Tidigare i veckan fick jag ett härligt paket med lite papperspyssel i. Jag har länge velat ha den lilla pojken som sitter så djupt insjunken i sin bok på en stor hög med ännu mer böcker. Den ultimata lyckan på nåt sett, i alla fall de dagar man vill vara för sig själv. För hur det än är så är man aldrig ensam bland sina favorit böcker. Och det är klart att favoritboken måste ha en fint bokmärke.
På den här resan jag gjort sista halvåret har jag lärt mig att jag mår bra av att vara ute i naturen men idag fanns det ingen ork till det. Satsade på det som kräver minsta möjliga av mig men som jag ändå tycker så mycket om och som jag vet att jag snart kommer att njuta av. Dagens sådd fick bli: Basilika, solrosor, vitt doftnattljus, vita luktärter och två sorters pumpor.
En trädgård är hela tiden i förändring. Årstiderna förändrar trädgården men också dess människor. I en trädgård kan man alltid börja om, man kan alltid pröva sig fram, utvärdera och anamma sina ideer eller förkasta dem. I ens egna trädgård rymms en hel del av ens egen livsfilosofi. Trädgården säger mycket om människan som äger den. Är trädgården perfektionistiskt skött, rymmer den massor av rekreationsställen i form av hammockar och hängmattor, är den spartansk inredd eller är trädgården en färgexplosion, tyder trädgården på en vurm för svunna tider eller är den totalt osentimental med en uppsjö av modernare växter och där gräsmattan för längesedan fått ge vika för praktiska stenplattor.
I trädgården ser man spår av dess invånare. Barnfamiljerna syns i form av studsmattor, kojor, gungor och kanske en och annan kaninbur. Hundägarnas trädgård brukar likna barnfamiljernas i fråga om staket och grindar men utan gungorna och studsmattorna. De trädgårdsintresserade pensionärsparen som nu har tid avslöjas av sin minutiösa skötsel av träd och buskar, allt klippt i precis rätt tid och på rätt sätt.
Vad säger min trädgård om mig och min livsfilosofi? Jag tror att den bär tydliga spår av min förälskelse till bär, örter och frukter. Jag har en tanke om att i min trädgård ska gå att äta. Jag blandar vilt blommor, smultron och örter i mina rabatter. Jag gillar inte det tillrättalagda, jag vill inte tänka strikt i färgkombinationer och jag vill ha utrymme för spontana inköp och giftiga växter går bort direkt. Mitt stora sago och berättande intresse syns också i min trädgård i form av små myshörnor bla med blåbärsbuskar, hasselört och fågelbad. Min trädgård ska vara ombonad, precis som jag vill att mitt hem och mitt liv skall vara. Inte så mycket modernt utan hellre gammal stugromantik helt i stil med mitt intresse för hur generationerna levde långt innan min radhusträdgård skapades.
En annan sak i min trädgård som definitivt talar om vem jag är, är alla dessa omgrupperingar jag gör. Både i livet och i min trädgård får jag olika infall som blir till kliande ideer och som jag bara måste få pröva. Alltid denna föreställning om att saker och ting alltid har den perfekta lösningen. Det gäller bara att komma på lösningen och både mitt liv och och min trädgård präglas av denna rastlöshet. Ni som känner mig vet hur ofta jag möblerar om i vårt hus, tänker nytt och gör om igen (tack B för att du står ut med mig). Min trädgård är inget undantag från den regeln och följdaktligen står flyttplaner av växter på listan över vad som ska göras i trädgården i år.
Först ut är min 4-åriga röda vinbärsbuske som nu idag blev flyttad till en, enligt mig, mycket bättre plats. Den blev tyvär felplacerad redan från början nedanför vårt altantak. Varje vinter har det rasat ner tung blötsnö på denna buske som fått rejäla törnar på sina grenar. Nu är den flyttad ett 10-tal meter från risken att helt knäckas av en snörik vinter. Nästa projekt blir att flytta på vårt äppelträd som står lite för nära grannen som vill ha sol in på sin tomt. Här måste jag försvara mig lite och säga att detta träd var planterat redan då vi flyttade in och således så städar jag bara upp någon annans misstag :). Rabarbern däremot tar jag mitt fulla ansvar över. Det är min rastlöshet som ger den en ny plats då jag vill ha det hörnet till min tilltänkta örtaträdgård.
