”Husmor” is still alive

Idag var jag, maken och lillasyster på loppis. Maken fynda jeans och jag världens sötaste förkläde från 60/70 talet. Ni vet ett sådant där som man knäpper baktill, ett sådant som mormor/farmor alltid hade. Mitt fynd var smårutit i svart och vitt, turkosa fickor, kantband och en lika turkos volang längst ner. 20 kronor fick jag det för och jag älskar det redan. Jag invigde det direkt med att göra ättiksgurka av mina västeråsgurkor som jag lagt i saltat vatten igår. Det blev mycket senapsfrön över och vad gör man då tänkte jag. Varför inte prova att göra senap. Det har jag aldrig gjort men det var inte särskilt avancerat. Så nu står det två stycken senapsburkar med honung och äppelsmak brevid mina ättiksgurksburkar. Då jag likväl var igång i köket och mitt förkläde var så fint passade jag på att lägga in lite rödbetor också:)

Det kan ju tyckas lite vansinigt att göra dessa saker i dag då man förmodligen köper det billigare på lågprisaffärer idag. Men för det första så gillar jag inte att ha en massa e-nummer i maten och för det andra är matlagning och bakning ett sätt för mig att slappna av. Det är så konkret, från start till slut, en sak i taget och resultatet går inte att påskynda. Det tar den tid det tar helt enkelt och tillslut har jag en färdig produkt. Efter att ha gått in i den ”berömda väggen” så är det viktigare än någonsin att jag får den vila och återhämting som jag alltför länge trott mig kunna stå över. Och att vara ”husmor” är ett sätt.

 

Att glömma.

Oj vad lätt jag glömmer bort att jag egentligen inte orkar allt jag vill göra. Så fort jag har en lite bättre och stabilare period kommer lusten att göra en massa saker tillbaka. Planeringen sätter igång och det är lätt att boka in på tok för mycket. Det är alltför lätt att glömma bort att jobbet tar på krafterna fast det har varit bra och lugna arbetspass. Alla ljud på jobbet tröttar ut min hjärna. Kväll/dag-pass med bara 4-5 timmars sömn emellan likaså. Storasyster har början skolan, barnens aktiviteter drar igång och lite social vill jag ju gärna hinna vara då jag har en bättre period och känner mig piggare. Men att det ska vara så svårt att veta var gränsen går. När ger nåt mig mer energi än vad jag förbrukar? Vågar jag pröva något nytt eller kommer det att misslyckas? Hur långt kan jag flytta fram min gräns utan att gå över den? Otroligt svåra frågor som det inte finns självklara svar på. Inte än i alla fall.

Att vara i skogen är en del av min egen rehabilitering och jag känner verkligen att jag behöver den tystnaden runt om mig så ofta det bara går. Som tur är gillar jag att plocka bär och svamp och på så sätt slår jag två flugor i en smäll. Men idag hjälpte det inte. Efter en riktigt bra jobbarhelg där jag inte däckade i sängen så fort jag kom hem kände jag mig relativt pigg i morse. Jag och lillasyster lekte frisör och byggde pussel efter att ha skickat storasyster till skolan. Efter ett tag kände jag att jag ville ut i skogen och njuta av septembersolen och lite trattkantarellplockning. Lillasyster fick jag inte med mig så det blev till att åka själv. Väl ute skogen kunde jag inte njuta alls. Jag blev yr och konstig. Kände mig lite illamående och satte mig ner en stund. Musklerna blev tunga och trötta. Yrseln tilltog och jag ringde till maken så att han och lillasyster fick komma och hämta mig. Väl hemma gick jag och la mig en stund och nu känns det lite bättre.

Jag känner igen det som hände som stresssignaler trots att jag egentligen inte upplever mig som stressad just nu. Det är det som är det jobbiga med ett utmattningssyndrom. Hjärnan ( och kroppen) orkar helt enkelt inte allt det du vill göra och den säger ifrån på lite läskiga sätt. Nu då jag haft en stabil period på ett par veckor har jag helt enkelt börjat att köra på igen. Planerat in lite fler saker, ökat kraven på mig själv, satt igång med några projekt här hemma, tullat lite på sömnen och kanske inte lyssnat på kroppen så som jag borde. Jag vill ju inge hellre än att bli helt frisk igen och då är det så himla lätt att glömma bort att ta hand om hjärnan. Att glömma bort att den måste få vila mellan varven och att det är därför som jag fortfarande är sjukskriven halvtid. Att min hjärna och kropp inte fixar mer just nu. Fasen, vad svårt det är…

 

 

 

Första läxan

Jaha, så har storasyster gått sina två första dagar i skolan. Hon har även till sin stora lycka fått sin första läxa. Hon gillar sin nya fröken jättemycket. Sina klasskompisar känner hon redan från dagis och förskoleklass. Bänkar med lock fanns inte, däremot någon form av kateder. Pennvässare fick alla en egen. Efter badet visade det sig att, jo duscha fick man utan astronatmössa men snabbt skulle det gå och man fick inte tvätta håret. Vilket resulterade i att storasyster kliat sig i hårbotten hela dagen och luktat klor.

