mycket socker och vitt mjöl som möjligt ur min kost samtidigt som jag börjat styrketräna och gå på en del pass som min axel håller för. I takt med att dagarna gått som dyker det upp en känsla i kroppen som jag känner igen. För cirka 10 år sedan åkte jag och tre vänner transibiriska järnvägen till kina och reste sedan runt i landet i tre veckor. Vi gick mycket, åt i princip inga mjölprodukter alls och godis och dyl var man inte sugen på överhuvudtaget i den värmen. Något jag minns så väl från denna resa var att jag aldrig hade ont i magen och dessutom gick jag ner över 6 kilo.

Känsla jag har nu är lite densamma. Min mage mår så mycket bättre. Inga magknip efter måltid, ingen uppblåst mage utan lugn och ro. Godissuget är nästan helt borta och som en bonus har jag gått ner över tre kilo. Dessutom är det inte svårt att hålla sig till den kosten, det är inte ens en uppoffring.

Att jag dessutom kommit igång med träningen igen är så skönt och en stor seger. Jag gillar att träna och nu då jag har möjlighet igen så tänker jag ta den. Livet blir så mycket lättare på många sätt då barnen blir större. Man får mer tid över att lägga på sig själv, de ilskna ”dagis-sjukdomarna” blir färre, man får sova och att ta barnen själv en helg är inte jobbigt längre.

Lite ironiskt är det att nu hade det varit betydligt enklare att ha det omlottschema vi hade förut. Det är sorligt att tänka på vad vi utsatte oss för i vårt ”gamla liv”. Den pressen och stressen har vi fått betala så dyrt för. Och därför att det inte mer än rätt att vi nu får unna oss att tänka lite på oss själva. Tänk, nya möjligheter, nya mål och insikter finns bakom hörnen. Men det gäller att ha orken att titta runt hörnet också och det har jag nu. Livet börjar att kännas riktigt bra.

 

Far jag kan inte få upp min kokosnöt…..

Att få upp en kokosnöt är långt ifrån så svårt som visan förtäljer. Faktum är att en koksnöt är enkel att få upp. Dessutom kan man, om man som jag har vetgiriga barn, ha riktigt skoj med en koksnöt.

Vem har inte som barn eller vuxen för den delen fascinerats av denna hårig och hårda nöt som så intensivt förknippas med söderhavet, pippi långstrump, sol, värme och exotiska bräddgrader samtidigt som man ofta ser en upphäng koksnöt om vintern i kalla sverige vid fågelborden hemma hos fågelvännerna.

Storasyster har länge velat ha med sig en koksnöt hem i matkassen. I helgen slog vi till och jag insåg att i denna lilla (stora) nöt fanns det aktiviteter så att det räcker för flera timmar framåt.

Steg 1: Skaka på nöten i affären. Hör att det kluckar om den och att den känns tung. Nu har du den perfekta nöten med dig hem.

Steg 2: Leta reda på de tre ”ögonen” på kokosnöten och gör  hål i dem med hjälp av tex en syl och en hammare. Häll ut kokosvattnet i ett glas. Många barn (och vuxna för den delen) blir lite förvånade då det faktiskt inte är kokosmjölk utan kokosvatten som kommer. Detta kan antingen drickas direkt eller frysas in.

Steg 3: Nu kommer det som jag tror barnen gillar allra mest (gör man detta med fler än ett barn så ska man nog ha fler nötter så slipper man man fighten om vem som ska få ta sönder nöten) Ta med dig kokosnöten ut. Släpp ner den på marken från axelhöjd. Min fick sprickor redan vid andra försöket och sen är det en enkel match att att dela på den.

Steg 4: Gröp ur delarna med en kniv. Det bästa är om man får med sig hela kokosköttet med den tunna bruna hinnan på. Sen tar man bara en potatisskalare och skalar köttet rent från hinnan. Lite trixigt och pilligt men roligt.

Steg 5: Om du vill göra egen koksmjölk: Riv cirka 200 g kokos eller ta 200 g riven torr kokos, slå 6-7 dl kokhett vattnet över, låte det stå och dra tills det svalnat tex
 i kylen över natten. Sila och krama ut kokosen, och vips du har fått kokosmjölk.
Mjölken kan förvaras i kylen ett par dagar eller frysas in. Av kokosmassan som blir över kan man tex baka kokostoppar.

Vill du inte alls göra kokosmjölk kan du riva kokosköttet och använda som du vill i matlagning, glasstillverkning eller bakning. Köttet går även bra att frysa in och håller sig i alla fall över ett halvår.

Om du inte alls gillar kokos  så blir fåglarna superglada att få ta del av det. Och vem vill inte locka till sig småfåglarna till trädgården under vintern.