Ja, ideerna är många och jag har lappar lite överallt om vad jag ska göra och när jag ska göra det. Vi får se vad som blir av och om det är något som blir den slutgiltiga perfekta lösningen. Men då det gäller trädgårsarbete är ju själva bearbetningen av sina ideer mer än halva nöjet. Att få påta bland växterna, att få gräva i jorden, att få inspireras till nya infall är en del av min resa och det är troligen därför som en hängmatta aldrig kommer att komma upp i vår trädgård. Jag bara tror att jag vill ligga där och vila och njuta medans jag i själva verket njuter mest då jag arbetar i trädgården
Har svårt att bestämma mig för om jag är en tant eller miljöhjälte som bestämt mig för att göra mitt eget ströbröd. Kopplingen till tant är ju uppenbar men är det inte också lite miljöhjälte över att ta hand om de tråkiga och torra brödkanterna. Barnen tycker inte det är så roligt att mata änderna längre och jag är definitivt inte tant nog för att sätta mig på parkbänken och mata fåglarna. Senare i livet verkar det ju vara en pickersam sysselsättning men vid ännu inte fyllda 38, nej tack. Det känns också hemsk onödigt att bara kasta kanterna i komposten för att sedan ta sig till affären för att köpa ströbröd. Slöseri på nåt sätt.
Sagt och gjort. Dem senaste veckorna har jag samlat tjejernas brödkanter (som tjejerna vägrat äta då halsarna har värkt på dem) och gammalt bröd av olika sorter i en glasform placerad i den nedre ugnen. Restvärmen från övre ugnen torkade brödbitarna torra på noll tid. Och ja, jag fick googla på hur man gjorde ströbröd på bästa sättet om ni undrar. I går var det dax att ta fram min mandelkvarn och börja mala (håller med att det är stor tantvarning på att äga en sådan). Det var riktigt roligt att veva och veva och se de torra brödbitarna förvandlas till ströbröd och se högen växa och växa. Jag har som sagt varit sjuk hela veckan så min nivå av förnöjsamhet är ganska liten.
Tänker att för bara 30,40-50 år sedan var det förmodligen en självklarhet att ta hand om brödkanter på detta sätt. Jag tror att många i min generation inte fått med sig liknande kunskap om mat och hushållsbestyr från sin mamma på samma sätt som våra mammor fick det av sina mammor. Jag tror att mycket kunskap om mat, husmorsknep, tips på vad man gör med gamla matrester och sur mjölk och liknande har stannat vid 40-talisterna. Dem är ju i princip den första generationen kvinnor som varit yrkesverksamma på ett helt annat sätt än tidigare. Förmodligen lärde dem sig senare på egen hand nya och snabbare vägar för att underlätta vardagslivet och frigöra lite dyrbar tid. Genvägar som deras mammor bara kunde drömma om, så som ett allt större utbud i butikerna, micro och mircomat, fläckbortagningsmedel och bättre tvättmaskiner, ett icke sinande utbud av elektiska apparater till köket och tidssparande halvfabrikat. Men i botten låg den gamla kunskapen som grund och dem kunde själva välja vilken kunskap dem ville behålla och vad dem ville förkasta. Jag tror att dem lät barnens fritid (och sin egen) få ta upp en allt större del av vardagen. Kanske prioriterade man, efter en lång arbetsvecka som ofta bestod i dubbelarbete (jobb och hem), att åka till badhus, fotbollsträningar eller att bara vara med resten av familjen, framför att lägga sin tid på att sköta ett hem som man gjorde förr.
Jag säger inte att det var fel, utan jag tycker att det var helt rätt och mycket av det som gjordes i ett hem förr behövs ju inte idag men jag tror att det uppstått en kunskapslucka här. Därför är det många av oss i min generation som på egen hand och helt styrt av sitt intresse får söka sig den kunskapen som tidigare generationer fått automatiskt. Kanske är det därför som tanten har den statusen som hon har idag. Bloggvärlden är full av husmorstanter som delger sin nyförvärvade kunskap. Skillnaden idag är att det finns ett visst miljötänk i det. Att inte slänga gammal mat har idag inte så mycket att göra med hushållsekonomi eller svältande barn i afrika (som en annan växte upp med) utan det finns ett miljötänk att vi inte ska slösa med våra resurser. Jag gillar den tanken och tycker att den är viktig att föra vidare till mina barn. Det handlar inte om att spara pengar på att göra sitt eget ströbröd och vill man hjälpa barn i världen till ett bättre liv finns det bra mycket bättre sätt än att tvinga våra barn att äta upp maten genom att säga ”tänk på barnen i afrika”. Nä, det handlar om att lära våra barn att resurserna inte är oändliga och just därför kan man inte kasta bort saker utan att reflektera över vad man kan göra med det istället. Det gäller allt från mat, leksaker, kläder eller vilket skräp som helst.