Första läxan blev jag dock lite konfunderad över. Uppgiften var: rita och skriv om ett sommarminne eller om din första dag i skolan. Det var väl ok om det inte var för att det stod skriv. Rita eller skriv kanske hade varit bättre. Nu kan visserligen storasyster skriva en hel del men är det inte det dem ska lära sig i skolan. Jag har hela tiden försökt dämpa storasyster press på sig själv och sagt flera gånger att det där lär du dig i skolan, det behöver du inte kunna nu och varför ska du då gå i skolan om du redan kan allt. Känslig mamma, ja kanske…men jag tänker på de barnen som inte kan skriva alls. Det är lätt att bli nertryckt i skorna. Att skapa lust att lära sig och  till skolan är en av de viktigaste uppgifterna skolan har tycker jag. Särskilt de första åren.

Ja, skolan är verkligen en ny värld för mamma.

 

 

Skolstart

Älskade storasyster! Kan inte fatta att du hunnit bli 7 år och att det i kväll är kvällen före din första dag i skolans värld. Ja, själva skolan känner du ju till men nu är det ju på riktigt. Förskoleklass är en sak och första klass nått helt annat. Ikväll är en pirrig kväll och ikväll kom du och jag överens om att det är en pirrig kväll för både dig men även för mamma och pappa. Vi är ju förstagångsföräldrar i skolans värld. En skolvärld som skiljer sig rejält från den skola vi var ”etta-gluttare” i för sisådär 31 år sedan. Herrejisses, jag har hört rykten om att katedern numera är ett minne blott och att man har bord och inte bänkar .

Stod på affären förra veckan och tittade på fina inslagspapper och funderade på om barnen ska slå in sina böcker så som vi gjorde eller om det är ett minne blott. Och har dem inga bänkar längre lär dem ju inte behöva bänkpapper heller. Synd om det är så för vad jag minns var det en av höjdpunkterna med skolstarten, att få välja fina omslagspapper till sina skolböcker och bänkpapper till bänkarna. Bänkboken, förrästen? Finns den kvar? Ringer skolklockan till innerast om regnet öser ner som den gjorde på min tid eller är det bara att gå ut. Då storasyster stolt packde sin skolväska ikväll frågade hon mig hur hon ska göra med sina blyertspennor då vi inte lyckades hitta vår pennvässare. Tveklöst svarde jag att det finns en framme oss fröken. Det är en stor en som alla kan använda och som man vevar på och den är jättebra fortsatte jag. Tills jag kom på att den förmodligen är förpassad till dem antika föremålen och att vi kanske måste ut och inhandla en mer praktisk. Men ärligt talat var den den bästa pennvässaren jag någonsin vässat mina pennor i. Att duschmössorna som fick oss att likna astronater förhoppningsvis är borta ser jag som possitivt men hur tusan ska 7-åringarna göra då efter gympan på vintern. Eller det kanske inte är sant det som min fröken alltid hotade oss med då fåfängan tog överhanden, att håret går av om man går ut med det vått i minusgrader :). Kom just på, är det roliga timmen på fredagar? Herregud, kanske den fina trälinjalen också är borta. Hur ska detta gå….

Som sagt, det är en nervös kväll ikväll.

 

Höstkänning

I eftermiddag tror jag hösten kom på besök här. Tillfälligt förmodligen, men ändå med en tydlig hint om vad som komma skall. Regnet är inget strilande sommarregn utan tunga droppar smattrar mot altantaket, temperaturen föll och luften blev lätt att andas. Förmiddagen hade jag passande nog tillbringat med att skörda de sista sockerärtorna, plockat av stora och röda smultron, smakat de första amerikanska blåbären (hm, det kändes på smaken att sommaren inte varit fullt så solig), sett mina första röda tomater samt fått en glad överraskning då jag insåg att min ifjol planterade björnbärsbuske kommer att ge oss lite björnbär i år.

Jag plockade in luktärtor så att jag kunde fylla ännu ett par vaser, strategisk utplacerade i huset för att  sprida sin doft av ljumma sommarkvällar. Passde dessutom på att koka drottningsylt för att fylla upp föråden inför vardagarnas grötfrukost. Hallonen hade min man plockat några dagar innan i det största hallonsnåret jag sett på länge. Tyvär var det väl en del brännnässlor där så nu får vi äta dessa syltburkar med andakt.