Steg 6: Av skalen kan du och barnen göra hur mycket roligt som helst av, lite beroede på hur den delat sig. Om den snyggt delat sig i två halvor, kan man ha dem som skålar eller så krasse i dem och få ett ”kokosnötshuvud”. Den är bara fantasin som sätter gränser här.

Pröva vettja. Att kokos dessutom är nyttigt är en härlig bonus.

 

Gott nytt år

Konservation vid frukostbordet imorse.

Mamma: Har du några nyårslöften?

Storasyster: Ja, jag ska inte bråka med lillasyster.

Mamma: Jaha, oj då.

Storasyster: Har du några, mamma?

Mamma: Ja, det gamla vanliga kanske….att träna mer..

Storasyster blir alldeles tyst en stund och säger sen: Jaha, är nyårslöften för hela året….Hm, ja….Då lovar jag att bråka mindre i så fall. För att sluta helt kan jag jag nog inte lova.

Klok dotter jag har. Att inse sina begränsningar och att man ska ställa lagoma krav på sig själv.

Det hela fick mig dock att fundera lite över mina löften till mig själv. Har jag några, ska jag lova något, kommer jag att klara det jag lovar. Hm, jag vet inte….En sak vet jag dock att 2011 var nog det värsta året i mitt liv, 2012 var ett år av återhämting och min förhoppning är att 2013 blir ett år av återuppbyggnad och nåt nytt.

Det enda löftet jag ger mig att att jag måste tänka hjärnvård hela tiden. Min hjärna är fortfarande delvis uttröttad och jag måste aktivt träna den lika mycket som jag behöver träna kroppen. Jag har insett att om det är någorlunda tyst runt mig orkar jag mycket mer. Min utmaning blir att hitta den tystnaden i ett radhus med en aktiv 5-åring och en aktiv 7-åring och dess kompisar och aktiviteter samt på en akutortopedisk-vårdavdelning där jag förutom patientansvaret är ansvarig för  ett  student-team varje pass jag jobbar. Ja, det är en utmaning som är stor nog så det får helt enkelt räcka som nyårslöfte.

Jo, en sak till. Kan tyckas lite banal men för mig är det inte det. Jag har under flera års tid unnat mig själv extremt lite saker. Jag lägger i princip inga pengar på smink, hårprodukter, kläder, skor, smycken osv. Inte så att jag tänker börja med det heller i någon större utsträckning men kanske är man ibland värd vissa saker. Kanske måste man ibland unna sig saker för att en viss del av självkänslan ska växa. Min mobil tex, en gammal nokia, som alla tjatar på mig att byta ut. Tom min ena dotter har en touchmobil vid det här laget och kanske är det dax att byta ut min gamla trotjänare. Kanske kan man köpa sig ett par nya vinterstövlar. Det var 5 år sedan sist!  Och eftersom jag tänkte sätta tonen redan ikväll på det kommande året  har jag för första gången på jag vet inte hur många år köpt mig en ny klänning. Kanske lånar jag lite av tjejerna fina glittersprej till håret också. För något sådant har jag i alla fall inte kostat på mig. Där går min gräns:)

 

 

 

God jul.

Jullovet är äntligen här i radhuset. Själva lovet inleddes tyvär med magsjuka för storasyster som satt i över ett dygn. Nu lever vi övriga på hoppet om att vi klarar oss så att vi kan åka till mina föräldrar imorgon för att fira julen där. Här hemma börjar ett lugn lägga sig. Allt är fixat och klart, julgröten står på bron och väntar på tomten som i vår familj brukar lägga paketen under granen om natten. Julgodiset ligger i sina burkar i kylen, 4:e adventljuset brinner, förväntansfulla barn som inte kan sova. julgranen klädd och julkorten skickade.

Det går inte att låta bli att tänka på hur det var för ett år sedan då både jag och min man gick in i den berömda väggen bara med någon månads mellanrum och vårt liv omkullkastades och i mångt och mycket förändrades i grunden. Jag har stora minnesluckor från december/januari och själva julafton minns jag knappt överhuvudtaget. Läskigt.

I år är det en ny jul. Jag skulle ljuga om jag sa att jag längtat efter julen. Jag är inte riktigt där än att jag tycker om att lägga på mig extra saker att göra och den stress som julen kan medföra. Jag har verkligen försökt hålla julstressen borta och bara gjort det nödvändigaste. Men jag inser också, i och med beslutet att bara göra det nödvändigaste, valt bort mycket av det som faktiskt ger mig julkänsla. Tex bakning, pralintillverkning, pyssel i massor och pyntning i varje hörn. Inga torkade äpplen blev det i år, och ingen glöggfest heller. Således ingen julkänsla heller. Men den kanske kommer. Julafton är ju trots allt inte förrän i morgon.

God jul på er allihopa. Ta hand och rå om varandra ordenligt.