Så för att svara på min egen fråga så tror jag att jag väljer att svara att jag är en modern tant, dvs en mijlötänkande tant som värdesätter och omvärderar gammal kunskap och som råkar ha fått ett nytt favorit redskap i köket i form av en mandelkvarn och som har pajformen i nedre ugnen full med gamla brödkanter.
Äntligen har jag fått upp min efterlängtade fönsterbräda i köket. Länge har jag tyckt att vårt köksfönster sett så tomt ut. Tomheten beror på att vi saknar fönsterbräda och istället har vi ett extra bord vid fönstret som jag använder då jag bakar eller lagar mat med barnen eller som ett serveringsbord då vi har många gäster i vårt lilla radhus. Men som sagt jag har verkligen saknat min fönsterbräda och dess invånare i form av blommor och grönska.
Förra året kom jag på att jag ville ha en fönsterbräda mitt över fönstret istället. Här ska krukor i alla dess former och färger i kaosartade konstellationer trängas. Av jantelagen ska inte ett spår synas. Det ska växa så det knakar och jag ska bara ha växter som jag tycker om. Livet på min fönsterbräda ska vara av det meditativa slaget där kan jag och barnen förundras över hur snabb de frösådda växterna växer. Det skall alltid finnas nåt att njuta av, nåt att glädjas och förundras över. Färg, form och doft ska blandas i en lustfylld blandning. Varje blomma får ta den plats den behöver. Så ska livet på min fönsterbräda se ut.
För någon vecka sedan slog abstinensen på fönsterbräda till ordentligt. Skir grönska i mitt kök blev ett måste. Sagt och gjort, nu har jag min fönsterbräda i köket och det blev precis så som jag ville ha den. Jag njuter varje morgon jag kommer in till köket för att hämta min kopp kaffe då jag ser mina luktärter trängas med min ynkliga lilla pelagon som är den enda som överlevt denna vidriga höst och vinter. Basilikan är på g, liksom mina doftande nattljus. Av pumporna syns ingenting ännu till min och storasysters förtret. Lillasyster och jag vårdar våra gröna skott och hon har blivit en hejare på blomsprutan och på att se vilka blomkrukor och frön som håller på att torka ut. Storasyster har mest koll på vilka växter som verkar växa snabbast och det är helt klart luktärten. Redan till veckan ska vi plantera om dem och börja med att näringsbevattna dem. Sorgebarnet är som sagt pumporna. Jag har aldrig varit med om att det tagit över 2 veckor innan ett skott kommit upp. Lite till tålamod ska vi ha men sen åker vi och köper en annan sort. Detta är extra viktigt då vi i år tävlar med en annan familj om vem som får den största pumpan.
Ja, så ser livet ut just nu på min fönsterbräda. Lite tävlan om att bli störst. Mycket investerad omvårdnad för att få njuta av det goda senare under året. Planer börjar ta form, nya ideer spirar och insikter att ibland är livet till för att njutas av.
Och sjukdomarna fortsätter här i radhuset brevid, precis som förra veckan och veckan innan det. Känns som att det aldrig tar slut. Storasyster och lillasyster var borta nästan i två veckor från dagis och förskoleklass. Efter bara fyra dagar åker storasyster dit igen. Feber och den förbaskade krupphostan och naturligtvis öronvärk igen. 5 dagars antibiotika hjälpte kanske inte. Min förkylning verkar inte heller ge sig. Mitt öra värker ikapp med bihålorna just nu och jag är så trött. Så in i nordens trött…vill bara sova fast jag inte kan.
Pratade med min läkare idag och min sjukskrivning på 50 % fortsätter. Jag börjar bli riktigt otålig att jag inte börjar må bättre och ibland känns det hopplöst. All hjälp jag fått tycker jag borde att gett någonting. Tack och lov verkade min läkare förstå mig och han skriver en remiss för vidare hjälp och utredning. Jag vill hålla kvar vid hoppet om att det kommer att bli bättre men det blir faktiskt svårare och svårare och inte lättare och lättare. Försöker att inte få panik, tänker att jag ska bara ta en dag i taget. Intalar mig att dessa otaliga och ändlösa förkylningar och infektioner också tar på krafterna, för det vet jag att dem gör. Jag ska försöka allt jag kan. Det måste bli bra.