Storasyster passade även på att komplettera höstkänslorna med en febertopp på nästan 40 grader efter tre dagar med feber, blåsor och halsont. Även det en påminnelse om vad som komma skall vad det gäller VAB och hösttider. Betydligt mysigare höstkänslor fick jag då hon och jag tittade på våra fynd från stränderna på västkusten. Storasyster var trots sin höga feber pysselsugen och det dröjde inte länge förrän hon fixat i ordning en skolåda som blev till ett hus åt sin lilla nalle, med stentapet, en tändsticksask klädd med snäcksand (dubbelhäftandetejp) som blev till ett skafferi. Dessutom fick Ziggy (nallen) havsutsikt där han ser havet och stranden som är full av musslor, snäckor av olika slag, sjöstjärnor och en skattkista (såklart).

Det är höst på nåt vis för mig. Att  göra något fint av alla saker man hittat, antingen i naturen eller på loppis. Att göra nåt av alla ideer man orkade tänka då man hade semster men då vädret gjorde att man inte tilllät sig sitta inne och fixa och dona. Ett rejält höstregn är betydligt mer förlåtande då det gäller inneaktiviteter.

Kvällen får avslutas i ett hus med tända ljus, en filt och en bok.

 

Lukt och sockerärternas tid.

Varje ålder har sin sin charm brukar man säga och det gäller inte bara med barnen utan i allra högsta grad i trädgården också.  Varje årstid och även i årtidernas olika skiftningar finner man något i trädgården. En doft, en smak eller en njutning för ögat. En praktfull blomma, en knopp som lovar varmare tider och ljusare nätter eller en vacker fröställning som lovar nya vårar och nya plantor. Späda gröna färger, djupa gröna ärger, röda och gula. eldsprakande färger eller som på vintern frostiga, isiga färger.

Nu är det lukt och sockerärternas tid. Denna ljuvliga dova doft som slår emot en då man passerar urnorna och rabatterna med dessa fantastiska blommor som bara växer och växer, klättrar och klättrar, blommar och blommar. Huset kommer snart att fyllas av buketter i takt med att det blir fler och fler blommar ute. Det mest fantastiska med denna växt är att ju mer man plockar desto mer kommer det. Även sockerärterna ger stor njutning nu. Lillasyster plockar och äter. Ibland hela skidan men ibland, då sockerärterna blivit lite för stora så sitter hon där i gräset och pillar ut ärtorna. Det är som en överaskning varje gång att se hur stora ärterna hunnit bli och hur många det finns i. Naturens eget kinder-ägg, kanske.. 🙂

 

Att vilja göra mer.

Det är klart jag vet att stroke är en hemsk sjukdom att drabbas av och jag vet att det i mångt och mycket också är en anhörig sjukdom men det är inte förrän nu, ett halvår senare som jag börjar förstå konsekvenserna av en stroke. Så klart påverkas den drabbade mest själv men även anhöriga påverkas. Det är tufft att som mamma, storebror eller särbo se sin anhörig förändras. Våran U har så klart förändrats han också men en stor del av honom finns kvar men afasi, förlamning och närminne sätter gränser för hans självständighet. Det krävs mycket jobb och engagemang av människor runt om för att han ska få en fungerande vardag och ett bra liv. För oss anhöriga som bor så långt bort är det tungt att veta att man inte kan avlasta dem som bor närmre. Det är jobbigt att inte finnas med i det dagliga livet för U. Att bara ringa ett samtal är inte alltid så enkelt då afasin hela tiden påverkar samtalet. Att skicka ett brev eller ett kort är också svårt då läskunnigheten inte kommit tillbaka. Naturligtvis gör vi allt det där men det räcker inte. Det räcker inte för att bota tristessen eller att lindra frustruationen att inte kunna göra det man brukar. Det är svårt att peppa och åter peppa för träning och åter träning.

Nu är vi alla fall på väg till barnes farmor och farbror U. Det blir första gången som barnen träffar sin farbror efter hans stroke. Antar att det kommer att komma många frågor på hur förändrad U är. Jag vet att även han utryckte oro då vi var där sist att barnen skulle tycka att han såg otäck ut. Som vanligt då barn är inblandade får man ta det i deras takt, förklara så gott det går och inte pressa fram någonting. Och på barns vis hittar dem andra perspektiv tex att få åka U:s rullstol verkar vara en höjdare eller som storasyster uttryckte sig: ” Då kan ju U och jag lära oss att läsa tillsammans och kanske jag kan mer än han, då får jag hjälpa honom”.

Uppe hos farmor har vi ingen internetanslutning (jo, sådana hushåll finns faktiskt) så datorn lämnar jag hemma och så återkommer jag om nån vecka,  några erfarenheter rikare.

