Tre rörande gåvor

Idag var sista gången ”min” tisdagsgrupp träffades. Vi har träffats en gång per vecka under hela hösten och det har varit extremt viktiga och givande dagar. Vi delat tankar , funderingar, gett varandra råd och tips, lyssnat och stöttat varandra. Känns konstigt att inte få träffa er mer men i mitt hjärta kommer ni alltid ha en plats.

Tack L för bilden på en sjuksköterska på väg nerför trappan, till labbet med provrör. Den kommer att påminna mig om vikten av att ta mina pauser men att jag aktivt måste hitta dem i själva arbetet. Ett par minuter i trapphuset på väg till labbet, rensa huvudet från larm och ljud, kan göra underverk för en utmattad hjärna. Så tack, för att du påminnde mig om vikten av hjärnvård och att jag måste vara rädd om mig själv.

Tack M för det fina orden och det stora röda hjärtat. Du sa att jag har ett stort hjärta men att jag måste behålla en liten del av hjärtat själv. Det är sant att en del av mitt hjärta, mitt liv måste bara vara jag.

Tack A för snigeln. En symbol som jag själv tagit till mig och det var underbart att få en alldeles egen. Aldrig mer ska jag vara en bläckfisk med åtta upptagna armar. Nä, snigeln har ett mer hållbart tempo och fram kommer man alltid på nåt sätt.

Så tack för att ni lyssnat på mig och tack för att jag fått lyssna på er. Tack.

 

Pepparkakshus anno 2012

 Idag blev det klart. Mycket senare än vad vår tradition brukar bjuda på. Men så är livet…. För tredje året i rad skall tågbabab vara med. Tjejerna har svårt att tänka sig nåt annat. Nu ska bara nordpolståget få en batteri också så det kan åka runt runt…. För visst ska det vara ett tåg på väg från Nordpolen fullladdad med paket någonstans i huset för att julkänslan skall vara total.

 

Påminnelse

En dag i taget, varken mer eller mindre. Det mesta går om man tänker så. Att inte tänka på morgondagen, att inte stressa framåt i tiden, att vara i nuet och enbart där är hemligheten tror jag. Det är svårt, jättesvårt att inte tänka längre än en dag. Det är svårt att tänka att det duger med att bara vara, att bara göra det mest nödvändiga. Speciellt i dessa tider, juletider. Då barn finns med i bilden så är det vissa saker som bara måste fixas inför advent, lucia och jul. En del saker går inte att göra avkall på. Man kan dock göra det lättare för sig genom att inte ställa så höga krav på sig själv. Det måste jag jobba med.

Att bli medveten om sina stresssignaler eller kroppens sätt att säga ifrån är något jag blivit bättre på. Idag vet jag att då det tar en timme för mig att vakna till ordentligt på morgonen och få i mig frukost är ett tecken, likaså problem med närminnet. Det är inte jag att glömma lätta och viktiga saker. Otroligt känslig hud, blåsor för minsta lilla skav, spisstänk eller för varmt vatten är också en varningssignal. I början förstod jag inte detta men huden är ju vårt största organ så det vore konstigt om inte huden också reagerar på utmattning.

Den stora tröttheten är en annan signal. En trötthet som är så otroligt jobbig. Den går inte att vila bort. Den finns i hjärnan och den finns i kroppen. Just nu tvingar jag kroppen till aktivitet. Att ta promenader är nåt jag bara måste göra hur trött jag än är. Jag vet att det inte är farligt och kroppen behöver ljuset och frisk luft för att bli pigg igen. Däremot får träningen på gymmet vänta en stund till.

Att börja slar¨va med maten är en annan sak som man lätt tar till då orken inte finns. Men ur fil och smörgåsar kommer ingen energi som jag kan ta mig igenom detta på. Då min kropp är i dvala inbillar jag mig att den behöver annan mat, antioxidanter framför allt och varm, lagad mat.

Således är det några saker som jag kan göra då utmattningssignalerna kommer.