Hela familjen åkte hem till mina föräldrar över påskhelgen. Vi fick en lugn, mysig helg med god mat och för mig mycket vila. Vilan behövdes verkligen då jag var rätt så slut innan påskafton mycket pga av den här vidriga förkylningen som i princip hållit på sedan i januari. Två veckor i februari var jag host och snuv-fri men sedan dess så hostar och snuvar jag på med infekterade ögon och bihålor mellan varven. Förra veckan fick jag nog och tog mina antibiotika tabletter som jag ett dygn senare överreagerade på så nu hostar jag på med värkande bihålor igen och jag är så LESS. Men det är ju inget att göra åt. Stress har förmågan att bryta ner imunförsvaret och nu är det bara tiden, vilan och vårsolen tror jag som långsamt måste bygga upp kroppen igen.
Som sagt, jag behövde en påsk i lugn och ro och det fick vi. Dessutom fick maken och jag ett påskägg med ett av det finaste innehållet vi kunde få nu, nämligen beskedet om att makens lillebror U ställt sig upp och gått. Och han gick inte lite utan han gick runt runt i sin nya lägenhet med armen i en segergest. Dessutom var det precis lagom till påsk som han, efter en över tre månaders lång sjukhusvistelse och två stora operationer fick komma hem till sitt nya hem. Vilket påskägg, va?!
Tjererna fick också ett varsitt stort påskägg av påskharen alias mormor och morfar med innehåll som båda blev så glada över. I lillasysters ägg låg det en så söt rosa klänning med svarta fåglar på och ett svart lackskärp och till det en collegejacka som var så populär på 80-talet. Kläderna skrek Lovisa och hon älskade dem och har bott i kläderna sedan påskafton. I storasysters ägg låg det ett Nitendo Ds och jag har nog aldrig sett henne som förvånad. Resten av helgen satt hon och klurade ut hur hon skulle göra med Supermario, mycket utan våran hjälp då både jag och maken är analfabeter då det gäller spel och teknik. Varken min man eller jag tycker om tv och data spel själva men storasyster gillar det verkligen och vi har väl börjat inse att vi måste ha nåt att erbjuda henne. Så tack snälla mormor och morfar för det mycket fina påskäggen!
Shit, vad svårt det är att släppa taget och inse att ens dotter börjar bli stor. Stor nog att få börja pröva sina egna vingar ibland. Vi bor nära hennes skola och fritids och har i princip bara gång och cykelväg dit. Hittills har jag vägrat att låta henne gå själv, dit eller hem har inte spelat någon roll. Hon kanske har varit redo, storasyster är en ganska klok tjej, men jag har definitivt inte varit redo. Men så idag, lillasyster (som piggat på sig rejält) var ute och busade med sin kära V och jag insåg att om storasyster (som nu är helt feberfri efter 3 dagars antibiotika) skulle ha en möjlighet att vara med på kören så var hon tvungen att gå dit själv. Efter 1,5 veckas sjukdom var kompis-abstinensen stor och hon blev eld och lågor då möjligheten helt plötsligt gavs att få sjunga med sina kompisar en timme OCH att få gå den lilla biten till församlingshemmet själv.
Det kändes i mammahjärtat att släppa iväg henne med tydliga instruktioner till trots om att gå raka vägen dit och att enbart gå den vägen där hon slipper passera en mindre bilväg. Efteråt sa min man att det här växer hon av, hon klarar detta. Och ja, jag vet att HON gör det. Som sagt, hon är en klok tjej som vet vad man får och inte får göra, men det är inte det jag oroar mig för. Jag är orolig för vad ANDRA kan göra. Jag är inte ett dugg rädd då det gäller mig själv. Att gå ensam hem i mörkret en sen kväll oroar mig inte ett dugg, att springa ensam i spåret gör mig ingenting. Jag tar inte åt mig alla dessa larmrapporter som står i tidningar om att våldet blir grövre och grövre och konstiga rekomendationer om att ha överfallslarm, pepparsprej och så vidare i fickan. Jag tänker bara att det trots allt inte är så stor risk att något händer och att det bara är det negativa man läser om i tidningarna. Men det är en helt annan sak då det gäller mina barn. Då jag släppt iväg henne så blinkar alla mina varningslampor och alla hemska nyheter om hur sjuka människor det finns där ute ekar i huvudet. Det är nästan så att jag får svårt att andas och jag får stålsätta mig för att inte springa efter henne.