 

Bland krabbor och sjöstjärnor.

Haft några fantastiska dygn på västkusten med min familj. Vi har spenderat tiden på stranden och letat snäckor och ostronskal. Vi har åkt båt och vi har fiskat krabbor från bryggan. Vi har spanat på sjöstjärnor och maneter. Vi har bott så fantastiskt vackert hos storasysters gudmor och hennes make, precis vid havet och stranden. På kvällarna har kaprifolen som växer längs med klipporna doftat tungt och sött alltmedan vattenfallet har porlat i bakgrunden. Lite senare på kvällen, med ett glas vin i handen, har vi suttit och sett mörkret falla och två av kvällarna kom en häger till vattenbrynet och intog sin kvällsmat. Sista morgonen tog jag mitt morgonkaffe och gick ner till bryggan. Där på bryggan försökte jag insupa så mycket havsluft och lugn som möjligt för att ladda med energi.

Vi var även på Havets hus och tittade på alla fiskar och krabbor. Naturligtvis hittade jag en så fin barnbok som jag köpte. Föll som en fura för denna mening som får avsluta detta inlägg.

Var kommer sjöstjärnor ifrån? undrade Sam.

Från himlen, svarade Stella. Sjöstjärnor är stjärnor som fallit ner och blivit förälskade i havet.

(ur Stella. en stjärna på stranden av Marie-Louise Gay)

 

Lycka är…

Lycka kan vara en halv liter kantareller som plockats av lillasyster, maken och mig under en halvsolig dag i skogen. Med oss i ryggsäcken hade vi nybakade vanilj och kardemummabullar och saft på rabarber från trädgårdslandet som kokades för ett par dagar sedan. Lycka kan vara att veta att mina döttrar har världens bästa mormor och morfar och att storasyster just nu har ett par dagar av odelad uppmärksamhet från dem och att få höra allt roligt hon gör.

Lycka kan vara att gå en tur i trädgården och se hur odlingslådan svämmar över. Det kan vara lycka att inse att man är tvungen att sätta upp hönsnät för att hålla sockerärterna på plats, att staga upp isopen som snart kommer att få sina härliga violblåblommar, att känna doften av pepparmynta slå upp då man nuddar den då man plockar in lite av sin dill och att se att tomaterna är på väg. Lycka är att ha tre stora gula blommor och minst 7 knoppar på pumpan som jag och storasyster tävlar med.

Lycka kan vara att senare på kvällen äta varma smörgåsar med kantarellstuvning och ett glas vitt vin till. Lycka kan vara att ingen jobbar helg och att jag och maken kan se en film och äta popcorn tillsammans.

Att känna lycka kostar inga pengar men den kommer inte alltid självmant. Ibland får man helt enkelt leta upp den.

 

Tid för nåt nytt.

Första dagen på min semester och regnet har öst ner men jag tycker inte att det gör så mycket. Inte än så länge i alla fall. Jag är ingen värme och solälskare av stora mått. Men tillräckligt varmt för att vattnet ska komma upp i alla badbara grader vill jag ha. Men som sagt idag var en regnig och blåsig dag. Jag har insett att livet blir lättare då man anpassar sig istället för att streta emot hela tiden så det var bara att gilla läget då vi vaknade av regnsmatter mot fönsterrutan. Storasyster och pappa B for iväg på morgonen för att uträtta en hel lista med ärenden och jag och lillasyster skrotade runt här hemma. Vi hann leka skola, Ronja Rövardotter, lyssna på musik och måla vårt stora köksskåp (ett projekt som pågått i över ett år med långa uppehåll) och inga tider att passa hade vi.

I takt med att jag börjar må lite bättre och orken börjar komma tillbaka så kommer även orken att ta tag i en del projekt som stått helt stilla sedan förra hösten. Det är en stor vinst i sig att äntligen få avsluta, visserligen mindre byggprojket, men projekt som varit extremt irriterande att se dag efter dag utan att ha uppmanat kraft till att slutföra. Men det är större att lusten kommit tillbaka, lusten att ta tag i saker här hemma, inte för att jag inte orkar se skiten längre utan för att jag vill. Och det är härligt att inse att jag fortfarande tycker att det är roligt att måla igen. Nu värker visserligen axeln (den kroniska skitkalkaxeln) och handlederna men det får vara så.

En bra start på semstern och början på något nytt. Kampen att ta sig igenom dagarna och jobbiga men nödvändiga samtal är förhoppningsvis bakom mig. Nu kommer tiden för återhämtning och uppbyggnad, både för kropp och själ. 4 veckor av oplanerad tid ligger framför mig. Det är en härlig tanke.