Prioritera sömn, mat och motion

 

Julpyssel för en bokmal

 En sliten och gulnad bok från 1800-talet som hittades på en loppis för 20 kronor för nåt år sedan fick stå till tjänst med lite sidor idag. En gran för en bokmal fick det bli.Tyvär blev inte bilden bättre än så.

 

Det var ju bara ett biobesök….

Dags att återigen rensa almanackan en tid framöver. Förhoppningsvis bara för ett par dagar eller nån vecka. En fika och ett biobesök, dessutom mycket trevligt sådant, fullkommligt drog undan mattan under mina fötter. Kom inte ur nattkläderna på hela helgen, huvudvärken kom smygande, blåsorna på fötterna poppade upp från ingenstans egentligen, igen. Lite piggare till veckan, två arbetspass, huvudvärk som ökar i styrka, mjölksyra av att bortsa tänderna, anfådd av minsta lilla, tappar bort mig mitt i meningen. Varningslamporna börjar blinka. Jag tar ett steg tillbaka, försöker rensa december på så mycket som det nu går bland adventsfikor, lussefirande, och julförberedelser. Sömn, mat och rutiner som jag vet hjälper mig får stå i fokus igen.

Naturligvis var det inte bara biobesöket som fick mig att tappa balansen igen. Det är mycket possitivt som hänt men belastningen har också ökat, för ett tag i alla fall innan vi hunnit ikapp och infört nya rutiner. Marginalerna har jag fortfarande inte och ett plus ett är fortfarande två. Ökar jag på någonstans i livet  måste jag fortfarande ta bort något någonstans i livet. Jag glömde bort det helt enkelt.

 

Advent på g

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Snart är advent här och det är en tid jag gillar verkligen gillar. Jag älskar ljusen som tänds, vita julstjärnor, vackra adventsstakar, frostiga fönsterrutor, vackra sånger, knoppande hyacinter med en ännu så länge mild doft som lovar mer och en förväntan i luften på vad som komma skall. Förra året var detta en rent ut sagt vidrig tid så i år vill jag verkligen kunna njuta av december och adventstiden.

Idag blev den klar… Årets adventskrans. Och på matbordet är några vita hyacinter satta brevid en blommade novemberkaktus och med grön mossa runt om.

 

Ett timme.

Idag har jag gjort något som jag aldrig gjort förut och som inte många får chansen att göra. Jag har under ett par veckors tid skrivit ner min livsberättelse. Detta var en uppgift jag och fem andra fick för nån månad sedan. Jag har fått höra på dessa fem livsberättelser och tagit in allt med stor respekt och ödmjukhet. Det är väldigt speciellt att få höra någons livsberättelse och speciellt då detta är en grupp människor som jag egentligen inte alls känner. Man kommer varandra väldigt nära och inser att vi har några gemensamma drag som har gjort att vi sitter tillsammans en dag i veckan.

Idag var det min tur att få en hel timme på mig att berätta om mitt liv. En timme som bara var min och med sju åhörare som lyssnade, tog in och delgav sina reflektioner efteråt. En väldigt annorlunda upplevelse. Jag funderade mycket på vad det är i mitt liv som gjort att jag hamnade i en utmattningsdepression. Det var mycket jobb att skriva ner berättelsen och långt ifrån lätt. Men i takt med att jag kom underfull med fler och fler saker fick jag en klarare bild. Det kanske finns ett mönster och en förklaring till saker och ting. Min berättelse idag fick ett väldigt fint mottagande och jag fick bekräftelse på att jag definitivt gått över gränsen på vad man anses kunna hantera. En av kommentarerna jag fick var var jag fått min atomkraft ifrån men också att det på nåt sätt fanns ett lyckligt slut. Kraschen som kom för både mig och min man för snart ett år sedan blev ju början på något nytt. Vi står fortfarande tillsammans, fått tid att läka både på egen hand men också som familj.