Hur det slutade? Jo, efter 10 minuter var hon hemma igen då det tydligen var påsklov även från kören. Hon var stolt men jag kan säga att i mina öron låter det ljuvligt att höra hennes röst nere i köket, ivrigt talande med sin pappa om hur man ska göra pastasallad.
Dagens lärdom: Att släppa taget är svårt men nödvändigt. Tar man bara lite i taget så går det. Ibland måste det få vara mammahjärtat som bestämmer takten men mammahjärtat måste också vara lyhörd på nödvändiga lärdomar i att växa upp och ta ansvar för sig själv. Svårt men min resa har börjat inser jag.
Just nu går bloggandet på sparlåga och lär nog göra det ett par dagar. Livet pågår för fullt i radhuset. Livet som just nu innebär: oro inför ännu en operation för farbror U, storasyster med influensa, födelsedagsfirande för lillasyster som blir 5 år i dag (som håller gott mod trots inställda kalas och med en storasyster som inte ens orkade äta tårta med oss idag), besvikelse över inställda semesterplaner för maken och mig och ett kämpande att ta sig tillbaka till jobbet. Så som livet är i stort och smått. Nu ska jag göra ett rostbröd till storasyster, värma vetekudden till lillasyster som börjar se väldigt blek ut hon med, dricka en kopp te för min egna onda hals, stänga datorn, tv:n, mobiler och telefoner och sen är det vila som gäller. Som sagt, ibland måste man få säga: stör ej, livet pågår.
Tänk, nu har det gått drygt 3 månander sedan en stor del av vårt liv krashade lika lätt som det där halmhuset stora stygga vargen blåser omkull. Vi borde ha sett vart vi var på väg men vi kämpade för mycket med att leta efter halmstrå att täta hålen i vårt icke stabila hus. Det har jag lärt mig nu, är man för upptagen med att försöka fixa de små hålen märker man inte då allt håller på att rasa förrän det är försent. Jag minns att jag i december önskade mig att jag fick hoppa fram tre månader i tiden, bara ta mig förbi allt det jobbiga. Men också för att jag skulle få se om saker och ting gick att laga, om halmhuset gick att få stabilt.
Första månaden var hemsk, har faktiskt minnesluckor runt jul och nyår. Lucia minns jag bara som i ett töcken. Jag antar att det var då som vi rev ner hela vårt hus av halm och insåg att det aldrig skulle bli stabilt så länge vi inte byggde upp ett helt nytt hus från grunden. Rätt snabbt insåg vi att pinnar inte var stabilt nog det heller. Precis som i sagan om de små grisarna blåser även hus byggt med pinnar omkull rätt så snabbt om vinden är tillräckligt stark. Vi hade vett nog att inse att vi inte klarar ett omkullt blåst hus ännu en gång och vi var tvunga att tänka helt nytt. Visst gick vi på nitar på vägen, senast för två veckor sedan gjorde vi misstaget att börja bygga med pinnar igen och en del av huset rasade. Men, vi återhämtade oss och nu bygger vi bara vårt hus i tegel med självkännedom, kommunikation, ärlighet, återhämtning, drömmar, möjligheter och gemenskap som murbruk. Inget annat är stabilt nog.
Tre månader….hm, en lång tid men ändå inte. Nu är jag där i alla fall och jag har så tacksam över den hjälp vi har fått för att ta oss hit. Vissa saker klarar man inte på egen hand. Och efter senaste dippen så känner jag faktiskt en ny känsla i kroppen. Energin är på väg tillbaka, likaså hoppet att detta kommer att gå och viktigaste av allt, en vetskap om att vårt hus kommer att stå emot stormar och vårt hus kommer att ge oss det vi vill ha. Men som alla husbyggen så får det ta den tid det tar för vi vet alla vilka sorger som kommer från fuskbyggen. Nä, ett stabilt och redigt hem ska det vara. Och om stora stygga vargen kommer igen, och det gör han förmodligen för vårt liv är på riktigt och ingen saga, så vet vi hur han ser ut och hur vi ska hantera honom.
syster-yster i radhuset brevid 