Jag har valt att se denna ”redovisning” av min livsberättelse symboliskt. Jag förstår så mycket mer nu varför saker och ting har blivit som det blivit, förstått att det inte är nåt fel på mig och att jag kan vända på de egenskaper jag har till något possitivt om jag bara tar in mig själv och mina behov. Jag behöver inte släpa runt på en tung ryggsäcken längre utan att jag kan välja att se på det som livserfarenheter istället.  Den enda jag behöver få bekräftelse från är mig själv. Jag ska nu försöka att inte fundera så mycket mer på det jobbiga och det som stressade mig så extremt mycket att jag blev sjuk av det. Jag har själv rätten att bestämma vad som ska ingå i mitt liv, vad som betyder nåt och det är bara jag som vet var mina gränser går.

Idag är verkligen den första dagen i resten av mitt liv.

 

Jag vill ha mustasch

Idag var jag på stan och inhandlade två stycken massagebollar. Ni vet sådana där små mjuka bollar med piggar på som man kan rulla över kroppen. Jag har problem med spänningshuvudvärk och jag har märkt att dessa bollar är ett bra sätt att slappna av. Min tanke var även att då dessa bollar är så lätta att hantera var det något även barnen skulle kunna dra nytta av.

Sagt och gjort, jag plockade upp två bollar hemma och barnen var genast med på noterna. Storasyster (som har svårast att slappna av) tyckte bollarna var alldeles utmärkta att bli kittlad med, maken verkade gilla dem, jag älskar dem och insåg att med dessa kan både barnen och maken sättas i arbete då huvudvärken slår till. Lillasyster njöt så mycket då jag rullade bollen på hennes rygg och axlar och än mer då jag tog den lilla bollen och rullade fram och tillbaka över hennes fingrar och handflata. Hon satt helt tyst och bara slappnade av. Ett underbart sätt att umgås på. Vi avslutade massagen och gjorde lite annat.

Efter en stund kommer lillasyster och säger: ”Mamma, jag vill ha mustasch. Var är mustaschen?” Tydligen hade jag lite brist på fantasi idag och det tog ett tag med förvirrade tankar innan jag kom på att det var Massage hon menade. Lilla älskade lillasyster. Hon är verkligen en liten livsnjutare och dessutom en givmild sådan, då hon vid läggningen ikväll deklarerade att ”I morgon mamma ska jag mustascha dig”

 

Glad och nöjd.

Idag var jag och en kollega iväg till gymmet som finns på min arbetsplats för att träna innan vårt kvällspass började. En så enkel och vardaglig sak som att träna har jag inte orkat sedan i höstas. Jag känner mig faktiskt genuint lycklig över att jag klarade det idag. Min hjärna orkade ett pass i gymmet OCH ett kvällspass på avdelningen på det. Kroppen och hjärnan är verkligen fantastiska. Jag får fler och fler signaler om att jag börjar återhämta mig och stegvis kan öka på belastningar, aktiviteter och arbetstimmar. Nu äntligen börjar jag känna att det är möjligt för mig att ta mig tillbaka till mitt liv igen.

Så glad, så nöjd.

 

Välkommen höst.

I helgen skördades troligen det sista i trädgården. Plommonen plockades in, likaså blåbären. Pumpan är plockad och invägd (3,5 kg) och med det vann jag och storasyster pumptävlingen. Björnbären är jag tveksam på om dem kommer att hinna få den där allra sista mogenheten dem så väl behöver för att vara goda. Solrosorna som i år blev över tre meter lyser gult på långt håll och är så underbart vackra och glada. Luktärtorna är borta men ärtskidorna ligger på tork och jag hoppas på lika fina luktärtor nästa år.

Vårlökarna (snödroppar, krokusar och pärlhyacinter) är planterade. De perenner som behövde är delade och omplanterade. Två nya rabatter är skapade och en ny örtagård är byggd med en fin låg .stenmur runt om. Ett uppstammat krusbärsträd är planterat till min makes och till storasysters stora glädje. Plommonträdet är klippt och ”nattat” för hösten och vintern. Även pelgonierna är intagna i huset och har fått påbörjat sin vintervila. Kort sagt hösten är här.

Även på jobbet är höstterminen igång. Idag kommer alla studenterna ut på sin praktik på vår undervisningsavdelning och sen rullar det på med 5-8 nya studenter var 14:e dag ändå fram till jul. Intensivt men också så roligt och givande. En höst med många spännande möten väntar med andra ord.